Jag har blivit med klubb

Jag insåg tidigt att löpningen är min egen.
Bara min och den vill jag ha för mig själv.
Jag vill springa själv.
Min löpning i mitt tempo.
Ensam med min andning, mina hjärtslag, min musik och mina tankar.

Nu har jag hittat en klubb som passar mig.
En klubb som inte är annat än helt perfekt för mig.
Tack vare Nemos blogg har jag hittat klubben Lonesome Runners.

Det är ett ensamt jobb.
Det kan vara tråkigt. Det är hårt uppför. Alldeles för lätt utför. Det är kallt om händerna ibland medan svetten rinner. Det är monotont. Det gör ont.
Precis så, som ska det vara.
Helt grymt.

Igår kom min allra första löpartröja som visar min nya klubbtillhörighet och den var perfekt.
Perfekt tryck, perfekt färg, perfekt storlek och perfekt skön att springa i.
Den var så perfekt att den nästan inte kändes.
När en löpartröja nästan inte känns då är den riktigt perfekt.

Med nya sportlurar och ny löpartröja så slog jag till med en ny runda.
Det var VÄLDIGT mycket uppför de första 1.5 kilometerna och mellan 1.5 och 3.0 kilometer var det VÄLDIGT mycket skog, VÄLDIGT ödsligt och känslan var att det var VÄLDIGT hög björnvarning.
Men jag gjorde som en kompis från byn (som också tränar för Tjejmilen) berättat att hon gör.

Jag höjde musiken i lurarna, tittade inte åt sidan och bara fokuserade framåt för ska björnarna komma och ta mig så ska jag fan inte vara beredd.

Tack Annika för tipset om rundan och björntaktiken, tack för mysigt löpsnack på mornarna och tack för peppning när jag är ute och springer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 reaktion på “Jag har blivit med klubb

  1. =) Tack själv Eva!!! Du ger fantastiskt mycket tillbaka. Blir så peppad av att följa dina rundor på face, och det känns faktiskt riktigt kul att någon mer än jag gillar att snacka löpning ;) Bara roligt

  2. Pingback: En Lonesome Runner « Ninja Isters meningslösa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *