Kiss, bajs, snor och kräks.

Publicerat i Bebisen, Reflektioner

Tänk vad vi blir utsatta för som föräldrar egentligen.
Sånt om ingen berättade om innan.

Utan att vi riktigt förstod hur det gick till har vi våra kupade händer fulla med bajs.
Vi kan ha bajs på kläderna, på skötbordet, i sängen och på bebisens kläder.
Ibland tappas kontrollen helt och innan vi vet ordet av har vi bajs i hela huset.

Vi blir kissade på också.
Pappa Kalle fick kiss i ögat, vi får kiss i håret, på magen, på benen, på fötterna och naturligtvis på händerna.

Så har vi det här med snor, snorkråkor som måste ut och snoriga bebisnäsor.
Finns det papper att torka med så är det helt ok.
Finns det något annat som den egna tröjärmen, en flik av blusen eller en någorlunda ren kökshandduk så är det helt ok.
Finns det ingenting att torka med så har vi ju alltid våra händer och de funkar också helt ok att torka snor med.
Bara att torka av på byxbenen sen.

Med kräks är det på exakt samma sätt.
Vi får det på ryggen, på axlarna, i håret och på benen.
Har vi otur kan vi få det i ansiktet och självkart får vi det i händerna.

Men det är ju det som är så fascinerande.
Att det inte är äckligt.
Det finns ju ingenting som är äckligt med de där små människorna.
Absolut ingenting.

Det är bara att kupa händerna och ta emot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Välkomna till världen.

Publicerat i Reflektioner

Det råder babyboom på jobbet.
Den började för flera år sedan.
Det har varit och är en kraftig sådan.
Den är av den digniteten att vi har fått lov att anställa en vikare för henne som hade ett mammavikariat eftersom hon gick hem tidigare och födde barn.
Fem barn har fötts av kvinnor som är mina arbetskamrater, ett barn har fötts av mig och en manlig kollega har blivit pappa.
Sju barn på mindre än tre år.
Vi är inte ens trettio stycken fast anställd på företaget där jag jobbar.
Det är många barn.
En kraftfull babyboom.

Nu är det dags att välkomna två till.

Hennes föräldrar har fått vänta länge och de har gått igenom mycket men i måndags kom Alice.
I morse, när Lucas föddes, fick ett föräldrapar sin andra son på mindre än två år . 

Vilka mirakel de är.
Barnen.

Lucas och Alice, jag vill stryka era nya små kinder och viska i era perfekta små öron.
Jag vill viska att ni är välkomna hit.
Ni är så innerligt välkomna.

Välkomna till världen.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Den Gud jag tror på.

Publicerat i Kärlek

Jag läser bloggen Innan du fanns.
Bloggen som handlar om Linda och D och den väg, mot föräldraskap, som de går tillsammans.
Linda skriver otroligt öppet, sårbart, humoristiskt, sorgligt och ärligt om deras första försök att bli föräldrar genom IVF.
Hon skriver om hormoner och sprutor.
Äggplockning och ägginsättning.
Hon skriver om väntan, förhoppningar, grusade förhoppningar och om kärlek.
Framförallt skriver hon om kärlek.

Jag har en vän som tillsammans med sin sambo gått igenom tre IVF försök.
Jag vet, i det närmaste, allt om hormoner i nässpraysform, om sprutor, om äggplockning, om sunkiga rum med porrtidningar, om ägg som är dugliga eller odugliga för infrysning, om ägginsättning och om att kissa på stickan på utsatt datum.
Jag kommer aldrig att glömma hennes sorgsna ögon de två gånger hon berättade att hon börjat blöda.
Jag kommer aldrig att glömma hennes uppgivna min när hon berättade att det bara blev ett livskraftigt befruktat ägg vid tredje och sista IVF försöket.
Jag kommer heller aldrig att glömma hennes lyckliga ögon när hon talade om för mig att hon var gravid.

I inlägget “Om Gud och hans dårar” berättar Linda om kommentarer och mail hon får från människor som talar om att de inte tycker att barn ska bli till genom IVF.
Människor som talar om att barn ska bli till på det naturliga sättet.

Den Gud jag tror på älskar alla människor och han älskar kärleken.
Den Gud som jag tror på klappar händerna, jublar och hjular omkring av lycka för varje barn som föds.
Han är dessutom den som knuffade på de som “kom på” det här med provrörsbefruktning för att de skulle “komma på” fortare.
Den Gud som jag tror på älskar att bli yr i huvudet av att hjula omkring av lycka över alla provrörsbebisar som föds.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Utveckling.

Publicerat i Bebisen

Eller instinkt.
Eller vad jag nu ska kalla det.
Men otroligt fascinerande är det i alla fall.

Det nyfödda barnet som vet precis vad det ska göra.
Som letar sig fram till mammans bröst och börjar suga.

Bebisen som lär sig att lyfta på huvudet.
Som vänder sig från rygg till mage och sedan lär sig att vända sig tillbaka igen.
Utvecklingen från att ligga still på mage och iaktta till att komma på en teknik för att förflytta kroppen.

Vilket driv.
Vilken utveckling.

Från ålande till att dra upp knäna under kroppen, koordinera händer och ben för att till sist kunna krypa.
Att kunna spänna rätt muskler på rätt sätt för att kunna sitta upp.
Från krypande och sittande till att komma på att “om jag tar tag i den där fotpinnen på stolen så kan jag resa mig upp till knästående” och därifrån till stående och därifrån till förflyttning i sidled för att sen släppa en hand och sedan släppa två händer.

För att till sist släppa taget och ta de första stegen på egen hand.

Vilket mirakel det är.
Vad det är fiffigt uttänkt.
Tänk att alla barn gör likadant.
Alla barn i hela världen gör ungefär samma saker i ungefär samma ålder.

Det nästan svindlar när jag tänker på det.


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,