Visst har en liten och betydligt lindrigare kusin från landet varit i närheten de senaste dagarna.
Men nu har själva familjeöverhuvudet kommit hit.
Chefen för hosta har flyttat in.
Hostan från HELL är här som objuden gäst.
I natt har jag lyckats hålla halva norra Europa vaken med min hosta.
Som jag hostar.
Min Älskade har hämtat vatten, tyckt synd om mig och erbjudit sig att hämta Ipren.
Inte kommer det upp något heller.
Det är inte direkt någon produktiv hosta.
Det bara kliar och retas av helvete i halsen och hur mycket jag än försöker stå emot så går det inte att låta bli att hosta.
Jag hostar tills jag kräks.
Nu ligger Min Älskade uppe och sover och jag borde göra detsamma men jag drar mig för att gå upp och lägga mig.
Jag vet ju att det blir värre när jag lägger mig ner och gör jag det bredvid honom så finns det inte ens en mikroskopisk möjlighet att jag inte kommer att hosta och hostar jag så vaknar han.
Det blir soffan för mig.
Soffan, två plädar och något kasst tv-program.
Fan vad jag är less på det här nu.
Riktigt less!
Det är snart lika bra att jag lägger till kategorin ”Sjuk” till bloggen.
Jag läste en postning som Smulgubbe publicerade i förmiddags.
En postning som heter ”En till sån där mammablogg”.
Den har legat där i bakhuvudet och lurat hela dagen.
Så började jag skriva en kommentar på Toves postning men jag slutade när jag insåg att det var bättre att skriva det här, i min egen blogg, istället.
Om du vill ha en mammablogg i din läsare så rekommenderar jag dig att fortsätta läsa Krigarprinsessan där det kommer lunka på i samma takt som vanligt. Men det här smultronstället byter riktning nu. Det blir just ingen riktning alls. Självklart kommer Smultronflickans bravader nämnas även här med jämna mellanrum men hon kommer inte längre ha huvudrollen.
En vardaglig blogg med det lilla extra och en hel del svartvita bilder. Musiken, filmerna, böckerna och alla stunder däremellan. Vad vill du mer läsa om här?
Det var den där sista frågan som satte igång tankarna.
Den frågan som ställdes till mig som läsare.
Om jag svarar att jag vill läsa om motsättningarna mellan Palestina och Israel, kommer du att skriva om det då?
Om jag svarar att jag vill läsa om väderprognosen över södra norrlands inland, kommer du att skriva om det då?
Om jag svarar att jag vill läsa om vad du tror och tycker om rättegången mot Mats Alm eller Göran Lindberg, kommer hon att skriva om det då?
Men den viktigaste frågan.
Kommer jag att läsa det du skriver då?
Vad jag menar är att du måste skriva för din egen skull.
Om du skriver det som jag vill att du ska skriva så kommer jag antagligen inte att fortsätta läsa din blogg.
Om du skriver det som du tror att jag vill läsa så kommer jag absolut inte att fortsätta läsa dina postningar.
Det är din blogg och det är du som bestämmer.
Du behöver inte förklara dig.
Du behöver inte försvara dig.
Vill du skriva om tulpaner eller din Krigarprinsessa så gör du det.
Det är ditt hjärta som måste tala.
Bloggen ska tjäna ditt syfte och fylla en funktion för dig.
Inte för någon annan.
Gör den det så kommer jag att fortsätta läsa.
Så länge det är din blogg, dina ord och ditt hjärta som talar genom orden du skriver så spelar det ingen roll.
Så länge du skriver för din egen skull.
För att du vill.
Då kommer dina ord alltid att beröra.
Alltid.
Trots sjukdom så har det ju faktiskt varit underbart väder några dagar.
Så i söndags tog jag mig samman och packade in båda mina söner i bilen och drog till stranden.
Premiär för Beach 2010.
Det var väl inte direkt succé med 100%
Tonåringen såg lagom uttråkad ut men han hade ju sin mobil med sig och behövde inte ta någon paus i sitt frenetiskt sms-ande.
Att springa omkring utan blöja, byxor och skor var otänkbart, i alla fall för Minsting.
Däremot är vattenkannan som låg i en plastpåse i vedboden när vi köpte huset ingenting annat än dundersuccé.
Att jag tog med den till Beach 2010-premiären var också en succé.
Oändligt med vatten.
En mamma som fyller på kannan.
En helt ny gräsmatta, nya blommor och nya bänkar att vattna.
Minsting är aningens snorig fortfarande, äter inte just någonting men är på ett relativt strålande humör och transporterades till dagis idag.
Min Älskade klagade över ont i bihålorna och feber igår och han är sämre idag.
Mycket sämre.
Han är svettblank i pannan och på ögonen och har gått upp och ner mellan sängen och soffan hela eftermiddagen.
Jag kände mig lite bättre igår eftermiddag men rasade under kvällen och bestämde mig redan då för att vara hemma från jobbet idag.
Det var tur eftersom jag är sämre idag.
Jag pratade med sjukvårdsupplysningen idag.
Jag berättade att jag har haft fyra infektioner med halsont och feber under kortare period än sex månader och frågade hoppfullt om det inte fanns något prov dom kunde ta.
Det fanns visst någon odling att göra på ett halsprov och jag tror att det är det jag har fått tid för att göra imorgon.
Idag tog också slut.
Det har dessutom varit bättre.
Inte bara en aning bättre.
Det har varit en hel del bättre än igår.
Om jag säger att idag ändå varit en rätt ordinär dag så kanske ni kan förstå vad igår var dålig.
Imorgon kommer att bli en ännu bättre dag.
Det känner jag på mig.
Det var inte det lättaste att ens fånga 35 sekunder på film.
Min Älskade är inte lika intresserad så han hade åkt ner till Rättvik för att hämta Tonåring och mat.
Minsting sprang omkring som en galning i pyjamas och jympadojjor.
Grannarna skrattade åt oss när de såg honom gallopera iväg så fort och så långt han kunde med mig efter.
Med feber i kroppen och med iPhonen i högsta hugg var det en ansträngande historia kan jag lova.
Det blev 35 sekunder.
35 sekunder som i alla fall ger en aning av traditioner, kulturarv och midsommarfirande i hjärtat av Dalarna.
Det gör det verkligen.
Jag är så trött på sjukdomar nu.
Vi är inte allvarligt drabbade i vår familj.
Det är inte något större fel på oss så kanske är det förmätet att tycka att det är jobbigt.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag tycker att det är för jävla mycket vanliga sjukdomar nu och det har det varit hela vintern och våren.
Minsting har varit snorig och febrig varannan vecka.
Jag har haft halsont och feber med jämna mellanrum och ätit penicillin.
Vi har kräkts och haft diarré.
Vi har fått lov att i sista stunden tacka nej till 50-års kalas, till dop och vi har haft en totalt misslyckad och magsjuk påskhelg.
Nu är det midsommar och fjantig som jag är så hade jag faktiskt sett fram mot det.
En extra ledig dag.
Hyfsat väder.
Lite lagom med umgänge hos bekanta i byn.
Mysigt i största allmänhet.
Tid för återhämtning och vila.
Så blir vi sjuka.
Igen.
Så klart.
Minsting hade feber i mitten av veckan.
Själv kände jag det i halsen redan i går kväll men jag låtsades som ingenting.
I natt kunde jag inte låtsas längre.
I morse var det bara att börja dagen med en Ipren.
Rösten höll inte, det skrapade och nötte i halsen, kroppen värkte och det dunkade av feber i huvudet.
Min Älskade kom ner och pratade om bihålor, värk i kropp, åderlåtning och tog även han en Ipren det första han gjorde.
Viljan finns i och för sig men orken är obefintlig.
Glädjen är någon annan stans och mitt humör är kört i botten.
Tårarna bränner bakom ögonlocken.
Vad fan är det för fel när jag får ont i halsen och feber med några veckors mellanrum hela tiden?
Fan i helvetes jävla skit.
En rätt risig start på dagen med mina ögon sett.
En kass natt följdes av en tidig morgon och resultatet av det är så klart för lite sömn.
Vi lägger till halsont, skrovliga stämband och lite feber.
Vad får vi för resultat då?
Det börjar dra ihop sig till semestertider på jobbet.
Den vanligaste frågan i korridorerna just nu är ”när går du då?” och den naturliga följdfrågan på svaret som ingen kommer ihåg är ”ska du göra något speciellt på din semester?”
Jag har också fått frågan.
Härom dagen fick jag den när jag och en av mina favoritkollegor satt ensamma i fikarummet och åt lunch tillsammans.
”Ska du göra något speciellt under semestern Eva? Ska ni åka någonstans kanske?”
Svaret på den frågan är enkel för mig.
Den har inte alltid varit enkel och det har till och med varit så att det inte alltid har varit självklart med sommarsemester för mig.
Nu är det självklart och enkelt.
Jag ska inte göra något speciellt.
Jag ska bara vara hemma.
Jag ska bara vattna gräsmatta, trappor, leksaker och stenar med Minsting.
Jag ska sitta under det enorma parasollet och dricka kaffe tillsammans med Min Älskade.
Jag ska lägga ved på transportbandet tillsammans med Tonåringen.
Jag ska ta promenader och titta på hästar, blommor, vattenpölar och gräs.
Jag ska bara vara ännu mer här och nu än vad jag är idag.
Jag ska inte bry mig om vad det är för dag.
Jag ska äta när jag blir hungrig och jag ska dricka när jag är törstig.
Jag ska springa intervaller och testa backträning.
Allt det här ska jag göra hemma.
Hemma hos oss.
Nu har jag äntligen den familj som jag alltid har drömt om.
Jag har träffat mannen som jag har väntat på i hela mitt liv.
Huset vi bor i älskar oss tillbaka med samma kärlek som vi kände när vi klev innanför dörrarna första gången.
Jag har träffat så många människor under mina år.
Så många.
Kungar och drottningar.
Kända och okända.
Nu vill jag bara vara med de som står mig nära.
Mamma, svärmor, svägerskor, Minstings kusiner, make, barn och nära vänner.
Nu är tiden att vara nära de jag älskar.
Nu är tiden att vara hemma.
