Lurka sig lite.
Sofia på Bloggvärldsbloggen har idag skrivit om att lurka på Internet.
Att lurka är alltså att “tjuvlyssna” på nätet.
Visst lurkar jag ibland.
Eller rätt ofta.
Det finns ett antal bloggar som jag läser utan att jag någonsin har kommenterat.
Inte ens ett endaste lite hej har jag lämnat ifrån mig.
Jag har de i min Google Reader och vissa läser jag ordagrant när de har postat någonting och andra skummar jag igenom.
Men jag kommenterar aldrig.
Marcus Birro, Singelpappan och Honungspojken är exempel på bloggar som jag aldrig kommenterat i.
Varför gör jag inte det undrar jag ju nu.
Vad är det som gör att jag känner mig bekväm att kommentera i vissa bloggar men inte i andra?
Ibland kan jag känna att mina ord inte räcker till.
Ibland blir jag så berörd att jag knappt kan tänka och hur ska jag då kunna skriva.
Dessa människor och deras erfarenheter, tankar och känslor som de berättar om gör att jag blir alldeles förlamad i fingrarna.
Det är precis som om linjen mellan huvudet och fingrarna bryts.
Det kommer ingenting.
Inte ens så mycket som en bekräftelse på att jag blir just berörd.
Vilket ju är rätt fånigt egentligen.
Det är väl klart att de människor som skriver de här bloggarna blir lika glada för de kommentarer som talar om att en människa blir berörd som jag blir när jag får en sådan kommentar.
Sen förstår jag ju att det pågår en hel del lurkande även i min lilla vrå av världen.
Även om jag inte, just nu, har den mest aktiva bloggperioden och mätaren som registrerar mina besökare hotar ju inte direkt att slå i taket men antalet besökare överstiger i alla fall de antal kommentarer som jag får.
Den enda slutsatsen som jag kan dra av det är ju att det pågar en del lurkande.
Människor som läser om min, min familj, mitt liv och det som jag väljer att dela med mig av utan att ge sig tillkänna.
Ibland har jag kommit till insikt om att det är så.
Det har hänt att jag stött på en bekant som jag inte träffat på länge och den plötsligt säger “ja, jag läste det, jag läste det på din blogg”.
Det har hänt mig flera gånger och det gör mig glad.
Även om jag verkligen ska försöka att bli bättre på att lämna kommentarer så kommer jag antagligen att fortsätta lurka på vissa ställen.
Fortsätta läsa vissa bloggar utan att lämna så mycket som ett spår efter mig.
Jag hoppas att ni som är här och lurkar kommer att göra det samma.
Ni är hjärtligt välkomna att fortsätta lurka hos mig.
*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, lurka, Bloggvärldsbloggen, kommentarer
No related posts.
Usch då, nu fick jag dåligt samvete……
finns det en benämning på det jag håller på med??
Känner väl mest så att varför skulle bloggskrivaren vara intresserad av vad jag tycker, dumt kanske, det kanske (delvis) är för att få respons och kommentarer som man bloggar.
Gillar i alla fall din blogg helskarpt, blir på gott humör av att läsa det du skriver (om det inte är ngt allvarligt ämne, förstås) och fnissar högt. Du har ett härligt sätt att forma orden som får läsaren att fångas in.
Fortsätt gärna så…
Fast egentligen skulle jag ju bara säga hej, för att visa att jag läser din blogg:-)
Kram
Svar: Hej Anna.
Klart att bloggskrivare är intresserade av vad du tycker.
Jag blir till exempel jätteglad när du berättar att du gillar det jag skriver och hur jag skriver det.
Det ger mig en stor dos inspiration för att fortsätta.
Tack!
Comment by Anna — 12 november 2009 @ 20:25Jag lurkar hos dig minst en gång om dagen, och ibland känner jag att jag inte kan låta bli att kommentera, men mest lurk blir det…=)
Svar. HAHAHA
Comment by Mian — 13 november 2009 @ 7:05Mer lurkande till folket.
”Lurka”, så fick jag lära mig ett nytt ord igen:). Jag lurkar mest hela tiden, läser många bloggar men kommenterar i ett fåtal. För mig handlar det mest om tid, tycker inte att jag har tid att kommentera hos alla jag hittar in hos. En del berör mig inte så mycket heller utan är lite kul bara, har en viss charm. Andra berör mer och där kommenterar jag. Känns till slut som att det är en gammal vän jag filurar lite med, det förgyller ett klart min dag!
Comment by Monika — 13 november 2009 @ 20:36[...] finns del ett om att lurka sig [...]
Pingback by Evas Svammel » Del två om att lurka sig lite. — 14 november 2009 @ 8:41När jag kom in på din sida nu via en länk någonstans ifrån kände jag igen headern, så jag måste ha varit här tidigare. Om jag lurkade eller om jag lämnade någon kommentar den gången kommer jag inte ihåg. Men det är ju så man ofta gör, man följer en länk och hamnar i en blogg man kanske aldrig besökt tidigare. Man läser och tycker om det man läser men vet inte riktigt vad man ska säga, så då smiter man därifrån igen. Sen kan det ju vara andra bloggar som man besöker nästan varje dag, men ändå inte lämnar någon kommentar i. På vissa ställen är det ju för att det känns larvigt att stämma in i kören och säga något i stil med ”jag tycker som dig och alla andra som kommenterat”. På andra ställen har man inga ord att tillföra även om man blir berörd, och när det kommer till mer kända bloggare så blir i alla fall jag lite blyg trots att jag inte står öga mot öga med personen. För min del är det också så att även om det är en blogg där jag brukar kommentera och besöker dagligen är det inte alltid jag lämnar en kommentar. Ibland på grund av tidsbrist, eller så för att det känns lite korkat ibland att kommentera precis varenda inlägg en person skriver.
Precis som du ser jag på min statistik att jag har fler besökare än kommenterare, och jag får ibland muntliga kommentarer från familj, vänner och bekanta om att de läst. Men man väljer ju själv hur mycket man vill lämna ut i en publik blogg, på så vis sätter man ju sina egna gränser till vad man vill göra känt.
Nåja, nu har jag i alla fall lämnat en kommentar efter mig den här gången! Lång blev den också.
Svar: Vi verkar tycka rätt lika, du och jag, om det här med att lurka.
Comment by Yvonne — 14 november 2009 @ 14:05Det är helt ok att göra det och på vissa ställen så känns det till och med helt naturligt.
[...] brukar läsa Ketchupmamman ibland. Inte dagligen men regelbundet i alla fall. För det mesta så lurkar jag omkring hos henne men idag var jag tvungen att [...]
Pingback by Evas Svammel » Rosa tyllkjol och tiara. — 15 november 2009 @ 10:11Jag lurkar nog runt mycket jag med. Känns ibland som man spionerar, men så är det ju förstås inte. Jag har bara svårt att hitta ord för att kommentera och ibland kan jag till och med vara rädd för att uttrycka min åsikt, känns som jag inte har rätt till det på något vis… Bättre att vara tyst ibland liksom.
Men jag vet ju själv hur kul det är att få kommentarer, så hur svårt kan det vara egentligen? Bara ett ”hej, jag har läst” kan ju vara mycket värt.
Hittade precis hit via nyligen.se. Bra blogg
Comment by puffan78 — 15 november 2009 @ 10:37[...] finns del ett om att lurka sig lite Här finns del två om att lurka sig [...]
Pingback by Evas Svammel » Del tre om att lurka sig lite. — 16 november 2009 @ 7:27jaha så man är en lurkare
Comment by linda — 17 november 2009 @ 13:09