Det ljusnar i krumelunten

Ungen sover.
Alla andra vuxna är någon annan stans.
Tonåringen, som för övrigt snart också är vuxen, är på väg hem på moppen.
Det är tyst och lugnt i huset.

Jag sitter och läser igenom alla gratulationer som strömmat in på FB hela dagen.
Försöker tacka var och en.
Ser hur det kommer nya gratulationer.
Och så kommer de.
Tårarna.
Känslorna.

Känslorna av tacksamhet och kärlek som jag alltid vilar i men som ibland blir så påtagliga att de svämmar över mina ögon.
Vilket liv vi har ändå.
Det är verkligen helt fantastiskt.
Så mycket kärlek att vila trygg i.

Jag tittar tillbaka på det senaste året, halvåret, månaderna och konstaterar att vi har gått igenom en jobbig tid.
Det har varit en riktigt jobbig höst, vinter och vår.

I höstas blev situationen ohållbar för min mamma och vi valde att låta henne flytta hem till oss.
Det var ett stort beslut som innebar stora, och många gånger, svåra förändringar.
För oss alla.
Med den förändringen kom andra stora beslut som måste tas.
Ytterligare saker att bearbeta, besluta om och förändringar.
Så kom sjukdom, akutmottagning, remisser, läkarbesök, ny akutmottagning, sjukhusvistelse, kontakt med kommunen, biståndshandläggare, arbetsterapeut och hemtjänst.
Fler beslut och förändringar.

Så för några veckor sedan blev jag uppsagd.
Ännu mer förändringar
Ytterligare ett par riktigt hysteriska veckor med anställningsintervjuer, funderingar, oro och nya beslut att ta.

Allt det här har tagit på krafterna.
Det har tagit hårt.
Orken har inte räckt till det som jag egentligen behöver för att må bra.
Jag har inte sprungit och jag har inte fotograferat.
Jag har inte orkat.
Kroppen och knoppen har skrikit i protest när jag har tänkt löpning.
Ögonen slutade se i bilder.

Nu känns det som om det faktiskt ljusnar i krumelunten.
Den här veckan och en vecka till sedan kan jag sätta punkt på det senaste kapitlet i min arbetsbok.
Den här veckan och en vecka till, sedan har jag semester.
Den 5 augusti åker jag en ny väg till jobbet.
10 september åker jag till Sicilien.

Jag har börjat fundera på att leta fram löparskorna igen.
I dag frågade Min Älskade försynt om jag möjligtvis inte har funderat på att börja springa igen.
Vännen som ringde sa ”för i helvete Eva, ställ undan bakmaskinen och dra på dig löparskorna igen”.

Jag vet att de har rätt.
Båda två.
Jag börjar längta.
Jag börjar längta efter att springa igen.

Det är nog så att det ljusnar i krumelunten…….

5 reaktion på “Det ljusnar i krumelunten

  1. Så underbart att läsa att det börjar ljusna…..Hoppas så att du kommer att få en underbar och lugn sommar och höst……Sicilien? Ska du månne hälsa på Helena?

    • Möjligtvis kan det vara så att jag kommer att träffa Helena när jag är på Sicilien.
      Förhoppningsvis en hel del faktiskt.
      ;)

  2. Vet du Eva!
    Det kom en tår när jag läste det du skrivit… Jag läste högt delar av ditt inlägg för min Peter och det kom en tår även hos honom. Han sa till mig att livet är som ett timglas… Man måste vända det upp och ner ibland för att det skafungera och fåny fart och jag tror att han har mycket rätt i det. Nu är timglaset vänt… Det strömmar sand med ny kraft och det är starten som har gått… Det är klart att det ljusnar i krumelunten… Det är nu det börjar.
    Stor kram till dig från mig idag. Vi sitter i en liten husvagn med tre hundar i Strömstad och det spöregnar ute men jag är säker på att det ljusnar nu. Helt säker!

    • Så rätt han har din Peter.
      Ibland måste man vända på timglaset.
      Och så jävla tungt det kan vara att vända ibland.
      Det tar emot, man pustar, stretar och kämpar men det måste vändas.
      Nu tror jag att vi har lyckats vända vårt timglas.
      Igen.
      Snart snart kommer sanden att strömma med full kraft igen.
      Tack vännen <3

Lämna ett svar till Yvonne Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.