Det ljusnar i krumelunten

Publicerat i Eva

Ungen sover.
Alla andra vuxna är någon annan stans.
Tonåringen, som för övrigt snart också är vuxen, är på väg hem på moppen.
Det är tyst och lugnt i huset.

Jag sitter och läser igenom alla gratulationer som strömmat in på FB hela dagen.
Försöker tacka var och en.
Ser hur det kommer nya gratulationer.
Och så kommer de.
Tårarna.
Känslorna.

Känslorna av tacksamhet och kärlek som jag alltid vilar i men som ibland blir så påtagliga att de svämmar över mina ögon.
Vilket liv vi har ändå.
Det är verkligen helt fantastiskt.
Så mycket kärlek att vila trygg i.

Jag tittar tillbaka på det senaste året, halvåret, månaderna och konstaterar att vi har gått igenom en jobbig tid.
Det har varit en riktigt jobbig höst, vinter och vår.

I höstas blev situationen ohållbar för min mamma och vi valde att låta henne flytta hem till oss.
Det var ett stort beslut som innebar stora, och många gånger, svåra förändringar.
För oss alla.
Med den förändringen kom andra stora beslut som måste tas.
Ytterligare saker att bearbeta, besluta om och förändringar.
Så kom sjukdom, akutmottagning, remisser, läkarbesök, ny akutmottagning, sjukhusvistelse, kontakt med kommunen, biståndshandläggare, arbetsterapeut och hemtjänst.
Fler beslut och förändringar.

Så för några veckor sedan blev jag uppsagd.
Ännu mer förändringar
Ytterligare ett par riktigt hysteriska veckor med anställningsintervjuer, funderingar, oro och nya beslut att ta.

Allt det här har tagit på krafterna.
Det har tagit hårt.
Orken har inte räckt till det som jag egentligen behöver för att må bra.
Jag har inte sprungit och jag har inte fotograferat.
Jag har inte orkat.
Kroppen och knoppen har skrikit i protest när jag har tänkt löpning.
Ögonen slutade se i bilder.

Nu känns det som om det faktiskt ljusnar i krumelunten.
Den här veckan och en vecka till sedan kan jag sätta punkt på det senaste kapitlet i min arbetsbok.
Den här veckan och en vecka till, sedan har jag semester.
Den 5 augusti åker jag en ny väg till jobbet.
10 september åker jag till Sicilien.

Jag har börjat fundera på att leta fram löparskorna igen.
I dag frågade Min Älskade försynt om jag möjligtvis inte har funderat på att börja springa igen.
Vännen som ringde sa ”för i helvete Eva, ställ undan bakmaskinen och dra på dig löparskorna igen”.

Jag vet att de har rätt.
Båda två.
Jag börjar längta.
Jag börjar längta efter att springa igen.

Det är nog så att det ljusnar i krumelunten…….

Livspusslet

Publicerat i Familjen

Pussel

(fotograf: INTVGene)

Det händer hela tiden saker.
Situationen förändras.
Livet förändras.
Ibland känns det som ett pussel.
Det där berömda livspusslet.
Alla bitarna ska passa i varandra.

I höstas stod vi där med vårt livspussel i händerna.
Vi stod inför faktumet att det var, återigen, dags att kasta alla bitarna rätt upp i luften.
Vi bara visste att vi var tvungna att kasta pusslet på ett så otroligt fiffigt och skickligt sätt att när det skulle ramlar ner så skulle alla tusentals bitar ramla på precis rätt plats på en gång.
Vi visste att vi hade bara ett försök på oss.

Vi resonerade, diskuterade, vägde för- och nackdelar, försökte lista ut alla tänkbara möjligheter för bitarna att falla.
Så tittade vi varandra i ögonen.
Vi nickade nästan omärkligt.
Så där i samförstånd.
Vi tog varandras händer.
Och vi kastade upp alla tusentals bitar i vårt livspussel.
Rätt upp i luften.

Ett par bitar ramlade ner nästan på en gång.
Andra tog lite längre tid.
Några bitar var vi tvungna att kasta så högt upp att de ramlade ner rätt nyligen.
Tre, fyra bitar är kastade så högt upp att de precis, alleles nyligen, har bytt riktning och är på väg tillbaka ner igen.

Men det är ändå så att bitarna faller på plats.
Den ena efter den andra.
Vi börjar se mönstret.
Det nya mönstret.

Vi börjar, inte bara hoppas, utan vi börjar tro att det vi bestämt oss för att göra kommer att bli bra.

När är det framåt höstkanten? ……….. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Alltså, nu börjar jag undra lite.

I början av sommaren var det vilda protester på bloggen.
Vi protesterade mot tummar och stoptecken.
Tummarna är kvar och stopptecknen förvandlades till anmälaknappar.

Det gjordes förändringar på bloggen och vi ropade efter information.
Vi fick en liten ruta som heter ”Driftsinformation” på bloggens första sida.

Det idiotstrulade och vi möttes av ”too many connections”.
Det kunde gå timmar med misslyckade inloggningsförsök.
Redan lyckade inloggningar avbröts och skrivna inlägg och kommentarer bara försvann i tomma intet.

Funktioner togs bort från bloggen för att ”lätta på trycket”.
Plötsligt var ALLA nyckelorden som bortblåsta.
Nyckelorden till inläggen och alla bilderna var puts väck.

Vi lärde oss att kopiera både våra inlägg och våra kommentarer.

Det gjordes förändringar i kommentarsadministrationen.
Kommer ni ihåg att de tre senaste kommentarerna syntes under ”historia” tidigare.
Under antal skrivna inlägg, antal kommentarer, antal trackback och antal sidvisningar fanns de tre senaste kommentarerna…….hur smidigt som helst.
Den funktionen försvann.

Så i början av juni skrev Lotta i Bloggvärdsbloggen:
(Hela inlägget kan du läsa här)

”Därför tänkte jag redan nu flagga för att det kommer en hel del förändringar framåt höstkanten. Vi tittar på hur vi kan göra bloggverktyget mer flexibelt, och tänker låta er bloggare styra mer över utseendet, till exempel.”

”Passa på att berätta hur DU vill ha det! Vilka funktioner saknar du, vad fungerar dåligt idag, vad har du sett på andra bloggtjänster som du skulle vilja se på Aftonbladet blogg?”

”Kanske kan vi inte genomföra allt, men vet vi vad du och andra bloggare tycker blir det lättare att utveckla tjänsten i en riktning som du ska trivas med. Så skriv en kommentar och önska!”

Vi var många som skrev och talade om vad vi verkligen önskade.
Vi var många som tog oss tid och lämnade genomtänkta, förnuftiga och väldigt bra förslag på förändringar och förbättringar.
Vi var många som följde Lottas uppmaning och skrev kommentarer  och inlägg och önskade.

Alltså, nu börjar jag undra lite.
När är framåt höstkanten?

Här hos mig är det 1:a november idag.
Här hos mig är det snart vinter.

Hm ……… *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Alldeles nyss var jag här och kollade.

Jag tror att jag tycker att det börjar bli tråkigt.
Jag tycker att det är tråkigt.
Jag tror att jag håller på att tröttna på att det INTE händer  någonting.
Jag har tröttnat på att det INTE händer någonting.
Nu har det gått sex månader och det har hänt absolut ingenting.
Jag står fortfarande och stampar på samma ställe som jag gjorde när jag full av förväntan välkomnade den 2:a maj.

Efter nyår sker ytterligare förändringar.
Vi behöver anpassa oss inför dom förändringarna.
De förändringarna kommer att påverka mig……..i allra högsta grad.

Anpassningen har inte ens påbörjats.
Det sker ingen kommunikation.
Anpassningen har inte ens påbörjats och på torsdag är det 1:a november.

Tiden kommer inte direkt att stanna upp fram till det nya året.