Jag gjorde det

Publicerat i Löpning

Idag är det den 22 maj, jag upprepar, den 22 maj.
Idag har jag sprungit en mil.
Det var länge sedan jag sprang en mil.
Jag har bara gjort det sammanhängande två gånger tidigare i mitt liv.
Första gången var på sensommaren 2009 och den andra gången var på Tjejmilen 2009.
Förra året blev det ingen gång.
I år blev det redan 22 maj.
Jag skriver redan för jag är nästan lite förvånad själv eftersom jag tycker att det är tidigt på säsongen.

Jag bestämde mig för att börja hemifrån och sedan springa rakt fram efter landsvägen så långt jag orkade och sedan ringa så Min Älskade fick komma och hämta mig.
Det är en väldigt snäll landsväg hemifrån oss eftersom det går mest nedför och väldigt lite uppför.
Men varför ska jag inte vara snäll mot mig själv?
Eftersom det går nedför så var jag strikt mot mig själv och höll ett lågt tempo även när det kändes lätt och ledigt.
Jag kände tidigt att det kändes stabilt.
Jag hade en antydan till svacka strax före 8 km men när jag hade passerat den kilometernoteringen så insåg jag att jag skulle orka en hel mil och då liksom lättade det igen.
Den sista kilometern började det kännas en aning stumt i låren men annars var dagens löptur en walk in the park fylld med glädje och positiva tankar.

Det är en läcker känsla.
Riktigt läcker.

Den där underbara känslan

Publicerat i Löpning

100804 Som jag behövde den där löpturen som jag kom iväg på till sist.
Jag stod ombytt och klar och funderade ändå på att skjuta på det till imorgon.
Men jag gjorde inte det.
Jag snörade på mig skorna, monterade i hörlurarna, knäppte igång tekniken och stack ut.

De första två kilometerna var rätt tunga.
Många tankar som virvlade i huvudet.
Till slut var jag tvungen att be tankarna bokstavligen dra åt helvete och lämna mig ifred i alla fall en halvtimme.
Jag skruvade upp musiken och fokuserade på att rensa huvudet.

Då kom den.
Plötsligt.
Den där märkliga och underbara känslan av att kunna springa hur långt som helst.
När jag kom tillbaka ut på 301:an så kändes det som om jag skulle kunna fortsätta springa ända ner till Rättvik.
Hur lätt som helst.
Nu gjorde jag inte det den här gången men jag fick i alla fall ihop nästan 7 km.

Idag var det lätt och jag njöt.
Som jag har längtat efter den där känslan.
Det är den som har gjort att jag har orkat börja om igen och igen och igen efter alla infektioner som jag haft.
Längtan efter den där känslan att just orka springa hur långt som helst.

Det är en underbar känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Välkomna tillbaka.

Publicerat i Löpning

Det finns ingen härligare än endorfiner
Kroppen är bra finurlig mackapär i alla fall.
Som skapar endorfiner.
Det är som den härligaste drogen.
Och den skapar den själv.

Nu har jag dom i kroppen igen och det är en helt obeskrivlig känsla.
Som jag har saknat den.

Fantastiskt.

Jag har bestämt mig för att följa ett träningsprogram den här säsongen.
Jag ska göra det för att få en allsidig träning med både intervaller och backträning för att förhoppningsvis kunna springa milen lite snabbare än vad jag gjorde förra året.
Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det blev en runda ikväll också.
Det var perfekt väder.
Solsken och +11 grader.
Det gick hur bra som helst.
Det kändes hur bra som helst.
Jag orkade springa hela tiden.
Jag kände mig stark.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om att springa på löpband.

Publicerat i Löpning, Vardagligt

För några dagar sedan fick jag frågan på Facebook om hur jag tycker att det är att springa på löpband.
För att inte svaret skulle dra iväg och bli allt för långt så bestämde jag mig för att det fick bli en liten bloggpostning istället.

Jag tycker fortfarande att det är svårt att springa på löpband.
Innan det kom in på Holmgården hade jag aldrig i hela mitt liv stått på en dylik maskin.
De två, tre första gångerna var det väldigt trevande.
Nästan med skräckblandad förtjusning.
Nu börjar jag känna mig säkrare och säkrare men jag tycker fortfarande att det är svårt.
Jag tycker att det är lite svårt med balansen och vågar inte släppa båda händerna.
Jag har försökt några gånger och det går bättre och bättre.
Nu är jag i läget att jag håller lite försiktigt med högra handen och inte alls med den vänstra.

De första gångerna tyckte jag dessutom att det svajade en aning under fötterna när jag precis hade stannat bandet.
Så där som när man varit på en stor färja i tolv timmar och precis sätter fötterna på land.
Men den känslan var nästan helt borta idag så jag antar att det också är en vanesak.

Det som jag tycker är svårast är ändå hastigheten.
Jag tycker att det är otroligt svårt att veta i vilken hastighet jag ska springa.
Jag vet ju att jag springer förhållandevis sakta när jag springer och har misstänkt att jag har haft aningens för hög hastighet.
Idag provade jag med att sänka en aning och genast kändes det bättre.
Idag gick jag två minuter och sprang fyra minuter i fem kilometer och trots att jag ökade på tiden jag sprang så kände jag knappt något behov av att titta på klockan för att kolla hur lång tid det var kvar på löptiden.

Det är absolut ett alternativ till utomhuslöpning när vägarna är snöiga, isiga eller slaskiga och idag kändes det riktigt bra.

Endorfinerna är på väg tillbaka.
Dom är så välkomna.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Drogad.

Publicerat i Löpning

Endorfiner är ett underskattat berusningsmedel.
Helt klart väldigt underskattat.
Endorfiner måste vara den behagligaste drogen av de alla.

Jag har precis haft ett gympapass.
Trots att vi var få, väldigt få, så har jag haft ett av de roligaste och bästa pass jag har haft någon gång.
Faktiskt.
Vanligtvis brukar det vara så att ju färre som gympar desto jobbigare blir det eftersom det är svårare att hålla kvar energin.
Men inte ikväll.
Vi var tre på passet, vilket är förödande lite och det gör att vi antagligen måste lägga ner innan terminen är slut, men jäklars vad vi gympade.
Vilken energi.
Vad roligt det var.
Vilken kick.
Jag känner mig alldeles varm, glad, nöjd och fylld med energi.

Diskbänken blev glänsande ren i ett kick.
Diskmaskinen går.
Tvättmaskinen blev också fylld igen.
Den rena tvätten tar jag med mig och hänger i ett nafs nu när jag snart ska gå upp och duscha.
Allt känns hur lätt som helst.
”Inga kymmer” som Mannen Min Älskade skulle ha sagt.

En fantastisk känsla.

Här kan ni som har Spotify lyssna på musiken till mitt väldigt nedläggningshotade gympapass.
Håll till godo.
Bli inspirerade.
Kom till Boda Kyrkby och gympa på måndagar vettja.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ister – min jogguru.

Publicerat i Eva, Löpning

Det kom ett mail med joggningstips igår.
Det var från Ister.

citattecken Nu är det dock hög tid att låta benen känna på en mil och ett tips är att att mäta upp sträckan, gärna lite längre, kanske till och med 11 km, sedan springa den med 6-2 metoden dvs, 6 minuter jogg 2 minuter gång.  Och hålla 6/2 hur bra det än känns, hela vägen.

För då vet du, både i kroppen och mentalt att du klarar en mil.

Självklart blev jag dötaggad så fort jag hade läst mailet.
Genast mätte jag ut min runda och började den mentala uppladdningen.

Den mentala uppladdningen har fortsatt hela dagen idag.
När Bebis hade somnat så drog jag på mig löparstassen, gjorde i ordning telefonen med allehanda attiraljer och utrustade mig med ett stoppur för att jag skulle ha örnkoll på mina minuter.

10.1 km blev det.
Det kändes bra.
Väldigt bra.
Det kändes lätt och ledigt.
Jag hade enkelt kunnat springa mycket längre sträckor men jag var disciplinerad och lydde Isters råd till punkt och pricka.
Jag höll mig till löpning i sex minuter och gång i två minuter.

Nu har jag den där underbara känslan i kroppen igen.

Nu känner jag mig glad.
Stark.
Tacksam.
Välsignad.

Lycklig.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,