Ändrat fokus

Publicerat i Reflektioner

Det jobbiga håller på att ta slut.
Vi håller på att vänja oss vid det.
Vi skulle väl kunna säga att vi håller på att ändra fokus en smula.

Från beredskap och ständig spänning.
Det sker förändring i tanken och sinnet.
Så sakteliga, så sakteliga.
Med den förändringen ändras också fokus.

Vila.
Nöje.
Hälsa.
Fritid.
Glädje.
Gemenskap.
Intresse.
Vänskap.
Skratt.
Nya möten.
Tid.

Liv.

Jag är redo

Publicerat i Familjen, Jul, Kärlek

God-Jul-2013

Jag är redo för julen nu.
Alla är hemma.
Ledigheten är här.
Vi ska bara vara tillsammans, äta gott, tassa runt i raggsockor, tända ljus, dricka julmust, umgås, fnissa och titta på dåliga tv-program.
Det är precis så jag vill att min jul ska vara.

Jag önskar även till dig en riktigt god och fridfull jul och jag hoppas att din jul blir precis så som du önskar att den ska vara.

Det tog alldeles för lång tid #minmamma

Publicerat i Min mamma

silhouette of train

Det tog så lång tid innan jag förstod att det var någonting som inte stod rätt till.
Det tog alldeles för lång tid.
Jag var så otroligt lycklig över mitt liv.
Lycklig i mitt äktenskap.
Fascinerad över mina barn.
Rusig av tacksamhet och lycka.

Så rusig att jag inte såg.
Så rusig att jag inte förstod.
Jag förstod inte att det var någonting som var otroligt fel.

Jag fattade inte varför mamma inte ville komma och hälsa på.
Varför hon var så stressad när hon väl var hos oss.
Varför hon inte ville sova över.
Varför hon inte var intresserad av att lära känna sitt andra barnbarn.
Varför hon inte ville spendera tid tillsammans med oss.

Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att någonting av allvarligt fel.
Så lång tid……..

En underbar dag

Publicerat i Eva, Familjen

Det var en bra dag igår.
God mat.
Gott vin.
En god tårta.
Men det viktigaste skratt, allvar och vänner.

Idag är det också en bra dag.
Snudd på underbar.
Ungen ville baka lussebullar och vill ungen baka lussebullar så bakar vi lussebullar.
Peter Jöback sjunger O Helga Natt.
Den nya adventsstjärnan lyser.
Julgardinerna är strukna och upphängde
Ljusstakarna är framplockade, utplacerade och tända.

Jag har tårar i ögonen av tacksamhet.
Tacksamhet över mina älskade vänner.
Tacksamhet över att jag har kärlek i mitt liv.
Så mycket kärlek i mitt liv.

Kärleken

Publicerat i Familjen, Kärlek

Det här med att ha två söner är ju fränt.
Det kommer det alltid att vara.
Att jag är mamma till två.
Flera stycken liksom…….
Våra barn.
Våra söner.

Vi har så otroligt underbara pojkar.
Vi är en så fin familj.
Vi har ett vackert hem.
Vi har verkligen skapat ett fantastiskt liv tillsammans, Min Älskade och jag.

Tacksamheten sköljer över mig och jag vilar i glädjen och kärleken.

Det här med surdeg

Publicerat i Eva, Familjen

Det kanske har gått er förbi att jag har börjat baka surdegsbröd.
Eller snarare att jag har blivit helt besatt av att baka surdegsbröd.
Nu funderar jag på hur jag bäst ska kunna ta bra bilder på surdegar och bra bilder på allt bröd jag bakar och på hur jag allra bäst förvandlar den här slumrande bloggen till en levande och puttrande surdegsblogg.

Ja menar……..
Just nu är det ju bara foton.
I en fotoutmaning som jag strävar och verkligen kämpar för att hålla levande.
Springer gör jag inte heller så som jag i höstas trodde att jag skulle göra vid den här tiden.
Livet och familjeförhållandena ser inte riktigt ut som vi i höstas trodde att de skulle göra.

Så man skulle väl kunna säga, i grova drag och inte riktigt till hundra procent överensstämmande, att jag har slutat springa och börjat baka surdeg i stället.

Så ja………någon träningsblogg har det ju aldrig varit.
Men en brödblogg kanske.

Livspusslet

Publicerat i Familjen

Pussel

(fotograf: INTVGene)

Det händer hela tiden saker.
Situationen förändras.
Livet förändras.
Ibland känns det som ett pussel.
Det där berömda livspusslet.
Alla bitarna ska passa i varandra.

I höstas stod vi där med vårt livspussel i händerna.
Vi stod inför faktumet att det var, återigen, dags att kasta alla bitarna rätt upp i luften.
Vi bara visste att vi var tvungna att kasta pusslet på ett så otroligt fiffigt och skickligt sätt att när det skulle ramlar ner så skulle alla tusentals bitar ramla på precis rätt plats på en gång.
Vi visste att vi hade bara ett försök på oss.

Vi resonerade, diskuterade, vägde för- och nackdelar, försökte lista ut alla tänkbara möjligheter för bitarna att falla.
Så tittade vi varandra i ögonen.
Vi nickade nästan omärkligt.
Så där i samförstånd.
Vi tog varandras händer.
Och vi kastade upp alla tusentals bitar i vårt livspussel.
Rätt upp i luften.

Ett par bitar ramlade ner nästan på en gång.
Andra tog lite längre tid.
Några bitar var vi tvungna att kasta så högt upp att de ramlade ner rätt nyligen.
Tre, fyra bitar är kastade så högt upp att de precis, alleles nyligen, har bytt riktning och är på väg tillbaka ner igen.

Men det är ändå så att bitarna faller på plats.
Den ena efter den andra.
Vi börjar se mönstret.
Det nya mönstret.

Vi börjar, inte bara hoppas, utan vi börjar tro att det vi bestämt oss för att göra kommer att bli bra.