Första gången – veckans bloggtema.

Publicerat i Bloggen, Bloggtema

Den här veckan är ”Första gången” veckans bloggtema hos Mymlan.
Även den här veckan blir jag inspirerad av Mymland bloggtema men tar mig friheten att avvika en smula eftersom hon uppmanar oss att skriva utifrån oss själva.

Kanske beror det på att jag är tretton år äldre när jag blir mamma den andra gången.
Kanske beror det på att jag är tillfreds med mig själv och med hela mitt liv på ett helt annat sätt än vad jag var för tretton år sedan.
Jag tycker i alla fall att jag har tagit mig tid på ett annat sätt den här gången.
Jag har tagit mig tid att reflektera.
Över det lilla.
Det lilla som ofta är så stort.

Den här gången tänker jag ofta på just första gången.
Många gånger när jag tänker på det blir det så stort att den svindlar.
Tanken växer och gör att det kittlar i magen.

Jag bar ut Bebis i det ljumma sommarregnet för att han skulle få känna och se regn för första gången.
Första gången.

Första gången som han åt potatis.
Första gången i sitt liv som han såg den vita snön.
Första gången i livet som han reste sig upp själv.
Första gången som han åkte vagn.
Första gången som han skrattade.
Tänk er själva.
Tänk att skratta sitt allra första skratt.
Livets allra första skratt.
Så otroligt vackert det blir.

Så många snöflingor, vagnturer och skratt som han sett, gjort och avfyrat efter det.
Men tänk den där allra första gången.

Att göra precis allting för allra första gången.
Visst svindlar det en aning?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Musik – veckans bloggtema.

Publicerat i Bloggen, Vardagligt

När Mymlan i måndags annonserade att veckans bloggtema var musik tänkte jag att det var ju ett kul tema.
Den här veckan skulle jag minsann vara med igen för det här var ju en lätt match.
HA!
Eller hur………!

Jag har funderat och funderat och funderat.
Rätt snabbt insåg jag att det här inte var en sådan enkel match som jag hade trott från början.
Det här var vad jag kom fram till.

Jag har egentligen inget direkt förhållande till musik.
I alla fall inte något speciellt passionerat förhållande till musik.
Visst lyssnar jag på musik.
Visst finns det massor med låtar som jag tycker är bra.
Men jag kan leva utan musik.
Helt klart kan jag det.
Jag tror till och med att jag skulle fixa det lätt.
Ibland går det flera dagar, ja nästan flera veckor innan jag, på eget initiativ, lyssnar på musik.
Jag knäpper inte på radion.
Jag lyssnar inte ofta på Spotify.
Jag kollar inte favoritartister på You Tube.
Ibland har jag musik på när jag sitter på jobbet men då är den bara där och jag kan inte påstå att jag lyssnar. Den bara är där.
Visst har jag musik i telefonen men jag lyssnar bara på mina ljudböcker och musiken ligger där mest och tar upp plats.

Ibland kan jag bli lite avundsjuk på Min Älskade som har musik som ett brinnande intresse och alltid har haft det.
Han kan en miljon låttexter.
Han njuter av att lyssna på musik han tycker är bra.
Han ler som ett barn när han lyssnar på en favorit och han älskar ju dessutom att spela själv.

Är det konstigt?
Kanske och samtidigt kanske inte.
Alla förhållanden ser olika ut och det här är mitt förhållande till musik.

Mymlan skriver:

Jag vill att du bloggar om din relation till musik. Skriv precis vad fan du vill, viktigast är dock att du bifogar en Spotifylista, med tio låtar, varken mer eller mindre. Välj gärna ett tema för din lista, det kan vara ”pepp”, ”kärlek”, ”girlpower”, ”vårkänslor”, ”depp”, ”jobba” eller eget valfritt. Och låtarna ska helst inte vara gamla. Jag vill alltså inte ha några gamla favoriter eller tio låtar om ditt liv.

Med nytt menar jag dock inte att de behöver vara från i år, det räcker gott om det är släppt nån gång under detta årtusende.

Till en viss mån har jag bestämt mig för att strunta i Mymlans uppmaning om att listan ska innehålla ny musik.
Som innehavare av den här bloggen så tar jag mig helt enkelt den friheten.

Här kommer min lista på tio låtar.

  1. Jag måste ha lyssnat en del på den här artisten i mina dagar. (antagligen i ungdomen eftersom jag inte kommer ihåg det) Jag blev i alla fall lite snopen när jag lyssnade på den här låten och märkte att jag kunde i stort sett hela texten utan till.
  2. Den här är bara underbar och ja, jag gillar Lisa Ekdahl.
  3. Den här låten har jag som första låt i mitt gympapass. Det svänger skönt och jag blir glad av att lyssna på den. En perfekt början på ett gympapass helt enkelt.
  4. Min och Min Älskades låt.
  5. Huvudspåret från Lisa Ekdahls senaste skiva.
  6. Det här är bland det absolut vackraste jag har hört.
  7. En riktig AHA upplevelse fick jag när jag första gången lyssnade på texten ordentligt.
  8. Många tårar gick det åt när jag var i Italien och begravde min moster. Grinade det gjorde jag till den här låten.
  9. Bäbis favoritkusin sjöng den här på hans dop och jag………grinade så klart.
  10. Bara för att.

Här är hela listan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kärlek – veckans bloggtema.

Publicerat i Bloggen, Kärlek

Mymlan vill inspirera oss att skriva om kärlek den här veckan.
Så jag gör det.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om kärlek.
Men idag skriver jag det här:

Kärlek.
Det är fascinerande med kärlek.
Det är mycket som är fascinerande med kärlek.
Tänk att den räcker till.
Att kärleken räcker till alla.
Den tanken tilltalar mig.

Ett tag trodde jag att min kärlek bara skulle räcka till ett barn och knappt till mig själv.
Tänk så fel jag hade.
Igen.
Min kärlek räcker till så många.
Den räcker till Min Älskade, till mig själv och den räckte absolut till ett barn till.
Den räcker till fler.
Den räcker till många fler.
Ju fler jag älskar desto mer kärlek känner jag.

Ju mer jag slösar med kärleken desto mer får jag tillbaka.

Kärleken är som de finaste sandkornen i en hand.
Knyter du handen och försöker hålla fast rinner sanden mellan fingrarna och ur din hand men öppnar du upp handen och ger sanden luft, ljus och frihet så stannar den i din hand.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mitt livs sorger.

Publicerat i Eva, Puppe

När jag läste om veckans tema på Bloggvärldsbloggen så tänkte jag direkt på en postning som jag skrev för rätt länge sedan.
Det var ett gästinlägg som jag skrev hos Helen på hennes gamla blogg Min SidaAB-bloggen.
Jag kommer ihåg som det vore igår…April 2007.

Sorg är veckans tema på Bloggvärldsbloggen.

Här kommer min postning från april 2007 i repris.

Ett liv som levs fullt ut innehåller vanligtvis väldigt många sorger.
En del livssorger är sådana som bara drabbar oss och våra liv utan att vi kan påverka det minsta lilla.
En del livssorger tillfogar vi oss själva men många av dom, som sagt, bara drabbar oss utan att vi kan påverka händelseförloppet det minsta lilla.

Ett av mitt livs största sorger är att att jag aldrig har träffat min pappa.
Jag vet inte hur han ser ut, jag vet inte var han bor, jag vet knapp vad han heter och det som jag börjar tro är den största sorgen av dom alla……….är att jag har ALDRIG haft någon längtan efter att veta vad han heter, var han bor och jag har aldrig haft någon längtan efter att träffa honom.
Eller egentligen är det väl så att mitt livs stora sorg är inte det faktum att jag aldrig träffat min pappa utan snarare att jag inte ens vet om jag har några syskon.

En annan stor sorg i mitt liv är att jag inte klarade av att föda barn och att när jag sent om sider fick hjälp med att plocka ut ungen så visade det sig att jag dessutom inte kunde amma min son.
Jag som var så lycklig över att jag skulle bli mamma och jag som var så fylld av förväntan efter att få föda.
Rädslor över att föda barn fanns inte i mitt sinne.

Jag var ju dessutom så fylld av softade bilder av vackra kvinnor med svällande bröst som ammade sina knubbiga välmående barn…………så tanken på att det inte var för mig fanns inte ens i min föreställningsvärld.
Fråga mig inte hur det kunde komma sig att ja som förstföderska direkt förstod att jag inte skulle klara att föda mitt barn.
Föreställ er skräcken när (den manlige läkaren) fäster klockan, som redan har släppt en gång, och fräser åt mig att jag ska koncentrera mig på att krysta istället för att skrika. Föreställ er ångesten hos barnmorskan som vet att hon inte har gjort det som hon är skyldig att göra………..hon har inte lagt bedövning på mig när läkaren sa att han skulle dra med sugklocka efterson hon personligen trodde att han aldrig skulle genomföra det eftersom jag var så svag som jag var. Föreställ er ångesten hos barnmorskan när läkaren satte sugklockan för andra gången och fräser åt mig att jag ska sluta skrika och koncentrera mig på att krysta………….utan att veta att jag är utan bedövning.
Föreställ er min ångest, min rädsla och min livssorg när läkaren fräste åt mig och jag reser mig upp från liggande till sittande, spänner ögonen i densamme och SKRIKER……….."dra ner byxorna förihelvete så ska jag skära kuken av dig utan bedövning så får vi se vem av oss som skriker högst……….det ska dessutom bli spännande!!!!!!!!!!!!!!!!!!".

Min allra största livssorg är så klart att jag aldrig tidigare har tillåtit mig det som jag innerst inne vet att jag är värd.
Jag har länge vetat vad det är jag behöver och vill ha för att klara av att bli ännu större och ännu starkare starkare som människa.

Jag har länge vetat vad det är jag behöver för att våga vara mig själv så mycket att det tillåter en annan människa än min son att växa sig starkare i min närvaro.
For 26 dagar sedan var det min största livssorg att jag inte tillät mig själv att ens leta efter det som jag innerst inne visste att jag behövde.
Så plötsligt kliver det en ny människa in i mitt liv………en människa som har mod att se mig PRECIS som jag är.
In i mitt liv kliver en människa som har så mycket mod att han vågar och vill älska mig precis för den jag är.
Utan förvarning kliver den modigaste människa jag någonsin träffat…………..rakt in i mitt liv.

För första gången i mitt liv träffar jag en människa som inte är rädd för mig……………en människa som vågar ta emot hela mig helt utan rädslor.

I ett ögonblick så ställs orden "mitt livs sorger" på sin spets…………….
Plötsligt så ändras mina tankebanor…………
Den underbara tanken börjar gro och växa sig starkare i mitt inre………..

Tänk om det är så att de livssorger jag burit i mitt liv hittills…………….bara varit träning?
Tänk om det bara varit träning för att jag skulle vara färdig ………….. för att jag skulle vara helt klar och färdig när det var dags för mig att börja leva …………..på riktigt?


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,