Allt som var kvar var ensamhet och sorg #minmamma

PrästkrageAttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ChrisK4u

Mamma tog länge hand om sin älskade.
Alldeles för länge.

Det tog alldeles för lång tid innan hon erkände för oss och för sig själv
Att det inte gick längre.
Att hon inte orkade.
Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att det inte gick längre.
Att hon inte orkade.

När hon väl erkände och när jag väl hade förstått det gick det fort.

Jag har talets gåva när jag väl behöver det.
Kunde prata för hennes älskade, även om han inte förstod.
Kunde prata för min mamma, även om hon kanske inte förstod allting.
Jag såg till att de fick hjälp.
Det jag ansåg var hjälp.
Det som var den enda räddningen.
Egentligen.

Hjälpen, räddningen, bestod i ett nytt boende.
För honom.
Hans hjälp blev till någonting annat för henne.
Inte bara avlastning och lättnad.
Jag är inte ens säker på att hon upplevde någon lättnad.
Inte säker på att hon upplevde det som en hjälp.
För min mamma blev det någonting annat.

Ensamhet.
Sorg.

2 reaktion på “Allt som var kvar var ensamhet och sorg #minmamma

  1. Det är svårt när föräldrarna blir äldre, skröpligare, mer dementa.

    Det går aldrig förutse hur en förändring påverkar människor som är på väg in i demensen, en del piggnar till, andra tynar bort.

    Men du har gjort det rätta. Du försöker se till att din mamma har det bra.

    That’s good enough!

    • Tack min Ninja.
      Det är svårt att veta vad som är det bästa och till slut var vi tvungen att välja det som vi är övertygade är det bästa för alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *