Att vara mamma.

För knappt fjorton år sedan blev jag mamma.
Jag var förundrad över all kärlek.
Fascinerad av min förmåga att älska.
Att älska så mycket, så villkorslöst och så totalt.

Samtidigt var jag helt övertygad om att det var mamma till ett barn jag skulle komma att vara.
Inte på grund av att jag tyckte det var för jobbigt att vara mamma.
Inte på grund av att jag själv är enda barnet.
Inte på grund av att jag inte ville vara gravid igen.
Inte på grund av att jag inte ville föda fler barn.

Utan på grund av att jag tyckte att det räckte med att vara ensamstående mamma till ett barn.

Jag kände att jag aldrig någonsin ville utsätta mig själv för risken att bli ensamstående mamma med två barn.
Jag visste i mitt hjärta att skulle jag bli mamma igen så skulle det vara tillsammans med mannen i mitt liv.
Det skulle vara tillsammans med mannen som jag väntat på i hela mitt liv.
Det skulle vara tillsammans med mannen som jag inte var rädd för att leva tillsammans med och därför inte skulle lämna.
Längst inne i mitt hjärta så hoppades jag.
Nu, så här i efterhand, kan jag erkänna det jag aldrig erkände för någon.
Det jag inte ens erkände för mig själv.
Att jag hoppades och drömde.

Så träffade jag honom.
Mannen i mitt liv.
Mannen jag har väntat på.
Mannen som jag inte är rädd att leva tillsammans med.

Jag är fortfarande mamma.
Jag är dessutom mamma igen.
Jag tänker på det varje dag och ibland flera gånger om dagen.
Tänk att jag inte bara har en utan jag har två underbara söner.
En Tonåring och en Bebis.
Två barn.
Jag är mamma till två pojkar.

Jag tittar på mina vackra söner och förundras.
Jag förundras över all kärlek.
Jag fascineras av min förmåga att älska.
Att älska så mycket, så villkorslöst och så totalt.

Mina vackra söner.
Mina underbara barn.

Mina_pojkar

(Mamma– Veckans tema på Bloggvärldsbloggen)

 
*******************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 reaktion på “Att vara mamma.

  1. Fin kärleksförklaring till barnen och mannen i ditt liv. Jag tror att man aldrig kan förklara sin kärlek för mycket däremot för lite, för lite är nog tyvärr mest vanligt. Men för mycket kan det aldrig bli. Av kärlek växer man, stor som liten.

    Svar: Det är sant.
    Vi ska inte bara förklara utan visa vår kärlek till varandra så mycket och så ofta det går.
    Det kan aldrig bli för mycket.
    Aldrig.
    :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.