Bloggen, Facebook och kommentarer.

Publicerat i Bloggen

Mymlan har i Bloggvärldsbloggen skrivit en postning som heter “Två kommentarer om dagen” och i ett lite nyare inlägg i samma blogg hittade jag en länk till Schmut och hennes postning “Två kommentarer om dagen håller doktorn borta”. (där jag för övrigt faktiskt lämnade en kommentar)

Jag har också funderat lite över det här och spinner vidare lite på kommentaren jag lämnade hos Schmut.

Som jag skrev där så tror jag till viss del att det är Facebook och Twitter, för de som mikrobloggar, som är boven i dramat.
Det är ett snabbare sätt att kommunicera.
Snabbare brukar innebära lättare.
En statusuppdatering på FB är kortare än en postning i en blogg och går också snabbare att läsa.
Det är lättare och går snabbare att lämna en kommentar på en statusuppdatering på FB än att lämna en kommentar i en blogg.
Jag tycker att jag själv märker det på att jag oftare får kommentarer på FB om mitt inlägg än jag får kommentarer och respons i bloggen.
Kommentar som kommentar kan tyckas men det är ju så att utan kommentarer blir inte bloggen levande längre.
Det är inte bara lättare att ge respons och kommentera på FB, många gånger är det också lättare att dela med sig.
Det går hur smidigt som helst med mobilen.
Det är hur lätt som helst att dra iväg en eller ett par rader i farten.
En statusuppdatering långt borta från en dator.
Det går precis lika lätt att skicka iväg en bild med telefonen medan det kan vara bökigare att blogga från mobilen.
I vissa fall kan det till och med vara så att det inte går alls.

Visst är jag medveten om att just min egen blogg ligger lite på sparlåga från mitt håll just nu.
Jag skriver när jag tycker att jag har tid och lust.
Framför allt när jag har ork.
När jag har sovit tillräckligt mycket för att orka.
Jag trodde att den minskande besöksstatistiken och det minskade antalet kommentarerna här hos mig helt enkelt berodde på att mitt eget bloggengagemang inte är på topp just nu.
Men kanske är det så att det också är en trend?
Håller bloggandet och intresset för bloggar på att minska till förmån för snabbare medier som Facebook och mikrobloggar?

Jag har dessutom märkt att mitt eget bloggande har förändrats sedan jag blev mer aktiv på Facebook.
Det som förut blev korta, snabba och rappa blogginlägg tenderar numer att bli statusuppdateringar på FB istället.
Något som jag, för egen del, faktiskt tycker är lite synd.
Jag gillar ju min blogg och vill att den ska leva kvar.

Jag vill inte att min blogg ska förvandlas, försvinna och ersättas av snabba statusuppdateringar.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lurka sig lite.

Publicerat i Bloggen

Sofia på Bloggvärldsbloggen har idag skrivit om att lurka på Internet.
Att lurka är alltså att “tjuvlyssna” på nätet.

Visst lurkar jag ibland.
Eller rätt ofta.
Det finns ett antal bloggar som jag läser utan att jag någonsin har kommenterat.
Inte ens ett endaste lite hej har jag lämnat ifrån mig.
Jag har de i min Google Reader och vissa läser jag ordagrant  när de har postat någonting och andra skummar jag igenom.
Men jag kommenterar aldrig.
Marcus Birro, Singelpappan och Honungspojken är exempel på bloggar som jag aldrig kommenterat i.
Varför gör jag inte det undrar jag ju nu.
Vad är det som gör att jag känner mig bekväm att kommentera i vissa bloggar men inte i andra?

Ibland kan jag känna att mina ord inte räcker till.
Ibland blir jag så berörd att jag knappt kan tänka och hur ska jag då kunna skriva.
Dessa människor och deras erfarenheter, tankar och känslor som de berättar om gör att jag blir alldeles förlamad i fingrarna.
Det är precis som om linjen mellan huvudet och fingrarna bryts.
Det kommer ingenting.
Inte ens så mycket som en bekräftelse på att jag blir just berörd.
Vilket ju är rätt fånigt egentligen.
Det är väl klart att de människor som skriver de här bloggarna blir lika glada för de kommentarer som talar om att en människa blir berörd som jag blir när jag får en sådan kommentar.

Sen förstår jag ju att det pågår en hel del lurkande även i min lilla vrå av världen.
Även om jag inte, just nu, har den mest aktiva bloggperioden och mätaren som registrerar mina besökare hotar ju inte direkt att slå i taket men antalet besökare överstiger i alla fall de antal kommentarer som jag får.
Den enda slutsatsen som jag kan dra av det är ju att det pågar en del lurkande.
Människor som läser om min, min familj, mitt liv och det som jag väljer att dela med mig av utan att ge sig tillkänna.
Ibland har jag kommit till insikt om att det är så.
Det har hänt att jag stött på en bekant som jag inte träffat på länge och den plötsligt säger “ja, jag läste det, jag läste det på din blogg”.
Det har hänt mig flera gånger och det gör mig glad.

Även om jag verkligen ska försöka att bli bättre på att lämna kommentarer så kommer jag antagligen att fortsätta lurka på vissa ställen.
Fortsätta läsa vissa bloggar utan att lämna så mycket som ett spår efter mig.

Jag hoppas att ni som är här och lurkar kommer att göra det samma.
Ni är hjärtligt välkomna att fortsätta lurka hos mig.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mitt livs sorger.

Publicerat i Eva, Puppe

När jag läste om veckans tema på Bloggvärldsbloggen så tänkte jag direkt på en postning som jag skrev för rätt länge sedan.
Det var ett gästinlägg som jag skrev hos Helen på hennes gamla blogg Min SidaAB-bloggen.
Jag kommer ihåg som det vore igår…April 2007.

Sorg är veckans tema på Bloggvärldsbloggen.

Här kommer min postning från april 2007 i repris.

Ett liv som levs fullt ut innehåller vanligtvis väldigt många sorger.
En del livssorger är sådana som bara drabbar oss och våra liv utan att vi kan påverka det minsta lilla.
En del livssorger tillfogar vi oss själva men många av dom, som sagt, bara drabbar oss utan att vi kan påverka händelseförloppet det minsta lilla.

Ett av mitt livs största sorger är att att jag aldrig har träffat min pappa.
Jag vet inte hur han ser ut, jag vet inte var han bor, jag vet knapp vad han heter och det som jag börjar tro är den största sorgen av dom alla……….är att jag har ALDRIG haft någon längtan efter att veta vad han heter, var han bor och jag har aldrig haft någon längtan efter att träffa honom.
Eller egentligen är det väl så att mitt livs stora sorg är inte det faktum att jag aldrig träffat min pappa utan snarare att jag inte ens vet om jag har några syskon.

En annan stor sorg i mitt liv är att jag inte klarade av att föda barn och att när jag sent om sider fick hjälp med att plocka ut ungen så visade det sig att jag dessutom inte kunde amma min son.
Jag som var så lycklig över att jag skulle bli mamma och jag som var så fylld av förväntan efter att få föda.
Rädslor över att föda barn fanns inte i mitt sinne.

Jag var ju dessutom så fylld av softade bilder av vackra kvinnor med svällande bröst som ammade sina knubbiga välmående barn…………så tanken på att det inte var för mig fanns inte ens i min föreställningsvärld.
Fråga mig inte hur det kunde komma sig att ja som förstföderska direkt förstod att jag inte skulle klara att föda mitt barn.
Föreställ er skräcken när (den manlige läkaren) fäster klockan, som redan har släppt en gång, och fräser åt mig att jag ska koncentrera mig på att krysta istället för att skrika. Föreställ er ångesten hos barnmorskan som vet att hon inte har gjort det som hon är skyldig att göra………..hon har inte lagt bedövning på mig när läkaren sa att han skulle dra med sugklocka efterson hon personligen trodde att han aldrig skulle genomföra det eftersom jag var så svag som jag var. Föreställ er ångesten hos barnmorskan när läkaren satte sugklockan för andra gången och fräser åt mig att jag ska sluta skrika och koncentrera mig på att krysta………….utan att veta att jag är utan bedövning.
Föreställ er min ångest, min rädsla och min livssorg när läkaren fräste åt mig och jag reser mig upp från liggande till sittande, spänner ögonen i densamme och SKRIKER……….."dra ner byxorna förihelvete så ska jag skära kuken av dig utan bedövning så får vi se vem av oss som skriker högst……….det ska dessutom bli spännande!!!!!!!!!!!!!!!!!!".

Min allra största livssorg är så klart att jag aldrig tidigare har tillåtit mig det som jag innerst inne vet att jag är värd.
Jag har länge vetat vad det är jag behöver och vill ha för att klara av att bli ännu större och ännu starkare starkare som människa.

Jag har länge vetat vad det är jag behöver för att våga vara mig själv så mycket att det tillåter en annan människa än min son att växa sig starkare i min närvaro.
For 26 dagar sedan var det min största livssorg att jag inte tillät mig själv att ens leta efter det som jag innerst inne visste att jag behövde.
Så plötsligt kliver det en ny människa in i mitt liv………en människa som har mod att se mig PRECIS som jag är.
In i mitt liv kliver en människa som har så mycket mod att han vågar och vill älska mig precis för den jag är.
Utan förvarning kliver den modigaste människa jag någonsin träffat…………..rakt in i mitt liv.

För första gången i mitt liv träffar jag en människa som inte är rädd för mig……………en människa som vågar ta emot hela mig helt utan rädslor.

I ett ögonblick så ställs orden "mitt livs sorger" på sin spets…………….
Plötsligt så ändras mina tankebanor…………
Den underbara tanken börjar gro och växa sig starkare i mitt inre………..

Tänk om det är så att de livssorger jag burit i mitt liv hittills…………….bara varit träning?
Tänk om det bara varit träning för att jag skulle vara färdig ………….. för att jag skulle vara helt klar och färdig när det var dags för mig att börja leva …………..på riktigt?


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att vara mamma.

Publicerat i Bebisen, Eva, Tonåringen

För knappt fjorton år sedan blev jag mamma.
Jag var förundrad över all kärlek.
Fascinerad av min förmåga att älska.
Att älska så mycket, så villkorslöst och så totalt.

Samtidigt var jag helt övertygad om att det var mamma till ett barn jag skulle komma att vara.
Inte på grund av att jag tyckte det var för jobbigt att vara mamma.
Inte på grund av att jag själv är enda barnet.
Inte på grund av att jag inte ville vara gravid igen.
Inte på grund av att jag inte ville föda fler barn.

Utan på grund av att jag tyckte att det räckte med att vara ensamstående mamma till ett barn.

Jag kände att jag aldrig någonsin ville utsätta mig själv för risken att bli ensamstående mamma med två barn.
Jag visste i mitt hjärta att skulle jag bli mamma igen så skulle det vara tillsammans med mannen i mitt liv.
Det skulle vara tillsammans med mannen som jag väntat på i hela mitt liv.
Det skulle vara tillsammans med mannen som jag inte var rädd för att leva tillsammans med och därför inte skulle lämna.
Längst inne i mitt hjärta så hoppades jag.
Nu, så här i efterhand, kan jag erkänna det jag aldrig erkände för någon.
Det jag inte ens erkände för mig själv.
Att jag hoppades och drömde.

Så träffade jag honom.
Mannen i mitt liv.
Mannen jag har väntat på.
Mannen som jag inte är rädd att leva tillsammans med.

Jag är fortfarande mamma.
Jag är dessutom mamma igen.
Jag tänker på det varje dag och ibland flera gånger om dagen.
Tänk att jag inte bara har en utan jag har två underbara söner.
En Tonåring och en Bebis.
Två barn.
Jag är mamma till två pojkar.

Jag tittar på mina vackra söner och förundras.
Jag förundras över all kärlek.
Jag fascineras av min förmåga att älska.
Att älska så mycket, så villkorslöst och så totalt.

Mina vackra söner.
Mina underbara barn.

Mina_pojkar

(Mamma– Veckans tema på Bloggvärldsbloggen)

 
*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bloggtips.

Publicerat i Bloggen

Jag tycker att det är så kul att Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter tagit över Aftonbladets Bloggvärldsblogg.
Äntligen har det blivit en bra blogg igen.
Det känns som det var väldigt länge sedan det var en bra blogg.
Jag tycker inte att det har varit det sedan Sigge Eklund slutade.

Plötsligt vimlar det av bra postningar i Bloggvärldsbloggen igen.
Jag gillar hennes sammanfattningar av bloggveckan, hon har tipsat om hur man kommer igång med Twitter och utan Bloggvärldsbloggen skulle i alla fall inte jag ha haft en aning om att både Dramaten och Thomas Bodström har börjat blogga.
Den senaste kan säkert bli väldigt underhållande.
Om inte annat kan man nog få sig några fniss genom att läsa kommentarerna.

Nu blev det bloggtips i bloggtipset.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När är det framåt höstkanten? ……….. *Evas krypin*

Publicerat i Reflektioner

Alltså, nu börjar jag undra lite.

I början av sommaren var det vilda protester på bloggen.
Vi protesterade mot tummar och stoptecken.
Tummarna är kvar och stopptecknen förvandlades till anmälaknappar.

Det gjordes förändringar på bloggen och vi ropade efter information.
Vi fick en liten ruta som heter ”Driftsinformation” på bloggens första sida.

Det idiotstrulade och vi möttes av ”too many connections”.
Det kunde gå timmar med misslyckade inloggningsförsök.
Redan lyckade inloggningar avbröts och skrivna inlägg och kommentarer bara försvann i tomma intet.

Funktioner togs bort från bloggen för att ”lätta på trycket”.
Plötsligt var ALLA nyckelorden som bortblåsta.
Nyckelorden till inläggen och alla bilderna var puts väck.

Vi lärde oss att kopiera både våra inlägg och våra kommentarer.

Det gjordes förändringar i kommentarsadministrationen.
Kommer ni ihåg att de tre senaste kommentarerna syntes under ”historia” tidigare.
Under antal skrivna inlägg, antal kommentarer, antal trackback och antal sidvisningar fanns de tre senaste kommentarerna…….hur smidigt som helst.
Den funktionen försvann.

Så i början av juni skrev Lotta i Bloggvärdsbloggen:
(Hela inlägget kan du läsa här)

”Därför tänkte jag redan nu flagga för att det kommer en hel del förändringar framåt höstkanten. Vi tittar på hur vi kan göra bloggverktyget mer flexibelt, och tänker låta er bloggare styra mer över utseendet, till exempel.”

”Passa på att berätta hur DU vill ha det! Vilka funktioner saknar du, vad fungerar dåligt idag, vad har du sett på andra bloggtjänster som du skulle vilja se på Aftonbladet blogg?”

”Kanske kan vi inte genomföra allt, men vet vi vad du och andra bloggare tycker blir det lättare att utveckla tjänsten i en riktning som du ska trivas med. Så skriv en kommentar och önska!”

Vi var många som skrev och talade om vad vi verkligen önskade.
Vi var många som tog oss tid och lämnade genomtänkta, förnuftiga och väldigt bra förslag på förändringar och förbättringar.
Vi var många som följde Lottas uppmaning och skrev kommentarer  och inlägg och önskade.

Alltså, nu börjar jag undra lite.
När är framåt höstkanten?

Här hos mig är det 1:a november idag.
Här hos mig är det snart vinter.