Jag klev av

Publicerat i Löpning

Det har varit en konstig vecka.
En otroligt intensiv vecka.
En vecka fylld med Stockholm, jobb, tandläkarbesök, tuffa beslut, sena kvällar och rätt mycket bilåkande.
Det har inte direkt funnits varken tid, lust eller kraft för mig att nöta på löpbandet.

Igår fanns det.
Det var fredag och bitarna hade, på ett mirakulöst sätt, fallit på plats.
Vi hade ätit lax.
Mamma gick upp och la sig, Minsting sov redan och Min Älskade tackade också för sig.

På med löparkläderna och upp på bandet.
Laddad för 400m intervaller.
Minst 10 stycken.

Kände direkt att det inte stämde.
Värmde upp i 10 minuter och den där känslan som brukar infinna sig infann sig aldrig.
Jag började springa intervallerna och trots att hastigheten var låg och vilan rätt lång så funkade det inte alls.
Pulsen skenade och jag återhämtade mig otroligt dåligt under vilan.

Jag bestämde mig för att kliva av helt enkelt.
Avsluta, kliva av löpbandet, släcka lampan och gå upp igen.

I går kväll frös jag lite mer än vanligt.
I natt har jag haft konstiga drömmar och kallsvettig rygg.
I dag har jag ont i kroppen och rivningar i halsen.

Just sayin…….

Så sitter vi här och det känns ok

Publicerat i Reflektioner

Igen blev det inte som vi hade trott att det skulle bli.
Inte alls faktiskt.
Vi hade trott att Min Älskade skulle åka till den stora staden över dagen igår, att jag skulle vara på personaldag med jobbet hela dagen, att vi skulle titta på brasa ikväll och att vi skulle umgås med vänner.

Istället blev det så att vi stod i köket och torkade kräks klockan 06.15 igår morse, att Min Älskade stannade hemma, att jag åkte på personaldagen, att Minsting fick hög feber, att natten blev stökig, att brasan och vännerna får klara sig utan oss.

För vi sitter här.
Det känns dessutom helt ok.

Tråkigt men sant

Publicerat i Eva

Jag är sjuk.
Hur tråkigt det än känns så är det bara att konstatera.
Jag är sjuk.

Märkligt, med tanke på att det Holmska hemmet antagit sjukhusliknande former de senaste veckorna?
Nej inte alls.
Men trots det hade jag någonstans närt ett litet hopp om att jag skulle klara mig den här gången.

Igår kväll visade det sig att så icke var fallet.
Tvekade jag det minsta lilla igår kväll så rådde det ingen som helst tvivel i morse när jag vaknade.

Jag är sjuk.
Punkt slut.

Förresten, sa jag det?

Publicerat i Eva

Att det är vintersolståndet idag.
Att det vänder nu.
Ljuset år på väg tillbaka.
Väl värt att fira högtidligt som en av mina allra käraste vänner gör.
Med Champagne.
Varje år.

Och sa jag det att det är -20 grader utanför knutarna på Holmgården.
Att snön ligger i drivor.

Att Minsting antagligen har feber.

Nej, jag tror faktiskt inte att jag sa det.

Den värsta krisen är över

Publicerat i Minsting

Familjen har haft en smärre kris den senaste dygnet.
Eller egentligen är det Minsting som har haft den och vi andra har liksom blivit indragna.
Sedan ett dygn tillbaka har det varit 100% kroppskontakt som gällt.
Hela tiden.
Febern kom från ingenstans.
Direkt upp till 39.5 grader och vägrade sjunka till någorlunda låga nivåer trots Alvedon.
Ingen mat och knappt någon dryck på hela eftermiddagen.
Bara närhet.

Kvällen påbörjades i egen säng för att fortsätta en kort stund i stora sängen.
Den fortsatte sedan med feberrosiga kinder i pappas knä för att avslutas i soffan.
Natten har vi tillbringat i Felix säng, liggandes i varsin del av soffan, liggandes med huvudena tätt ihop i soffan men med kropparna åt olika håll, en stund till i Felix säng nära nära både mamman och pappan, vankandes i köket för att avsluta den tätt tätt nära i soffan.

Morgonen och förmiddagen har fortsatt på samma sätt.
Nära nära.
I knä och i famnen.
Ena sekunden dög bara mamma.
Andra sekunden bara pappa.

Så plötsligt hände det någonting.
Greppet släppte.
Glimten kom tillbaka i Minstings ögon. Inte lika stark som den brukar vara, men den fanns ändå där.
Så slank en liten korvskiva och en halv macka ner.
Några klunkar havremjölk.
Sen fanns det ork att hoppa en stund i sängen och leka en stund med sin mamma.

Nu sover Minsting igen.
Bredvid mig i soffan.
Men nu sover han lugnt för första gången det senaste dygnet.

Den riktigt höga febern har släppt sitt grepp om den lilla kroppen.
Den värsta krisen är över för den här gången.

Uppdatering från Sjukstugan

Publicerat i Familjen

Tonåringen är frisk.

Minsting är aningens snorig fortfarande, äter inte just någonting men är på ett relativt strålande humör och transporterades till dagis idag.

Min Älskade klagade över ont i bihålorna och feber igår  och han är sämre idag.
Mycket sämre.
Han är svettblank i pannan och på ögonen och har gått upp och ner mellan sängen och soffan hela eftermiddagen.

Jag kände mig lite bättre igår eftermiddag men rasade under kvällen och bestämde mig redan då för att vara hemma från jobbet idag.
Det var tur eftersom jag är sämre idag.
Jag pratade med sjukvårdsupplysningen idag.
Jag berättade att jag har haft fyra infektioner med halsont och feber under kortare period än sex månader och frågade hoppfullt om det inte fanns något prov dom kunde ta.
Det fanns visst någon odling att göra på ett halsprov och jag tror att det är det jag har fått tid för att göra imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det suger elefantba**e

Publicerat i Eva

Det gör det verkligen.
Jag är så trött på sjukdomar nu.
Vi är inte allvarligt drabbade i vår familj.
Det är inte något större fel på oss så kanske är det förmätet att tycka att det är jobbigt.

Men jag kan inte hjälpa det.
Jag tycker att det är för jävla mycket vanliga sjukdomar  nu och det har det varit hela vintern och våren.
Minsting har varit snorig och febrig varannan vecka.
Jag har haft halsont och feber med jämna mellanrum och ätit penicillin.
Vi har kräkts och haft diarré.
Vi har fått lov att i sista stunden tacka nej till 50-års kalas, till dop och vi har haft en totalt misslyckad och magsjuk påskhelg.

Nu är det midsommar och fjantig som jag är så hade jag faktiskt sett fram mot det.
En extra ledig dag.
Hyfsat väder.
Lite lagom med umgänge hos bekanta i byn.
Mysigt i största allmänhet.
Tid för återhämtning och vila.

Så blir vi sjuka.
Igen.
Så klart.
Minsting hade feber i mitten av veckan.
Själv kände jag det i halsen redan i går kväll men jag låtsades som ingenting.
I natt kunde jag inte låtsas längre.
I morse var det bara att börja dagen med en Ipren.
Rösten höll inte, det skrapade och nötte i halsen, kroppen värkte och det dunkade av feber i huvudet.
Min Älskade kom ner och pratade om bihålor, värk i kropp, åderlåtning och tog även han en Ipren det första han gjorde.

Viljan finns i och för sig men orken är obefintlig.
Glädjen är någon annan stans och mitt humör är kört i botten.
Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Vad fan är det för fel när jag får ont i halsen och feber med några veckors mellanrum hela tiden?
Fan i helvetes jävla skit.

Det här suger verkligen elefantballe.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,