I kölvattnet på Stockholm Marathon eller skiter björnen i skogen?

En kort stund tittade vi på sändningen från Stockholm Marathon.
De som vinner marathontävligar springer så sjukt fort att det inte går att föreställa sig.
Om jag springer det absolut fortaste jag kan i 50 meter så kan jag aldrig springa så fort som de här människorna gör i drygt fyra mil.
Helt ofattbart fort.

Men i alla fall.
Nu till Linda.
Hon gjorde det.
Så klart.
Hon sket i att ”bara” springa första milen.
Hon sprang hela halvmaran.
Så klart.
Jag visste det!
Jag är så glad och stolt över henne att jag lipade när jag fick hennes sms som berättade hur det hade gått.
Nu sitter jag här igen med tårar som svämmar över ögonen och läser om hennes upplevelser av loppet.

Jag hade också bestämt mig för att springa idag.
Det gjorde jag.
Himlars vad trögt det gick i början.
Efter två kilometer tänkte jag att ”vad FAN, jag skiter i det här och springer hem och pussar på Minsting och Min Älskade istället”.
I nästa sekund så tänkte jag ”vad FAN Eva, är du helt dum i huvudet. Nu springer du på som du har tänkt dig”.
Och det gjorde jag och naturligtvis släppte det och efter fyra kilometer sprang jag med ett leende på läpparna.

Jag hade tänkt ut en kombination av två rundor och eftersom det var första gången jag sprang den kombinationen visste jag inte riktigt hur lång den var.
Jag gissade på runt åtta kilometer.
Mellan 6.5 och 7.0 kom jag i den där värsta, längsta och sista stigningen av de tre och där var jag tvungen att stanna till och ta några gångsteg och det var här jag insåg att rundan var längre än åtta km.

När jag hade sprungit 9 km kände jag mig så pigg och fräsch att jag tyckte att det var synd att sluta så istället för att springa hemåt sprang jag åt andra hållet.
När jag hade sprungit 10 km kände jag mig så pigg och fräsch att jag tyckte att det var synd och skam att sluta springa så jag fortsatte.
Samma visa vid 11 km.
Vid 12 bestämde jag mig för att stanna.
Inte för att jag inte orkade.
Utan för att jag inte vill riskera skador på grund av att jag ökar distansen för mycket och för fort.

Så efter 12 kilometer ringde jag efter Min Älskade och sedan småjoggade jag lite försiktigt honom till mötes.

Om jag tänkte på Linda när jag sprang?
Om jag känner mig nöjd?
Om jag är stolt över min prestation och över det faktum att jag sprang den längsta distansen jag någonsin sprungit i mitt liv.

På det svarar jag med en motfråga.

Skiter björnen i skogen?

8 reaktion på “I kölvattnet på Stockholm Marathon eller skiter björnen i skogen?

  1. Björnen har skitit som fan idag!!
    Haha…
    Jättebra jobbat. Det mentala är så intressant. Varför är de första kilometrarna så jobbiga??
    Bra att du tänkte ut en ny runda, jag har också två-tre och det blir alltid samma distanser om jag börjar åt ett visst håll. Det går på rutin. På gott och ont.

    Tack för alla tankar idag, jag kände de verkligen!!

    • Man skulle kunna drista sig till att säga att det varit rejäl tarmtömning för den där stackars björnen.
      Den behöver nog några dagar för att hämta sig så att allt återgår till det normala igen.
      ;)

      Ja du, varför är de första km så apdryga och hur kommer det sig att det går att öka tempot efter nio kilometer?
      Det är bara att springa på så kanske vi knäcker den nöten också till slut.

    • Ja jag såg hos dig att trackbacken funkade perfekt.
      Det är alltid kul.
      AB bloggen var ju trots allt rätt kass…..på många olika sätt.

    • Tack!
      Ja alltså, ska jag vara riktigt ärlig börjar det ju tändas en liten låga av intresse i alla fall.
      Det jag tycker verkar svårt med Maran i Stockholm är ju att den är så tidigt på säsongen.
      En mara i september skulle passa mig bättre.
      Jag får klura lite på det.

  2. Stiligt, jag hade gett upp långt innan jag ens börjat :-) är full av beundran för *såna som dig*… Och du, Auckland marathon går i slutet av oktober :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *