Ibland tappar jag sugen

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra.
Men ibland så kan jag inte låta bli.
Jag är inte mer än människa och jag kan inte låta bli att jämföra mig med andra.
När jag gör det så blir jag ibland så avundsjuk att jag håller på att spricka.

Jag skulle också vilja träna sex pass i veckan som Linda gör.
Jag skulle också vilja springa mil efter mil efter mil.
Jag skulle också vilja ha en sådan kropp med platt mage och armar som är så snygga att de är värda att dö för.
Jag skulle också vilja ha kropp som en 25-åring.
Jag skulle också vilja klara av, ha ork och motivation att köra pass som det här eller som det här.
Jag menar jag har bara ett barn mellan 0 och 3.

Men så kommer jag på att jag ju faktiskt jobbar heltid.
Och att jag dessutom INTE jobbar på ett gym som personlig tränare.
Jag kommer på att jag åker hemifrån strax efter 07.00 och kommer hem strax före 17.00
Varje vardag.
Så kommer jag ju på att jag faktiskt springer mil efter mil efter mil.
Och att jag faktiskt fyller 45 år i sommar.
Att det är första vintern som jag över huvudtaget springer.
Så kommer jag plötsligt att tänka på att jag springer så fort på mitt löpband och att jag ALDRIG någonsin tidigare har sprungit så fort i hela mitt liv.
Så kommer jag att tänka på att jag faktiskt har börjat träna lite styrkeövningar hemma och att jag ägnat en stund i kväll åt att leta efter nya som jag faktiskt vill testa.
Jag kommer dessutom att tänka på att jag sprang Stockholm Halvmarathon för första gången i mitt liv förra året.

Så kommer jag hem till Min Älskade på eftermiddagen.
Min Älskade som kramar om mig och viskar i mitt öra att han tycker att jag är bra.
”Bra med vad?” frågar jag.
”Bra med att få ihop allting som har med vardagen att göra” svarar han.

Det är då jag inser att jag inte längre jämför mig med någon annan.

5 reaktion på “Ibland tappar jag sugen

  1. Mycket bra och insiktsfullt inlägg. Visst jämför vi, ständigt och jämt, fast det är inte ofta vi erkänner det så där rakt upp och ner som du gör, det var stort av dig Eva. Och det var då för väl att det fanns en älskad man där som kunde hålla om dig och tala om att du faktiskt är bra och att han ser det. När man kämpar med jobb, småbarn, träning mm mm är det lätt att glömma bort att man gör något bra och betyder någonting för någon överhuvudtaget, det är lätt att känna sig otillräcklig. Att då bli sedd och bekräftad är den lisa för själen man behöver för att orka gå vidare, för att inte drunkna av alla krav man ställer på sig själv. Jag minns hur det var att vara 45 år och ‘mitt uppe i allt’. I dag klarar jag inte hälften av vad jag gjorde då, tack och lov behöver jag inte klara så mycket heller, men jag har större förståelse för mig själv idag. Det mesta blir faktiskt bättre med åldern, precis som många undersökningar visar. För visst är det trots allt mycket bättre att vara 45 år än 25 år. Oftast vill man inte bli yngre igen. Även om man med högre ålder delvis sitter med facit i handen och sörjer det som blev fel och galet så får man större acceptans till livet så som det ser ut. Ja jag satt här och tänkte bara efter att ha läst ditt fina inlägg.

  2. Ett inlägg helt i min smak!! Tänk om man tänkte på det man faktiskt gör o kan i stället för det man inte kanske ens kan påverka! Vi är alla bäst någonstans, någon gång :-D

    Hoppas fredagen o helgen blir toppen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *