Om när dagens bild blev till

Jag hade inga som helst idéer som jag tyckte dög till dagens Fotosöndag.
Kanske ställer jag lite för höga krav på mig själv.
Inte när det gäller själva bilden.
Eftersom jag är total nybörjare så vet jag ju att jag har massor att lära både i teknik, komposition och genomförande.
Kraven ställer jag nog på mig själv vad det gäller tolkningen av temat.
Jag vill ju gärna att det ska vara en extra knorr.
Inte en snygg bild på tre stycken av vad som helst.
Utan tre på ett dubbeltydigt sätt.
Lite finurligt så där.

Inte så mycket som en antydan till knorr på temat tre hade kommit till mig under veckan och jag hade lagt ner tanken på att publicera någon bild den här veckan.
Så tittade jag på klockan och konstaterade att den var 14.50
Tio i TRE.
En klocka.
Som visar tiden.
En bild.
Som visar tiden OCH siffran tre.
Det räcker som knorr.
Inspirationen kom.

Jag visste att om en liten stund skulle vi få besök av en kompis och hennes dotter.
Jag visste att när de hade gått skulle Minsting vara sur, trött, grinig och hungrig.
Jag visste att i kväll när han hade somnat skulle jag inte kunna dra nytta av dagsljuset som strömmade in genom fönstret.
Det var NU bilden skulle tas.

Ner med klockan från väggen.
Fram med kameran.
Ställa om visarna på klockan.
Eftersom jag mer och mer går över till manuell inställning på kameran så blev det lite pillande.
Upp med kameran på bordet.
Ungefär här upptäckte Minsting att det var någonting på gång och kom skuttande.
Jag tog en bild och upptäckte, som vanligt, att jag var för kort för att perspektivet skulle bli det rätta.
Fram med pallen.
Medan jag ställde fram pallen tog Minsting klockan från köksbordet och sprang iväg med den till vardagsrummet.
Jaga efter Minsting.
Ner med klockan på bordet igen samtidigt som jag försökte hålla balansen på pallen medan Minsting drog mig i kjolen.
I kameraögat konstaterade jag att Minsting stod VÄLDIGT nära klockan eftersom hans fingrar kom med på en bild.
Titta på bilderna jag tagit och konstatera att perspektivet var ok men vinkeln tråkig.
Hojta åt Minsting som började snurra på klockan.
Titta i kameraögat och konstatera att både perspektiv och vinkel helt plötsligt var helt ok.
Däremot var dagsljuset inte till så stor hjälp som jag hade hoppats och bilden var mörk, grå och rätt tråkig i original.

Jag beskar bilden i nederkant och fixade lite med ljuset.
Bilden publicerades i Fotosöndags grupp på Flickr och jag skrev ihop ett kort inlägg här på bloggen.
När jag tryckte på publiceraknappen hörde jag stegen på bron och kompisen med dotter steg innanför dörren.

Från idé till färdigt inlägg på bloggen tog det lite drygt en timme.

9 reaktion på “Om när dagens bild blev till

  1. Vilken underbar berättelse om hur det är att ta kort, kliva på pallar, stressa efter barnen, kläcka idéer mm! Underhållande som bekrivning känns för platt.
    Däremot är igenkänningsfaktorn hög (fast jag använder inte manuellt läge!).
    Och bilderna är ju suveräna!!!

    • Tack för din härliga kommentar.
      Med små barn i närheten så gäller det verkligen att kunna fånga tillfället i flykten.
      Många gånger är det inte så många minuter det handlar om.
      ;)

  2. Kreativ du är! Jag kan inte hålla med ‘Bonnfrua’ som menar att beskrivningen ”känns för platt”. Du beskriver ju vad som händer, och hur du tänker, när bilden tas. Det kan aldrig bli ”platt”, om man nu inte tycker att verkligheten är platt förståss. Man kan också se det som att du fick till ytterligare en version av TRE. Du FOTAR, beskriver hur du TÄNKER och vad som HÄNDER. Det är häftigt och mycket kreativt!

    • Nu fick jag lov att läsa Bonnfruas kommentar en gång till men hon skriver att ”underhållande som beskrivning känns för platt” och det tolkade jag som en positiv formulering.

      För övrigt älskar jag din tanke om ytterligare en dimension, eller tre så att det blir 3D av hela fotot och berättelsen bakom.
      Det tillsammans med dina ord om kreativitet tar jag verkligen som en komplimang.
      :)

  3. Vilken bragd Eva! ;-) Jag ska tänka på det nästa gång det är dags att kommentera på Fotosöndag, att det är verkligen inte alla som kan ägna sig i lugn och ro åt att tänka ut, komponera, belysa osv. Inte jag heller för den delen. Ibland får man hugga tillfället i flykten, bättre än att inte fota alls. Jättefin lösning med klockan! Jag har löst mysteriet med dina försvunna kommentarer, i och med att jag bläddrade igenom gårdagens skörd av 39 skräpkommentarer som jag inte hunnit radera. Där fanns en kommentar från dig!! Nu har jag godkänt den, hoppas den dyker upp snart, för jag klickade utan att läsa ordentligt. Tack!

    • Ja, nog var det så nära en bragd det går att komma.
      ;)
      Nog är det så att det är ytterst sällan som jag har möjlighet att tillbringa ensamtid med kameran.
      Det gäller att fånga tillfällena och visst är det bättre än att inte fota alls eftersom det blir en del bra bilder av de tillfällena också.

      Härligt att du hittade kommentaren från mig.
      Som jag skrev hos dig så var jag med om exakt samma sak för bara några veckor sedan.
      Gissa om jag lusläser avsändarna i min skräpkorg efter det.

  4. Rättar mig själv: Dimension skall det stå, inte version. Du fick till ytterligare en dimension av TRE. Du fick 3D!

  5. Jag tycker din beskrivning är bra, precis så är det ju tycker jag, då jag känner igen mej själv, med att tänka och planera 365 foto varje dag haha:) Det gäller ju att hela tiden jaga ljuset om man inte vill ta med blixtar, softboxar, dimmer, reflektor, backdrop och allt vad det nu heter. Det sägs ju att tidigt på morgonen är ljuset som bäst…..men jag är så morgontrött så jag får nöja mej med resten av dagen ;)
    Hur gammal är minstingen? då mina var små och jag inte fick vara ifred med min fotografering så löste jag det så att jag gav dem en gammal kompaktkamera, så kunde de härma mamma, och det funkade bra.

    • Jag gillar det här tematänket.
      Att så gott som hela tiden tänka i teman och bilder.
      På det sättet kan jag nästan säga att jag genomgått en personlighetsförändring sedan jag bestämde mig för att anta 365utmaningen.

      Minsting är dryga 2.5 år och en liten avlagt kamera har vi, eller två faktiskt, men han har aldrig visat speciellt mycket intresse för de kamerorna.
      Han är mest intresserad av rekvisitan.
      ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *