Jag fattar inte hur det gick till

Publicerat i Reflektioner

Min Älskade är bortrest några dagar.
Jag och pojkarna är hemma.
I och för sig har Tonåringen sportlov.
Men ändå.
Det är tidiga morgnar.
På med ansiktet, kläder på mig OCH Minsting, i med kaffe och iväg till dagis.
Åka till jobbet.
Jobba som en jävla galning.
Skynda skynda i bilen.
Tillbaka till dagis.
Fightas en smula innan Minsting är med på noterna och vi kan åka hemåt.
Fram med lite mat på bordet.
Röja undan.
Leka med tågbanan.
Slänga i en tvättmaskin.
Hänga en tvätt.
Kolla på Bolibompa.
Fightas en smula innan Minsting är med på noterna och pyjamasen är på.

Jag vet att det bara är just nu.
En kort period.
Annars är vi ju faktiskt två.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det var när Tonåringen var en lite fjäpp.
När han var i samma ålder som Minsting är nu.

Då var jag ensamstående mamma.
Jag jobbade heltid.
Lämnade på dagis 07.50 och hämtade på dagis 17.10

Nu när jag tittar i backspegeln och ser alla de där åren.
Alla de där åren som jag strävade på.
Strävade med tid, tålamod, ork och pengar så fattar jag inte.

Jag fattar inte hur jag fixade det.
Jag fattar inte hur det gick till riktigt.