Vilse i Västmanland

Publicerat i Löpning

Eller alltså helt vilse var jag ju inte.
Kände bara att jag var tvungen att kolla lite.
Hur långt jag hade till vägen som jag trodde var väldigt nära.
Den visade sig vara väldigt nära. Det var bara lite träd som skymde sikten.
Om du zoomar in på kartan så ser du en liten pigg på kartan och det var längst ut på den som jag stannade, kollade och bestämde mig för att springa åt det andra hållet i stället.

Det är också där, vid den där piggen, som kurvan som visar pulsen sjunker drastiskt.

Jag är ju inte helt van att spring på de här vägarna ännu och när jag dessutom befann mig på skogsstigar så kände jag mig extra tacksam över att jag tog med mig min älskade iPhone.

Men sprang gjorde jag och stark kände jag mig.
Min Garmin visade en snittid på 6.19/km och jag sprang 7.19 km.
Så fort tror jag nog aldrig att jag har sprungit under så lång tid tidigare i hela mitt liv.

På torsdag blir det intervaller och på söndag siktar jag på långpass.
ÄLSKA intervaller.
ÄLSKA långpass.

Västmanland, jag och min Garmin

Publicerat i iPhone

Jag har inte sprungit på två veckor.
Jag tror att det är två.
Eftersom jag inte har tillräckligt snabb uppkoppling (host) så kan jag inte kontrollera.

I alla fall.
Orken har helt enkelt fattats mig.
Jag hade länge en tro på att jag skulle kunna springa ”som vanligt” under flytten men det slutade jag tro rätt snabbt.
Jag har varit helt slut.
Trött i kroppen, i ögonen och i huvudet.
I kombination med att vi har haft annat att syssla med har jag struntat i löpningen.

Men idag kände jag mig sugen.
På förmiddagen provåkte vi en vända på 5’km som jag tittat ut och jag var riktigt laddad.
Riktigt längtade efter att dra på mig löparkläderna.

När skyfallet övergick till duggregn gav jag mig iväg.
Utan musik och med enbart min Garmin som sällskap.

Lite nervös var jag eftersom det var länge sedan jag sprang men jag kände det direkt.
Den där lätta känslan i kroppen.
Den där underbara glädjen med att springa.
Rundan var perfekt.
Helt perfekt.
Lagom kuperad, härligt grus och lagom långa raksträckor för att det aldrig skulle bli tråkigt.
En vända som jag lätt skulle kunna springa två varv för att få ihop en mil.

Det kändes riktigt riktigt bra och det blev säsongsbästa kilometertid på 6.31
Faktiskt så tror jag att det var bättre eftersom jag ibland fick för mig att satellitkontakten inte var den bästa.
Då och då visade klockan att jag sprang 8.25 per km och det kan jag säga att jag inte gjorde.
Inte en enda gång.

En av de bästa löpturerna.
Någonsin.