Nu och då.

Då:
Den här dagen för två år sedan, måndagen efter Allhelgonahelgen, så plussade jag.
Jag kissade på stickan.
Till Mannen Min Älskade lämnade jag över ett graviditetstest som visade ett tydligt plus när jag mållös kom ut ifrån toaletten.

”Vilka stora tuttar du har” sa Puppe när jag klädde på mig några dagar innan.
”Tycker du” svarade jag, klämde ihop tuttarna och kråmade mig lite lagom fånigt för att vara en snart medelålders kvinna.
”Fan vad töntig du är, du är ju på smällen och fattar du inte det?” svarade Puppe lite lätt syrligt.
Jag sa plötsligt inte så mycket……..för jag hade inte fattat.
Trots att tuttarna både gjorde så ont att de sprängde och hotade att spränga min bh så hade jag inte vett att begripa.
Jag hade inte ens tänkt tanken.

Nu:
Nu är plusset på stickan en människa som precis idag är sexton månader.
Ett år och fyra månader.
Vi är en till i familjen.
Nu är det som då bara var ett plus på en sticka en människa som är bestämd, kärleksfull, otroligt skränig och extremt högljudd, charmig, glad, tillgiven och så totalt bedårande som bara en liten människa som är sexton månader kan vara.
En liten människa som skriker rätt ut om vi inte på en hundradels sekund förstår vad det är han vill ha eller göra.
En liten människa som inom loppet av 27 sekunder kan dra fram så mycket saker ur kökslådor, skåp och leklådor att inte ens en hel kvadratdecimeter av köksgolvet är synligt.

Nu är plusset på stickan en lillebror.
En människa.
En älskad människa.


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

7 reaktion på “Nu och då.

  1. Joo Jag minns… Jösses vad skendräktig jag var då.. Den stora skillnaden var att du fick en liten fantastisk människa………………..
    Hos mig trillade det in en gul hund i ungefär samma tid..

    Jag tror att du drog den längsta stickan Eva.. Jag liksom känner att jag fick en nitlott om man jämför..
    ;o)

    Nää Jag älskar den lilla gula hunden av hela mitt hjärta.. Jag lovar.. =)

    Svar: Hahahaha………ja just ja.
    Så var det ju. Du var ju skendräktig.
    *fnissar*

  2. Tänk vilka mirakel de är de små liven och så fort det går! Han verkar vara en riktig kraftkille er bebis, en kille som vet vad han vill och hur han ska få det också, som tack får ni sen all hans tillgivenhet och kärlek, underbart.

  3. Visst ar det harligt med de dar sma plussen :-) Jag satt och tittade pa Lilleman harom dagen och insag hur lang han blivit helt plotsligt! Alla byxor ar helt plotsligt halvvags upp mot knana… De vaxer fort de sma liven :-)

  4. Ja, man kan gå och plocka hela dagarna om man bara vill. Eller så släpper man ut dem i frihet och springer efter dem för att hålla dem vid liv, det är lite pest eller kolera. Men i och för sig, ville man ha ett pedantskött hem så skaffade man väl inte barn, brukar jag tänka.

    Allt gott!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *