Jag säger ja

Publicerat i Kärlek

Kärleken

Idag för sex år sedan stod vi där bredvid varandra.
Barfota på stranden.
Jag i mina vita byxor, min stora vita tunika och med den vackra lilla buketten i min hand.
Du i din svarta skjorta och dina shors.

Det var så lätt då.
Lätt att säga ja.
Ja till nöd och lust.
Ja till dig och till kärleken.

Sex år har gått.
År som har varit mer fylld med lust än med nöd.
Tid då vi har skapat vårt liv.
Vårt gemensamma liv.
Tid som fyller mig med värme och tacksamhet när jag tittar tillbaka på den.
Tid som gör att jag känner glädje och tillförsikt inför den tid som ska komma.

Sex år senare är det precis lika lätt.
Lätt att säga ja till dig Min Älskade.
Ja till nöd och lust.
Ja till dig, kärleken och vårt liv tillsammans.

Jag säger ja idag också.
Jag säger ja till att fortsätta leva mitt liv tillsammans med dig.

Jag säger ja idag också

Publicerat i Eva, Puppe

Idag för fem år sedan
Barfota, klädd i vitt och med blommor i min hand.
På en strand i Thailand.
Sa jag ja till dig, Min Älskade.
Ja till att leva med dig.
I nöd och lust.
Det var så lätt.
Så otroligt lätt att säga ja då.

Idag, fem år senare.
I raggsockor, jeans och flanellskjorta och en smula mer frusen än vad jag var då.
Ingen sol, inget hav och ingen sand mellan tårna.
Men fortfarande lätt att säga ja.

Jag känner sådan enorm kärlek och en enorm tacksamhet för de här fem åren.
Tack Min Älskade Puppe.

Jag säger ja idag också.
Ja till att fortsätta leva mitt liv tillsammans med dig.

Stolt att bära denna ring av guld……..

Publicerat i Eva, Puppe

Fem år har gått.
Fem korta år.

För fem år sedan i dag var det också en marknadsfredag i Rättvik.
Solen sken, luften var klar, löven sprakade och det var en fantastisk dag.
Jag smet tidigare från jobbet utan att säga till någon vad jag skulle göra och gick ner till blomsteraffären för att hämta den lilla brudbuketten som jag hade beställt.
Jag var tidig men du satt redan där på en parkbänk i solen och väntade på mig.
Paret som skulle vigas före oss dök visst aldrig upp så det blev vår tur lite snabbare än förväntat.
Vigselakten var kort.
Kort och vacker.
Kort men ändå tillräckligt lång.
Tillräckligt lång för att hinna röra mitt hjärta.
När jag stod där framme med din hand i min och talade om att mitt val är att leva mitt liv tillsammans med dig, ja då brände tårarna bakom ögonlocken.

Vilken glädje.
Vilket tacksamhet.
Vilket kärlek.

Fem korta år har gått och jag känner samma glädje och tacksamhet över att få fortsätta dela mitt liv tillsammans med dig.
Glädje, tacksamhet och stolthet över det vi har skapat tillsammans och åt det håll vi valt att gå vår gemensamma väg.
Efter fem korta år tillsammans med dig känner jag nyfikenhet inför de år vi har framför oss.

Men framför allt känner jag samma stolthet.
Samma stolthet nu som då.
Stoltheten över att vara din fru och över att få leva mitt liv tillsammans med dig.

Stoltheten över att bära denna ring av guld.

in sickness and in health

Tack Min Älskade för presenten på bröllopsdagen

Publicerat i Eva, Fotografering, Puppe

Det började i somras.
I midsomras när Min Älskade med vaken och nyfiken blick om inte fotografering skulle vara någonting för mig.
Lite tveksam var jag eftersom jag vet att fotografering tar en del tid i anspråk och eftersom en systemkamera inte är den billigaste gizmon att köpa.
Men ska jag vara riktigt ärlig så har jag funderat på fotografering tidigare.
När jag var mycket mycket yngre.
”Jag undrar jag om inte det där med fotografer kan vara någonting för mig”
Så har tankarna fladdrat med jämna mellanrum men jag har aldrig tagit tag i det.
Så kom den där människan som nu är Tonåringen in i mitt liv och det fanns liksom inte tid för någon hobby.
Det fanns knappt tid för några tankar.
När det blev en öppning i tiden igen så började jag träna istället.

När frågan ställdes igen.
På samma sätt.
”Skulle inte det vara någonting för dig?”

Jag lovade att tänka på saken och bestämde mig för att försöka ta reda på om jag verkligen gillade att fotografera och bestämde mig för att göra det genom att starta ett litet 365bilders projekt med min iPhone.
Det gick bra.
Det var roligt.
Jag märkte hur det förändrade mitt sätt att se på bilder.
Mitt sätt att se på saker omkring mig förändrades.

I början så bara tog jag en bild.
Kollade om jag tyckte att den blev bättre med lite redigering i en fotoapp och sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.
Jag tog mina bilder varje dag och var noga med att det var en bild för just den dagen som jag la upp.
Men så märkte jag att det hade förändrats.
Jag vet också med vilken bild det förändrades.
Det var bilden på anden som jag tog i september.
När den var klar så kommer jag ihåg att jag tänkte att det skulle kanske kunna bli någonting av det här.
Så tog jag bilden med dimman i Sammilsdalsgropen och kände den där känslan igen.
Känslan av att det var riktigt roligt och av att det skulle kunna bli bra.
Det blev en salig blandning av bilder.
Vardagliga bilder tagna på språng blandades med bilder som jag tog för att jag verkligen trodde att det skulle kunna bli en bra bild.

I början av januari så bestämde jag mig för att haka på utmaningen 365 foton.
Jag tvekade ett dygn, det gjorde jag.
Med den här utmaningen så tog jag ytterligare ett steg eftersom den var knuten till 365 stycken förutbestämda teman.
Plötsligt tänkte jag helt annorlunda igen.
Jag tänkte i teman nästan hela tiden.
På bilder, vinklingar och tolkningar som kunde vara oväntade på ett speciellt tema.
Jag hade till exempel bestämt mig för att min bild på temat ”Bladlös” skulle vara en bild av barr.

Hand i hand med funderandet över teman och annorlunda tolkningar kom också tankarna på en systemkamera.
Och funderingarna på hur jag skulle plantera idén hos Min Älskade.
Jag kikade runt lite, kollade på Blocket, frågade lite försiktigt på Twitter, var till en affär och provkände på en kamera.
Så hittade jag en annons på Blocket på precis den kameran som jag hade bestämt mig för att jag ville ha, mailade den annonsen till Min Älskade och väntade.
Jag vet ju att Min Älskade är mannen som är okrönt kung på det som jag totalt saknar förmåga att göra.
Läsa mellan raderna.
Jag VISSTE ju att han hade förstått vad jag menade.
Han sa absolut ingenting.
Han kommenterade inte annonsen med så mycket som ett ljud.
Inte en stavelse eller ett andetag som liknade kamera kom ur hans mun.
Till slut var jag ju bara tvungen att fråga.

Nogsamt och aningen torrt informerade han mig om att vi ju faktiskt snart har bröllopsdag.
Att jag kan sluta tjata om den där annonsen.
Att han redan har pratat med sin bäste vän fotografen.
Att begagnat inte var något vännen tyckte att jag skulle ha.
Att han redan höll på och fixa för fullt.

Igår kom den.
Kameran.
Jag älskar den redan.

Tack Min Älskade!
Tack för presenten på bröllopsdagen.
Tack för att du vill mig så väl.
Tack för att du väljer mig.

Min Älskade