Jag och Sven

Det har varit en jobbig höst.
Den har varit lång.
Den har varit mörk .
Den har varit jobbig.

Den här hösten har jag längtat efter snön.
Jag har till och med längtat efter några minusgrader.

När tidningarna började skriva om snöstormen Sven så blev jag bara glad.
När det snöade flingor stora som stekpannor i torsdags så jublade jag tyst för mig själv.
I går när vinden ven runt knuten, när jag och Ungen var ute och skyfflade lite snö i stormen, när jag vägrade åka någonstans på grund av vädret, när tåg ställdes in och tidningarna skrev om väderkaos så log jag bara stilla för mig själv och kände att jag gillar Sven.

Idag när solen sken och snön glittrade när vi vi var ute så kändes det bara bra.

Första snönFörsta snönFörsta snönFörsta snön

5 reaktion på “Jag och Sven

  1. Förstår dig. Ser urfint ut.
    Själv fick jag två lediga dagar tack vare Sven. Eller ja, ”lediga”, eftersom jag fick jobba hemifrån istället, men det funkar ju det med.

    • Ibland kan ett par dagar med jobb hemifrån kännas som så gott som lediga.
      Bara det att inte behöva åka hemifrån kan vara en befrielse :)

  2. Jag hade gärna jublat. Jag gillar de årsskitningar vi har. Men idag har jag haft en gråtande 3.5 åring som med stora krokodiltårar gråtit för att det är snö ute. I en timme har jag tvingat honom åka pulka,njuta av snön och vara ute. I två timmar grät han.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *