Att måla FAN på väggen ………. *Evas krypin*

Jag älskar min mamma.
Det gör jag verkligen.
Hon har alltid varit en fantastisk mamma.

Hon har alltid gjort sitt bästa och hon har verkligen ställt upp på mig i alla väder.

Men hon är lite nervöst lagd.
Rättare sagt, hon är väldigt nervös av sig.

Hon ger intrycket att hon tycker att om hon inte har någonting att oroa sig för så är inte hennes liv värt att leva.
Hon kan oroa sig för allt.
Hon kan verkligen oroa sig för ALLT.
Allt från att opereras för bröstcancer för andra gången, till att det ska snöa nästa vecka, till att jag ska krocka med bilen, till att Ungen är ute efter klockan 18 på eftermiddagen, till att hon ska åka med en väninna till Åland……….kort sagt……..hon oroar sig för allt.

Jag kan villigt erkänna att hon inte har haft det så lätt alla gånger………
Som den gången när hon kräktes i en buske på Dala Airport eftersom vi var så sena att hon var helt övertygad om att jag skulle missa planet.
Eller när hon skulle köra mig till Arlanda och jag efter 10 mil meddelar att jag glömt passet hemma.

Nu gäller det mina ögon…….så klart.
Igår meddelade hon att hon, så klart, att hon var rejält orolig igen.

Mamma: Nu är jag så orolig att jag kommer att ligga sömnlös några nätter igen.

Eva: Vad är du så orolig för då?

Mamma: Din ögonoperation SÅ KLART! Du kan ju bli blind.

Eva: Men mamma, tänk på alla operationer som du har gått igenom. Tänk på alla höfter, alla tuttar och alla näsor som du har opererat och det har gått hur bra som helst.

Mamma: Ja just det, var inte du orolig för mig då?

Eva: Öh……..nej, det var jag inte.

Mamma: *snörper på munnen i extrem tystnad*

Mamma: Nej, men du är ju totalt okänslig. Du ska se att det blir värre för dig också……….det kommer med åldern.

Stillsamt undrar jag lite för mig själv.
Är det verkligen så att oron kommer som ett brev på posten med åldern?
Är det inte så att det handlar om egna val, i det här fallet och i de flesta andra fall?
Är det inte så att det handlar om att det är jag själv som bestämmer över mina tankar?
Är det inte så att jag väljer själv hur jag ska tänka i en situation?
Är det inte så att jag väljer själv om jag ska fokusera på att se problemen eller om jag ska fokusera på att glädjas över möjligehterna?

Eller är det så att oron och viljan att alltid måla fan på väggen kommer med åldern?

Det här inlägget postades i Reflektioner och märktes , , , av Eva. Bokmärk permalänken.

Om Eva

Jag är en medelålders mamma som trivs med att leva mitt liv. Jag är tvåbarnsmamma, kvinna, kollega, vän, fru som älskar min mina katter, mina löparskor, min MacBook och min familj ........ och jag har ALDRIG någonsin varit lyckligare

39 reaktion på “Att måla FAN på väggen ………. *Evas krypin*

  1. *skrattar gott*…Min mamma (och även pappa) målar gärna fan på väggen. Oro för allt som går att oroa sig för. Tänk dig att min mamma närapå fått nervösa sammanbrott då vi varit i Göteborg och opererat Lilleman i hjärtat. Hade hon inte haft Stora sonen att ta hand om då hade hon garanterat pimplat rödvin och grinat oavbrutet. Men JAG har inte pimplat rödvin och gråtit oavbrutet…trots att det är MITT barn :)

    Mammor är av naturen oroliga. När det gäller pappa har jag ingen ursäkt…

    Men förmodligen kommer du och jag att bli likadana i framtiden…eller kanske inte :)

    Tänker på dig imorrn! Bara positiva tankar! I massor! Plus att jag är så avis att jag inte tänker på annat än att få bort linser och glasögon nu :)

    KRAM

    • Viss oro kan ju ändå vara befogad…….det tycker även jag.

      Att hjärtoperationer orsakar oro och vilja att pimpla vin och grina hos en mormor, det har jag full förståelse för.

      Att det INTE orsakar samma vilja att pimpla vin och grina hos barnets moder har jag också full förståelse för.

      Mamman förvandlas till en tigrinna och mormodern blir liksom bara lämnad kvar.

      Vad det gäller imorgon så tar jag tacksamt emot alla tankar.

      Jag kommer att bära med mig dom, förvalta dom väl och rapportera tillbaka så fort jag någonsin kan.

      Kram!

  2. Nä fy för fasiken vad jag blir galen av din träffsäkerhet…….jag blir helt enkelt skogstokig för hela mitt inre kretsar kring detta ämne just nu.

    Jag är en person som alltid orar mig….och oftast i onödan. Jag är inte lastgammal men jag gör det ändå och har gjort i alla år.

    För mig handlar det om ngt helt annat än ålder. För mig handlar det om att jag inte vill stå med skägget i brevlådan. Jag vill inte bli överraskad av skaer jag inte är förberdd på skull ekunna hända. Jag vet Eva att det handlar om olika sätt att hantera verkligenheten.

    Men- det viktiga är HUR jag kommunicerar med omvärlden om det. Jag behöver nödvändigtvis inte kommunicera ut min oro, vilket din mamma verkar göra. Det är här jag tror att poängen ligger: Det är just den saken som kommer med åldern tror jag. Inte oron i sig utan sättet att härbärgera den!

    (Shit jag blir galen….har så mkt att säga om detta men kommentarfältet räcker inte till :-( )

    Alltså: en sak är oron i sig den andra är sättet att orka bära den och göra ngt åt den utan att projicera den.För mig handlar det om hur jag förhåller mig till livet.

    Är jag för knasig nu vännen:-)

    KRAM

    • Vännen.

      Du säger det själv.

      Du säger……..”oftast i onödan”.

      Jag får många tankar och många ord vill komma ut genom fingrarna när jag läser din kommentar.

      Jag känner att det är väldigt många tankar och väldigt många ord och att det kommer att bli långt.

      Ge mig några dagar med ögonoperation och rehabilitering så lovar jag att dela mina tankar och ord med dig när jag tänkt klart.

      Stor kram.

  3. Jösses, Eva, vilken klarsynt kommentar du har gett mig!

    Jag fullständigt baxnar av klarsynthet….

    TACK Vännen!

    Knytet

    (För övrigt är jag som du vet, en exakt lika orolig själ som Helén, men jag tränar mig!)

    • Fatta vad jag kommer att vara klarsynt när jag har opererat mina ögon……..

      Fast det är egentligen Puppes kommentar.

      ;)

      Kärlek, ro och en halvtimme (till att börja med) om dagen vill jag att du ska ha.

  4. Somliga verkar ha detta inbyggt i sig, att de tvunget måste oroa sig för alls, oavsett betydelse.

    Jag har en sådan svägerska, så jag förstår att du inte har det lätt med din mamma alla gånger.

    Och nej, jag tror faktiskt inte att det kommer med åldern, snarast tvärtom. Det är åtminstone MIN erfarenhet.

    :o)

    • Jag tror som du, att det inte kommer med åldern.

      Jag tror att det handlar om att välja sina tankar, att välja att tro det bästa eller att tro det värsta.

      Som du skriver, i mammas fall verkar det också vara inbyggt, som ett tvång och ett måste att oroa sig för någonting……..hela tiden.

      Det är ju synd om henne samtidigt, för tänk allt bra hon skulle kunna tänka på och fokusera på istället.

  5. Det här var roligt…

    Min man formligen ligger på golvet och tjuter av skratt..

    Att åka 10 mil för att sedan komma på att man glömt passet kan ju hända vem som helst.. ;)

    Men du har rätt..

    Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får välja själva när vi blir gamla..

    Njuuut nu av att du är på väg nästan..

    Kram

  6. Jag förstår henne så klart (mamma alltså), det är värre att vara den som är kvar hemma och inte är med i händelsernas centrum. Absolut!!!! Och mödrar blir tigrinnor! Vilket jag verkligen är för tillfället (läs min blogg).

    Nu ska Anti-tanten kravla sig upp till övervåningen och försöka få sin skönhetssömn.

    Imorrn du….ååååh va kul för dig :)

    Kram

    • Det handlar inte om att övertala.

      Det handlar om att dela med sig…..och utforska om det finns andra vägar som tankarna kan ta innan de är färdigformade.

      Nu blir det sängen för mig så att jag är pigg imorgon.

      :)

    • Jag tycker att jag aldrig har oroat mig.

      Mamma påstår att hon var som jag när hon var yngre……..men jag undrar det egentligen.

      ;)

  7. Hmmm… jag känner att jag också ansluter mig till ledet av oroliga människor som din mamma, Helen, Knytet m fl… Det är som om vissa har en medfödd oro! Andra har den inte alls!

    Lycka till med operationen iallafall!!!

  8. Jo, jag tror att det är lite vad vi väljer att göra det till. Det är våra negativa erfarenheter som formar oss, alla har vi negativa erfarenheter. Men det är hur vi äljer att möta motgångarna som är beviset hur gott liv vi har.

  9. Haha! I mitt fall är jag nog hispigare än morsan tror jag… Klart som fan det går bra idag! Väntar med spänning till ”gruset i ögonen” lugnat sig och du – skarpsynt som en uggla – skriver och meddelar oss att allt gått skitbra!

    /MHz

    • Döm om min förvåning över att jag inte har haft det minsta lilla grus i ögonen.

      Min synskärpa är i hökklassen och allting har gått strålande bra.

      =)

  10. Ja, det var en orolig mamma minsann! :) Min mamma däremot är en väldigt positiv människa, men den gången jag INTE berättade att jag hittat en knöl i mitt bröst, gjorde mammografi och ultraljud så blev hon så LEDSEN! Då VILLE hon verkligen få oroa sig tillsammans med mig..Men det fick hon inte! Good luck idag med ögonen oxå..Bli inte blind bara..:D

    • Det är härligt med människor som är positiva.

      Att dela oro är en annan sak tycker jag.

      Att dela oro kan ju betyda att man delar upp oron och hjälper till att bära varsin del.

      Det tycker jag är omtänksamt.

      Jag är inte blind.

      Inte alls faktiskt.

      =D

  11. Jag är nog allt lite orolig för dina ögon jag med, vännen! Men med bättre vetande så vet jag att det brukar gå bra! Puss och lycka till!

  12. Hej

    Undrar om det finns mammor som inte oroar sig? I vart fall för barnen hur vuxna dom än är.

    Det är lite gulligt tycker jag även om det kan vara jobbigt för dom själva förståss.

    :)

    • Jo, visst är det så att mammor generellt oroar sig för sina barn.

      Jag oroar mig så klart för Ungen också men jag hittar inte på saker som inte finns bara för att ha någonting att oroa mig för.

      Min mamma är nog aningen speciell i sitt oroande trots allt.

  13. LYCKA TILL IDAG!

    Hoppas allt går bra så lilla mamma kan få tillbaka lite lugn igen.

    Och att du kan SE ordentligt!

    Käka en sushirulle för mig med!

    Ha en mysig hotellnatt! ;)

    Kram!

    • Nu är det klart.

      Det har gått hur bra som helst så här långt.

      Vi blev till och med bjudna på taxin till hotellet.

      *känner mig riktigt nöjd*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.