Igår var vi till Minstings mormor och hälsade på.
Som alltid när vi är ute och åker så väljer vi de minsta grusvägarna som går genom så mycket skog som möjligt eftersom vi ständigt hoppas att vi ska få se björn.
Självklart ligger kameran med zoomobjektiv påslagen i mitt knä.

På väg hem igen utspelar sig detta.
Scenen är Min Älskade som kör, Minsting i framsätet och jag med kameran i knät i baksätet.
Min Älskade saktar in bilen avsevärt och stannar.

Puppe: Ta fram kameran Eva.
Minsting: Titta!
Eva: (tänker att vad konstigt det ser ut där framme på vägen, det liksom rör sig.)
Puppe: (Med lätt upphetsad stämma) KOLLA, det kan vara vargungar.
Minsting: Spärrar upp ögonen och pekar.
Eva: (tänker att det var väldigt vilka små björnungar det var och att björnar brukar väl bara få högst två ungar och konstaterar att det är minst sex-sju pyttesmå björnungar på vägen)
Puppe: Eva, ta fram kameran!
Eva: (tänker men vaddå kameran, jag måste ju titta. Det är ju för fan inte björnungar. Jag är ju helt dum i huvudet)
Minsting: Titta!
Puppe: Eva, för i helvete, plocka upp kameran!
Eva: Öh, vaddå! (tittar sig förvirrat omkring och upptäcker kameran i knät)
Eva: Plockar upp kameran och kollar att den inte är inställd på någon märklig manuell inställning utan på automatik.

Under tiden skuttar ”björnungarna” ner i diket en efter en och tittar nyfiket fram bland buskarna medan Min Älskade backar bilen tillbaka några decimeter.
Jag vevar ner rutan och lyckas faktiskt ta några bilder.
De flesta helt värdelösa men det blev i alla fall en som blev tillräckligt bra.

Så här  i efterhand är vi nog rörande överens om att det var en kull rävungar vi såg på vägen.
Och att någon fullfjädrad naturfotograf är jag inte ………. än.

Tämligen överens.