Amning – favorit i repris.

Publicerat i Amning, Bebisen

Jag hade själv ett nytt inlägg om amning på gång.
Har bara inte hunnit formulera det klart i huvudet.
Det är så att säga under bearbetning.

Nu på morgonen så läste jag det här och det här.
I väntan på att mitt nya inlägg ska bli klart så väljer jag att posta en favorit i repris från min gamla WordPressblogg.

 

Amning-inte till vilket pris som helst.

Inspirerad av Linda inlägg “Mera om amning”BitterBloggen och av Daniels inlägg om “Onda ögat”Korvasbloggen så kommer här min berättelse och syn på det här med amning.

På föräldrautbildningen för dryga tretton år sedan fick jag reda på och jag fick ständigt höra mantrat att “Alla kvinnor kan amma sina barn”.
Det spelar ingen roll hur brösten ser ut.
Stora eller små. Hängiga eller toppiga. Runda eller avlånga.
Spelar ingen roll………..”Alla kvinnor kan amma sina barn”.

Efter en komplicerad förlossning kämpade vi på sjukhusets neonatalavdelning.
Ungen kämpade på för att återfå sin hälsa.
Jag kämpade med amningen.
På givna klockslag, dygnet runt, satt jag i mjölkrummet med den elektriska pumpen som en sugklocka mot mina bröst. En sugklocka som bara lyckades suga ut några enstaka droppar varje gång medan tårarna rann på mina kinder.

Mellan de givna klockslagen satt jag på rummet och försökte amma.
Jag vägde innan amning.
Jag satt med Ungen vid bröstet medan ångesten rev i bröstet, medan tårarna rann på mina kinder och medan Ungen gallskrek.
Jag vägde efter amning och varje gång visade det samma sak, han hade bara fått i sig några droppar.

Så höll jag på.
Dag ut och dag in höll jag på.
Jag pumpade och grinade, försökte amma och grinade, pumpade och grinade och försökte amma och grinade.
Grinade gjorde jag ju eftersom jag visste att det var mitt fel.
Jag visste ju att det var jag som inte försökte tillräckligt mycket.
Jag hade ju fått lära mig att “Alla kvinnor kan amma sina barn”.

Till slut fick jag hjälp av en läkare som talade om för mig att alla barn som haft en jobbig start till livet inte orkar ta bröstet.
Så enkelt allting blev.
Jag bad om ersättning, ångesten försvann, jag kunde torka mina tårar och vi fick lämna sjukhuset dagen därpå.

Oavsett vad som sägs på alla föräldrautbildningar i världen och oavsett vad som skrivs i alla föräldratidningarnas amningsbilagor så kan inte alla mammor amma sina barn.
Så ser verkligheten ut.
Jag är dessutom helt övertygad om att nu för tiden så är så gott som alla människor i vuxen ålder väl medvetna om att det bästa för barnet är om det kan ammas men jag kan personligen inte se det positiva i att det ska ske till vilket pris som helst.

Amning är inte alltid mysigt och underbart, amning kan vara smärtsamt och otroligt ångestladdat också och vem mår sämst när mamman (som Daniel i Korvasbloggen skriver i ett annat inlägg) “gråtande ammar sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis”?


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nu är det slutammat.

Publicerat i Bebisen, Vardagligt

På riktigt.
Jag har inte ammat på tre dygn.
Tidigare ammade jag bara på morgonkvisten men det höll inte längre.

Bebisen sov inte bra.
Han vaknade och somnade om, vaknade och somnade om, vaknade och blev ammad och somnade om och vaknade mellan kl 04.20 och 04.50 i ett väldigt missnöjt tillstånd och lugnade sig inte förrän vi klev upp.
Till slut blir man desperat.
Vi har funderat, möblerat om i sovrummet och börjat ge Bebisen gröt på tidiga morgonkvisten istället.

Jag måste säga att det har blivit en positiv förändring.
När han vaknar vid fyra tiden på morgonen så får han lite gröt och sedan somnar han om.
Hur tyst och nöjd som helst.
När han sedan vaknar vid sextiden är det med ett leende på läpparna istället för med ett missnöjt illvrål och vi kan ligga kvar och mysa (läs: Bebisen härjar omkring i sängen medan Mamman och Pappan försöker vakna) innan vi traskar ner för trappen för att börja dagen.
Av någon outgrundlig anledning så sover han även bättre under första delen av natten.
Märkligt tycker jag.
Men underbart skönt.
Plötsligt så känns sammanhängande sömn från 21.30 till 03.30 som en evighet.

Jag saknar amningen.
Allra mest saknar jag de fantastiska amningshormonerna som jag tror håller på att helt försvinna ur min kropp.
Ni vet de där hormonerna som gör att man orkar trots lite sömn.
De där hormonerna som gör att man nästan känner sig speedad när man rimligtvis borde känna sig trött.
De där härliga amningshormonerna.

Det känns som om det inte alls är många av dem kvar i min kropp nu.
Just nu känns det att de är helt spårlöst borta……….


*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Envåldshärskaren fortsätter regera …..

Publicerat i Bebisen, Föräldraskap, Vardagligt

Idag är Bebisen exakt fyra månader och en dag eller 123 dagar för att vara lite mer exakt.
Varenda gång i 122 dagar, jag upprepar VARENDA gång i 122 dagar som Bebisen ätit så har han ätit från båda brösten.
Det blir väldigt många måltider som han velat ha först det ena och sen det andra bröstet vid samma måltid.

Just i natt så bestämde han sig för att det räckte med bara det ena.
När jag vände på honom och bjöd honom det andra så bara tvärvägrade han.
Han vände bort huvudet och tittade på mig precis som om jag var helt dum i huvudet, lät sig läggas tillbaka i sin säng och somnade sedan lugnt och skönt om igen.

Där satt jag med snopen min och ett bröst som efter sju timmar var sprängfyllt, stenhårt och silikonliknande.
Det var bara att vingla ner i köket och klockan 03.47 fann jag mig själv sittande vid köksbordet med den förhatliga pumpen i högsta hugg.

Det är en egensinnig liten krabat det där.

**************************************************************************************************

Läs vad andra bloggare skriver om , , ,

Jag när en envåldshärskare vid min barm …..

Publicerat i Bebisen, Föräldraskap, Vardagligt

Bebisen är fyra månader.
Fyra månader exakt idag.
Bebisen är fyra månader och han bestämmer precis allt.

Han bestämmer om jag ska äta, om jag ska duscha, om jag ska promenera, om jag ska vara vaken eller om jag ska sova.
Bebisen är fyra månader och han bestämmer precis allt.
Gör jag någonting som han inte samtycker till så talar han om det.
Väldigt tydligt talar han om det.

Bebisen har dessutom väldigt speciella åsikter vad det gäller sitt eget ätande.
Åsikter inte bara vad det gäller när utan även väldigt starka åsikter om hur och var.

Exempel 1
Han har tydligt visat att han föredrar att börja äta på det högra bröstet.
Har jag bjudit honom det vänstra har han skrikit, vridit sig och sprattlat vilt med fötterna tills jag fattat att han vill börja äta från det andra.
Om det nu är så att någon trodde någonting annat så kan jag meddela att även människor i 4-månaders åldern har rätt att ändra sig.
Idag när jag, som vanligt, bjöd högra sidan så började det.
Han skrek som en vilde, skrynklade ihop ansiktet, pressade fram tårar, vred sig som en metmask på kroken och sprattlade vilt med både armar och ben.
Ni börjar fatta va?
Just det!
Exakt!
När jag la Bebisen vid mitt vänstra bröst så log han och började äta lugnt och metodiskt med fötterna gosigt smågnuggande mot varandra på det sätt han gör när han mår som bäst.

Exempel 2
Igår kväll när det var dags för nattning så dög plötsligt varken höger eller vänster sida, ansiktet skrynklade ihop sig, tårar pressades fram, han vred sig och armar och ben började sprattla mer eller mindre hysteriskt.
Jag kan säga, utan att överdriva, att Bebisen tyckte att det tog alldeles för lång tid för mig att förstå att han, just den här kvällen, ville äta kvällsmaten liggandes under det mysiga täcket i sin mammas säng.

Jösses!

Det är en egensinnig liten människa.
Mannen Min Älskade brukar säga om sig själv att han ibland är lite ”fyrkantig” men jag är böjd att tro att han har mött sin överman.

Jag när en envåldshärskare vid min barm.

—————————————————————————–

Läs även vad andra bloggares skriver om , , , ,

Amning – inte till vilket pris som helst …..

Publicerat i Föräldraskap, Vardagligt

Inspirerad av Linda inlägg ”Mera om amning” på BitterBloggen och av Daniels inlägg om ”Onda ögat” på Korvasbloggen så kommer här min berättelse och syn på det här med amning.

På föräldrautbildningen för dryga tretton år sedan fick jag reda på och jag fick ständigt höra mantrat att ”Alla kvinnor kan amma sina barn”.
Det spelar ingen roll hur brösten ser ut.
Stora eller små. Hängiga eller toppiga. Runda eller avlånga.
Spelar ingen roll………..”Alla kvinnor kan amma sina barn”.

Efter en komplicerad förlossning kämpade vi på sjukhusets neonatalavdelning.
Ungen kämpade på för att återfå sin hälsa.
Jag kämpade med amningen.
På givna klockslag, dygnet runt, satt jag i mjölkrummet med den elektriska pumpen som en sugklocka mot mina bröst. En sugklocka som bara lyckades suga ut några enstaka droppar varje gång medan tårarna rann på mina kinder.

Mellan de givna klockslagen satt jag på rummet och försökte amma.
Jag vägde innan amning.
Jag satt med Ungen vid bröstet medan ångesten rev i bröstet, medan tårarna rann på mina kinder och medan Ungen gallskrek.
Jag vägde efter amning och varje gång visade det samma sak, han hade bara fått i sig några droppar.

Så höll jag på.
Dag ut och dag in höll jag på.
Jag pumpade och grinade, försökte amma och grinade, pumpade och grinade och försökte amma och grinade.
Grinade gjorde jag ju eftersom jag visste att det var mitt fel.
Jag visste ju att det var jag som inte försökte tillräckligt mycket.
Jag hade ju fått lära mig att ”Alla kvinnor kan amma sina barn”.

Till slut fick jag hjälp av en läkare som talade om för mig att alla barn som haft en jobbig start till livet inte orkar ta bröstet.
Så enkelt allting blev.
Jag bad om ersättning, ångesten försvann, jag kunde torka mina tårar och vi fick lämna sjukhuset dagen därpå.

Oavsett vad som sägs på alla föräldrautbildningar i världen och oavsett vad som skrivs i alla föräldratidningarnas amningsbilagor så kan inte alla mammor amma sina barn.
Så ser verkligheten ut.
Jag är dessutom helt övertygad om att nu för tiden så är så gott som alla människor i vuxen ålder väl medvetna om att det bästa för barnet är om det kan ammas men jag kan personligen inte se det positiva i att det ska ske till vilket pris som helst.

Amning är inte alltid mysigt och underbart, amning kan vara smärtsamt och otroligt ångestladdat också och vem mår sämst när mamman (som Daniel i Korvasbloggen skriver i ett annat inlägg) ”gråtande ammar sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis”?

När bebisen skriker …..

Publicerat i Föräldraskap, Vardagligt

Vad gör mamman när bebisen skriker otröstligt i en evighet? (läs tre minuter)
Vad gör mamman när bebisen ålar sig som en kålmask och vägrar att ta bröstet samtidigt som han skriker?
Vad gör mamman när hon till sist hittar en ställning som bebisen tycker att är underbart lugn och skön och äntligen tar bröstet?
Vad gör mamman när den ställningen innebär att hon sitter lite snett på sängen med båda benen hängande över kanten och kroppen så kraftigt tillbakalutad att bebisen ligger på mage på hennes mage och äter?
Vad gör mamman när hon precis har hittat den här, för henne, fantastiskt obekväma ställningen upptäcker att hon inte har så mycket som en bebisfilt som stöd under ryggen?

Då tackar mamman sin lyckliga stjärna över att hon har tränat så pass bra i sina dagar att hon har magmuskler kvar………..och ligger kvar.