Varken det ena eller det andra

Publicerat i Löpning

Idag har jag varit ute och sprungit.
Eller ja, varit ute och rört på mig i alla fall.

Det var inte långt.
Det gick inte fort.
Det var inte skönt.
Inte en enda sekund eller meter var skön.
Det var bara plågsamt och olidligt.

Eftersom jag inte har någon direkt dödslängtan bestämde jag mig för 5:2 metoden, dvs springa fem minuter och gå två och varje sekund jag sprang förbannade jag mig själv att jag inte valde 2:5 metoden i stället

Men bara det faktum att jag fick på mig löparkläderna och tog mig ut känns som en seger i sig.
När jag kom hem så blev det så tydligt.
Att jag saknar löpningen.
Saknar ensamheten.
Jag saknar känslan av att orka och av att min kropp är stark.

Det är dit jag ska igen.
Jag har lovat mig själv att göra mitt bästa för att komma dig igen.
Jag har lovat mig själv att inte låta det ta 2,5 månader innan jag springer igen.
Jag har lovat mig själv att före den 30 september ska jag springa milen igen.

Det har jag.
Det ska jag.