Om att konferera sig

Morgonfikat precis när vi hade kommit var inga som helst problem.
Jag tog ost- och skinkskivor på ett fat och hittade till och med en liten tetra med kaffegrädde till kaffet.

Lunchen gick någorlunda.
Jag tog av fisken trots att den var panerad bara för att jag tycker att det är så gott med fisk.
Ingen potatis men en rejäl klick av currydressingen som inte såg jättefet ut, men ändå.
Jag fick lov att offra mig på lite cous-cous eftersom fetaosten som jag var så sugen på låg blandad med den.
Lite gröna oliver och några salladsblad toppade lunchtallriken och jag kände mig nöjd.
Jag kände mig rätt LCHF.

Det var på eftermiddagsfikat det spårade ur.
Rejält!
Det serverades nämligen någon form av dessertbuffé.
Med smakkombinationerna choklad – apelsin.
Ja men vad FAN!

Underbara små bitar chokladkaka, härligt mörk och krämig chokladmousse, pyttiga bitar med någonting som måste ha varit en apelsinkaka och små fyllda chokladpraliner.

Som tröst tog jag en stor klick vispad grädde för att kompensera allt socker.
Smart Eva.

Konferensen?
Jo den var helt ok.
Lyssna, prata, prata, prata, lyssna, diskutera, lyssna, lyssna, ruska på huvudet, prata, prata, prata, fnissa, lyssna, prata och lyssna.
Som konferenser är mest med andra ord.

Ja, jag ångrar att jag inte tog med min nya vita älskling.
Jag skulle inte ha haft någon som helst användning för henne.
Men hon hade kunnat stå på bordet bland alla andra och sett snyggast ut.
Precis som jag gjorde.
(Trots att jag inte stod på bordet)

HEPP!

2 reaktion på “Om att konferera sig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.