Mitt livs sorger.

När jag läste om veckans tema på Bloggvärldsbloggen så tänkte jag direkt på en postning som jag skrev för rätt länge sedan.
Det var ett gästinlägg som jag skrev hos Helen på hennes gamla blogg Min SidaAB-bloggen.
Jag kommer ihåg som det vore igår…April 2007.

Sorg är veckans tema på Bloggvärldsbloggen.

Här kommer min postning från april 2007 i repris.

Ett liv som levs fullt ut innehåller vanligtvis väldigt många sorger.
En del livssorger är sådana som bara drabbar oss och våra liv utan att vi kan påverka det minsta lilla.
En del livssorger tillfogar vi oss själva men många av dom, som sagt, bara drabbar oss utan att vi kan påverka händelseförloppet det minsta lilla.

Ett av mitt livs största sorger är att att jag aldrig har träffat min pappa.
Jag vet inte hur han ser ut, jag vet inte var han bor, jag vet knapp vad han heter och det som jag börjar tro är den största sorgen av dom alla……….är att jag har ALDRIG haft någon längtan efter att veta vad han heter, var han bor och jag har aldrig haft någon längtan efter att träffa honom.
Eller egentligen är det väl så att mitt livs stora sorg är inte det faktum att jag aldrig träffat min pappa utan snarare att jag inte ens vet om jag har några syskon.

En annan stor sorg i mitt liv är att jag inte klarade av att föda barn och att när jag sent om sider fick hjälp med att plocka ut ungen så visade det sig att jag dessutom inte kunde amma min son.
Jag som var så lycklig över att jag skulle bli mamma och jag som var så fylld av förväntan efter att få föda.
Rädslor över att föda barn fanns inte i mitt sinne.

Jag var ju dessutom så fylld av softade bilder av vackra kvinnor med svällande bröst som ammade sina knubbiga välmående barn…………så tanken på att det inte var för mig fanns inte ens i min föreställningsvärld.
Fråga mig inte hur det kunde komma sig att ja som förstföderska direkt förstod att jag inte skulle klara att föda mitt barn.
Föreställ er skräcken när (den manlige läkaren) fäster klockan, som redan har släppt en gång, och fräser åt mig att jag ska koncentrera mig på att krysta istället för att skrika. Föreställ er ångesten hos barnmorskan som vet att hon inte har gjort det som hon är skyldig att göra………..hon har inte lagt bedövning på mig när läkaren sa att han skulle dra med sugklocka efterson hon personligen trodde att han aldrig skulle genomföra det eftersom jag var så svag som jag var. Föreställ er ångesten hos barnmorskan när läkaren satte sugklockan för andra gången och fräser åt mig att jag ska sluta skrika och koncentrera mig på att krysta………….utan att veta att jag är utan bedövning.
Föreställ er min ångest, min rädsla och min livssorg när läkaren fräste åt mig och jag reser mig upp från liggande till sittande, spänner ögonen i densamme och SKRIKER……….."dra ner byxorna förihelvete så ska jag skära kuken av dig utan bedövning så får vi se vem av oss som skriker högst……….det ska dessutom bli spännande!!!!!!!!!!!!!!!!!!".

Min allra största livssorg är så klart att jag aldrig tidigare har tillåtit mig det som jag innerst inne vet att jag är värd.
Jag har länge vetat vad det är jag behöver och vill ha för att klara av att bli ännu större och ännu starkare starkare som människa.

Jag har länge vetat vad det är jag behöver för att våga vara mig själv så mycket att det tillåter en annan människa än min son att växa sig starkare i min närvaro.
For 26 dagar sedan var det min största livssorg att jag inte tillät mig själv att ens leta efter det som jag innerst inne visste att jag behövde.
Så plötsligt kliver det en ny människa in i mitt liv………en människa som har mod att se mig PRECIS som jag är.
In i mitt liv kliver en människa som har så mycket mod att han vågar och vill älska mig precis för den jag är.
Utan förvarning kliver den modigaste människa jag någonsin träffat…………..rakt in i mitt liv.

För första gången i mitt liv träffar jag en människa som inte är rädd för mig……………en människa som vågar ta emot hela mig helt utan rädslor.

I ett ögonblick så ställs orden "mitt livs sorger" på sin spets…………….
Plötsligt så ändras mina tankebanor…………
Den underbara tanken börjar gro och växa sig starkare i mitt inre………..

Tänk om det är så att de livssorger jag burit i mitt liv hittills…………….bara varit träning?
Tänk om det bara varit träning för att jag skulle vara färdig ………….. för att jag skulle vara helt klar och färdig när det var dags för mig att börja leva …………..på riktigt?


*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 reaktion på “Mitt livs sorger.

  1. Du skriver så fantastiskt fängslande Eva..hela känslospekrat är oerhört närvarande, du får mina känslor i gungning och sinnena på spänn!

    Ni är fantastiska människor!

    Kramar till er!

    Svar: Tack raraste du.
    Tack!

  2. Sitter med tårarna rinnande längst kinderna……hoppas hon kände att hon levde på riktigt från april 2007 tills hon togs ifrån oss tidigare i år.
    Må hon vila i frid där uppe på sitt rosa fluff moln :)

    KRAM

    Svar: Jag förstår inte riktigt vad du menar………om jag ska vara helt ärlig.
    ”Må hon vila i frid där uppe på sitt rosa fluff moln” ???
    Nej, jag hänger inte riktigt med………..

  3. Så mycket sorg att det känns rakt in i hjärtat. De sista orden, där du funderar om dina tidigare livssorger varit träning inför att du skulle börja leva på riktigt, så sorgligt att leva så länge i t r ä n i n g. Det känns inte riktigt på nåt sätt, men så inser man efter ett tag ATT DU VAR KÄR när du skrev detta, kär i Puppe! Tack och lov för kärleken hur skulle en människa annars orka. KRAM.

    Svar: Visst var jag kär i Puppe när jag skrev det här. Inte lika kär som jag är idag, men kär.

    Jag kan också säga att det var värt alla år av träning. Nu vet jag ju att det krävdes. Alla år av sorger och alla år av tufft liv var tvunget för att jag skulle bli klar.
    :D

  4. Jag har gråtit då jag läst det förut och gråter likväl hulkande, otröstlig igen…..
    DU ÄR BÄST!

    KRAM Eva!
    Ditt Knyte

    Svar: Ja, jag vet vännen.
    Jag grät hulkande när jag skrev den. Som jag grät den kvällen.
    Jag blir nästan så rörd att jag får tårar i ögonen när jag läser den också.

    Kram på dig mitt lilla Knyte.

  5. Den har drabbat mig sorgen över mitt liv
    så plötsligt brast min bubbla jag fick ner i verkligheten ta ett kliv
    Så var det, det är inte så lätt att gå torrskod ut ur en depression.
    Lycka var min devis om bara jag var lycklig skulle alla runt omkring bli lycklig.
    Nu var det inte så, sorgen behöver plats, skapa balans mellan lycka och sorg.
    Kanske kan jag börja leva på riktigt när sorgen falnar när tårarna sinar.
    Kanske har även jag en framtid vet inte riktigt än sorgen finns där hur länge vet jag inte
    Tack för att du finns
    Inger

Lämna ett svar till Knytet Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.