Livspusslet

Pussel

(fotograf: INTVGene)

Det händer hela tiden saker.
Situationen förändras.
Livet förändras.
Ibland känns det som ett pussel.
Det där berömda livspusslet.
Alla bitarna ska passa i varandra.

I höstas stod vi där med vårt livspussel i händerna.
Vi stod inför faktumet att det var, återigen, dags att kasta alla bitarna rätt upp i luften.
Vi bara visste att vi var tvungna att kasta pusslet på ett så otroligt fiffigt och skickligt sätt att när det skulle ramlar ner så skulle alla tusentals bitar ramla på precis rätt plats på en gång.
Vi visste att vi hade bara ett försök på oss.

Vi resonerade, diskuterade, vägde för- och nackdelar, försökte lista ut alla tänkbara möjligheter för bitarna att falla.
Så tittade vi varandra i ögonen.
Vi nickade nästan omärkligt.
Så där i samförstånd.
Vi tog varandras händer.
Och vi kastade upp alla tusentals bitar i vårt livspussel.
Rätt upp i luften.

Ett par bitar ramlade ner nästan på en gång.
Andra tog lite längre tid.
Några bitar var vi tvungna att kasta så högt upp att de ramlade ner rätt nyligen.
Tre, fyra bitar är kastade så högt upp att de precis, alleles nyligen, har bytt riktning och är på väg tillbaka ner igen.

Men det är ändå så att bitarna faller på plats.
Den ena efter den andra.
Vi börjar se mönstret.
Det nya mönstret.

Vi börjar, inte bara hoppas, utan vi börjar tro att det vi bestämt oss för att göra kommer att bli bra.

3 reaktion på “Livspusslet

  1. Jag håller tummarna för er, såklart! Så får jag syn på en massa kartonger i er hall? Flyttkartonger för tonåringen kanske.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.