Stackars mig som lever i ett inte helt jämställt förhållande

Alltså.
Det här med förhållanden.
Och jämställdhet.

Jag tror inte på att ett förhållande automatiskt mår bättre om båda parterna tar reda på disken lika många gånger, byter lika många blöjor, dammsuger lika många gånger, byter däck lika många gånger eller håller i skruvdragaren lika många gånger.

Eller det här med att kvinnan inte ska amma barnet utan pumpa ur bröstmjölk (eftersom det naturligtvis fortfarande är det bästa för barnet) för att den andre föräldern ska kunna mata, knyta an och vara nära sitt barn lika många gånger och under samma förutsättningar.

Hur mycket jag än tänker på det och hur mycket jag än försöker förstå så kan jag för mitt liv inte tycka att det är på det sättet.
Att det är det som är jämställdhet i ett förhållande.
Som när det ska hällas upp läsk till barn och tumstocken måste tas fram för att det ska bli exakt lika mycket.
Millimeterrättvisa.

För mig är det inte det om är jämställdhet i ett förhållande.
Det är inte det som gör att jag känner mig jämställd i mitt förhållande.
Inte det som gör att jag känner mig lika mycket värd som Min Älskade i vårt förhållande.

Jag byter inte däck.
Jag har aldrig bytt däck.
Jag klarar antagligen av att byta ett däck om jag verkligen måste men jag tänker inte göra det om jag inte verkligen måste.
Jag gör det inte på grund av att jag är bekväm, antagligen lat och för att jag inte vill bli skitig om händerna.
I allra högsta grad inte så jämställt.
Generellt så tvättar, hänger och viker jag tvätt oftare än vad Min Älskade gör.
Jag gör det av den enkla anledningen att jag tycker att det är mindre tråkigt än vad Min Älskade tycker.
I allra högsta grad inte så jämställt.

Ändå anser jag att jag lever i ett absolut jämställt förhållande.
Att jag är min makes absoluta jämlike.
Visst är det märkligt?

Jag känner att jag är precis lika mycket värd som Min Älskade.
Det jag tycker och säger tas på exakt lika mycket allvar som det Min Älskade tycker och säger.
Mina intressen och behov blir tillfredsställde i exakt lika stor utsträckning som Min Älskades.

För mig handlar inte ett jämställt förhållande om millimeterrättvisa.
Enligt mig har det aldrig gjort någon, förutom barnen, lyckligare.
För mig handlar ett jämställt förhållande om andra saker.

(Jag hade tänkt använda mig av ord som styrke- och maktfördelning i förhållandet här men väljer att inte göra det eftersom jag misstänker att de som inte förstår hur jag tänker och vad jag menar med de orden hade blivit upprörda helt i onödan.)

Det handlar, som så mycket annat, om tillit och respekt för varandra.
Det handlar om att jag är lika mycket värd att lyssna på som min partner.
Att jag har lika stor ansvar att lyssna som min partner har.

För mig har det ingenting att göra med hur många blöjor eller däck jag byter.

Mig är det riktigt synd om med andra ord.

4 reaktion på “Stackars mig som lever i ett inte helt jämställt förhållande

  1. Precis så är det! Jag kan inte svetsa, det kan maken. Byta däck, ja om jag måste men han gör det snabbare.
    En del tycker det är konstigt att inte jag arbetar i lantbruket, men vad¨då, skulle han jobba inom vården åt mig? Tror inte det…
    Att vi gör det som vi är bra på och respekterar/lyssnar på varandra, det är jämställdhet!
    (Skulle fö inte komma på tanken att pumpa bröstmjöl så att han skulle kunna ge det, då skulle han få ge ersättnin nattetid istället! fniss!!!)

  2. Åh vad jag känner igen mig i de där tankarna! Man ska göra det man är bra på och tycker är kul eller i alla fall roligare än den andra i förhållandet tycker! Oavsett om det är ”manligt” eller ”kvinnligt” göra…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *