Värsta bästa passet

Igår blev det värsta anticlimax.
Jag hade till och med löparkläderna på mig.
Då öppnade Gud himlens portar och vräkte ner regn.
Alltså, jag har ingenting emot att springa i regn, inte alls, men jag gillar inte att börja springa i hällregn.
Ingen löpning igår alltså.

Idag drog jag på mig löparkläderna igen.
Hade bestämt mig för 10 x 400 m intervaller.
Det mullrade lite betänkligt när jag gav mig iväg men det regnade inte.
I alla fall inte de första femhundra metrarna.
Sedan började det regna.
Det kom en störtskur som övergick i lite fint strilande sommarregn som övergick i ihållande störtregn.
Ett tag regnade det så mycket att jag var tvungen att torka vattnet ur ögonen, typ 100 gånger, för att se vägen framför mig.

Men sprang gjorde jag och bra kändes det.
Äntligen känns det som att allt stretande, svettande, gnetande, muttrande och svärande genom årens lopp verkligen börjar ge resultat.
Äntligen orkar jag lite.
Äntligen har jag lite tempo.
Äntligen orkar jag hålla lite tempo längre än 10 sekunder.
Jag kommer ihåg när jag testade att köra fyrahundringar för första gången i mitt liv förra hösten och trodde att jag skulle avlida.
Verkligen långt, otroligt jobbigt och nästan omöjligt att genomföra tio stycken var vad jag tänkte.

Nu tänker jag nörda mig lite lite om det sjukt jämna tempot ( min / km ) jag lyckades hålla på varje intervall.

  1. 4.59
  2. 5.03
  3. 5.06
  4. 4.57
  5. 5.00
  6. 4.53
  7. 4.52
  8. 5.04
  9. 5.02
  10. 4.58

De sista var inte de långsammaste och den sista var inte den jobbigaste.
ÄNTLIGEN orkar jag hålla lite tempo.
Det känns riktigt riktigt bra.

Att jag under nedjoggen hittade så mycket kantareller att jag var tvungen att ta av mig tröjan och använda den som påse för att få hem all svamp gör ju inte passet ett dugg sämre faktiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *