Minsting och jag gick en promenad idag.
I solens sken.
Hans hand på sidan av den lilla sittvagnen.
Han med somrigt bruna händer, med lockarna svävande utanför kepskanten och med sandaler.
Jag med kortärmad tröja, kjol och sandaler.
Hela tiden leende mot varandra.

Vi tittade på vattnet som rann i diket.
Vi kommenterade blå- och vitsipporna som blivit utbytta mot maskrosor.
Vi hejade på några dagiskompisar som kände igen Minsting.
Vi tittade på de vackra hästarna och pratade med tjejerna som tog sig tid att stanna in hästarna en stund eftersom vi var så intresserade.
Vi pekade på kyrktornet.
Vi tittade på fåglarna, på myrorna och på flugorna.
Vi stannade vid vägkanten, i samförstånd, och väntade medan de enstaka bilarna åkte förbi oss.

Det var en underbar promenad.
Inte en sekund hade jag velat vara någon annan stans.

Vi bara var.
Och vi var tillsammans här och nu.

Läs även andra bloggares åsikter om här och nu, Minsting, Eva, tillsammans

Nu har det blivit en tradition att publicera Herman Lindqvists underbara krönika om mammorna på just Mors Dag.
Det finns ingen anledning att bryta den traditionen i år.

Så här kommer krönikan:

Det finns ett talesätt i Sydeuropa som lyder: Så som du talar om din mor, är din inställning till dina medmänniskor. Det tycker jag alla de ska tänka på, som kallar Mors dag för ett kommersiellt jippo.

I vår tid försöker många bortrationalisera moderns roll. Den enda verkliga skillnaden mellan man och kvinna är diverse medfödda in- och utbuktningar heter det. Resten är uppfostran och hjärntvätt. För övrigt kan ju läkare i vår tid förvandla och flytta organ hur som helst. men de kan aldrig få en man att föda ett barn och de kommer aldrig att få män att bli lika uppoffrande, modiga och uthålliga , som mödrar är i vardagen och då det verkligen gäller.

Jag har varit i krig och katastrofer, där man legat platt mot marken i flera dagar, husen har rasat i bombardemang, rymden fyllts av fasa. Då tystnaden kom och de överlevande vågade röra på sig, har det alltid varit någon liten svartklädd kvinna som först kommit ut, för att sopa bort glassplitter och efter en stund hänger hon tvätt över ruinerna. Hon gör upp eld och bakar bröd. Livet går vidare, för det måste gå vidare och det är alltid någon mor som tar första steget.

Det var kvinnorna jag såg komma bärande på de döende barnen i Biafra och Bangladesh, männen hade redan gått under, eller slagit ihjäl varandra. Det var kvinnor som inte var fyllda 30 år, men som redan sett, sex, sju, åtta barn dö. Deras stumma sorg då det nionde barnet bars fram som ett litet paket, att slängas i massgraven, var outhärdlig att se.

Jag är säker på att om män  kunde föda, hade själva födandet för länge sedan upphöjts till en ytterst prestigefylld prestation, omgiven av otaliga utmärkelser, titlar, priser och belöningar.

All mänsklig kultur, allt skapande, all konst, börjar någonstans alltifrån sumererna och gregerna med män som hyllar, dyrkar eller gör upp med sina mödrar. De första skulpturerna föreställer modersgudinnor, de första dikterna och pjäserna är hyllningar till dessa mödrar, förutan vilka ingenting blivit till.

Men den största moderliga insatsen, den ligger i bragden att stå ut med den gråa vardagens slit. Den långa raden av trista, ibland tunga dagar sagda till varandra, som trots allt blivit uthärdliga, tack vare en moders ständiga närvaro. Inga  veckoscheman i tvättstugan, ingen demokratiskt och jämställt uppdelad veckostädning, kan ersätta den värme och kärlek som ligger i en mors hand över ett hem. Det finns ett kärleksfullt handlag som bara en mor har, ett allseende öga, som bara en mor har.

De som förnekar detta skulle själva förmodligen inte existera idag, om de inte haft en kedja av mor- och mormödrars händer i oändliga generationer bakom sig. Förneka bara, men vem tar hand om nästa generation?

I Sverige fick vi Mors Dag år 1919, på förslag av författaren och folkhögskoleläraren Cecilia Bååt-Holmberg, som fick idén från USA , där dagen införts några år tidigare. I dag firar man Mors Dag i de flesta länder i världen, alltid någon söndag i maj.

De som hånar denna dag och vill kalla det jippo, de firar, får man anta, sina mödrar någon annan dag, eller kanske varje dag? Det står dem fritt.

Alla andra tröga medborgare kan behöva påminnelsen i almanackan och annonser, ingenting tvingar dem att gå och handla. Man får göra som man vill, huvudsagen är att man gör något.

En dag är det för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om Mors Dag, tradition, krönika, Herman Linqvist

Det har gått omåttligt tungt att springa den sista tiden.
Jag har känt mig nästan grinfärdig när jag har kommit hem efter de senaste löpturerna.

Nu försöker jag acceptera att det faktiskt är så att den sista infektionen som jag hade i kroppen, den som fick motas med penicillin, faktiskt har tagit hårdare än vad jag själv har insett.
Den har tagit hårdare på kroppen än vad huvudet har velat förstå.
Huvudet har så gärna velat springa att det inte har förstått att läget har varit förändrat.

Jag har varit så otroligt inspirerad och laddad efter mitt beslut att träna mer strukturerat den här säsongen.
Jag har längtat efter nästa veckas träningsprogram på Marathon.se
Jag har längtat efter att få börja köra intervaller och efter backträningen.
Jag har inspirerats av bloggare som Nemo och Born2Run och följt (och följer fortfarande) deras tränings- och tävlingsrapporter med spänning och jag ser fram emot lördagen när de båda ska springa Stockholm Marathon.

Det är bara det att nästa veckas träningsprogram liksom aldrig har kommit.
Först blev jag sjuk.
Fick feber och ont i halsen och fick börja om.
Så har det varit perioder med för lite sömn och jag har fått börja om.
Så blev jag sjuk igen med feber, ont i halsen och penicillinkur och jag har fått börja om.
Problemet är att den här gången har jag inte riktigt förstått att jag har fått lov att börja om från allra första början.
Jag har gett mig ut och tänkt att den här gången kommer det att släppa.
Den här gången kommer det att kännas lätt.
Idag kommer den här underbara känslan av att orka.
Det enda det har lett till är besvikelse.
Det har inte släppt.
Det har inte känts lätt.
Jag har inte orkat.

Igår när jag var ute och sprang så gjorde jag det med en annan tanke i huvudet.
En tanke som Min Älskade försökt plantera men som inte började gro förrän ytterligare en person hjälpte till att hålla i spaden vid själva planteringsögonblicket.

Igår bestämde jag mig för att sänka ribban till absolut lägsta nivå.
Jag bestämde mig för en väldigt kort runda.
Jag bestämde mig för att tänka en annan tanke.

När jag sprang den så tänkte jag ”Kom ihåg att det är första rundan Eva. Det är det allra första rundan för säsongen.”

Genast kändes det lite lättare igen.

Läs även andra bloggares åsikter om krav, kondition, löpning, träning

Jag bad om sovmorgon igår.
Sovmorgon är all tid efter klockan 04.20
Sovmorgon fick jag.
Till klockan 05.30

Gröten är äten.
De två första kopparna kaffe druckna.
Nu softar vi med lite Pingu i väntan på ”Ring så spelar vi” och på att det ska bli dags för dagens bestyr.

Läs även andra bloggares åsikter om sovmorgon, Minsting, Pingu, lördag

Den här helgen är vikt för att vara hemma på gården.
Trädgårdspyssel blir det för min del.
Det är dags att göra det stora inköpet av säsongens sommarblommor och att i alla fall börja plantera ut dom.

Lite mer shopping blir det också eftersom jag som nyutnämnd gräsansvarig för den här sommaren behöver ett par gummistövlar.
I första hand ska de vara billiga men det gör ingenting om de är snygga också.

Som gräsansvarig blir det nog dessutom läge att använda gummistövlarna direkt eftersom jag är sjukt sugen på att ta ett varv runt tomten med trimmern och ytterligare ett varv med gräsklipparen.

Det är något terapeutiskt över gräsklippning förresten.

Sen kommer Minstings mormor hit.
Så klart hoppas jag stenhårt på fint väder.
På att värmen äntligen ska komma.
Det kanske rent av blir lite grillning.
Kanske jag rent av ska slå på stort och köpa en flaska bubbel.
Helgen hade jag tänkt avsluta med en relativt kort löptur på söndag.

För övrigt ber vi om sovmorgon och sovmorgon är numer all tid efter klockan 04.20 som är den här veckans tidigaste notering.

Läs även andra bloggares åsikter om helg, planer, sovmorgon, solsken, trädgårdsarbete

Att jag är helt sålt på  min iPhone är ju inte direkt någon hemlighet.
Jag älskar den och jag älskar att jag kan ha den till så mycket.
Det enda den egentligen inte klarar av är att koka kaffe på morgonen, men vi håller på att träna på det också.

Träningsappen var det ja. (jag har lite lätt att sväva iväg i allmänna kärleksförklaringar när jag börjar prata om min iPhone)

Runmeter heter alltså den nya appen som jag har testat idag.
RunKeeper har egentligen varit perfekt.
Det är bara en enda liten detalj som jag har saknat och det är möjligheten att dela med mig av mina löprundor live.
Att ni  ska kunna hänga med mig ut på mina rundor.
Första gången jag delade live var när jag sprang Tjejmilen  förra året och använde min Nokia N79 och SportsTracker och jag vet att NinjaIster hängde med live och hejade.
Jag saknade att inte kunna dela  min löpning live när jag harvade runt i spöregnet i Falun och sprang Tjejruset för någon vecka sedan.
Tydligen är det inte aktuellt för RunKeeper att  låta alla med RunKeeper Pro få tillgång till livesharing så jag började luska runt efter ett annat alternativ och hittade Runmeter som jag laddade hem härom dagen.

Så här står det på appens hemsida:

Use Facebook, Twitter, and email to share Google Maps of your runs, automatically updated every 5 minutes. Hear replies from family, coaches, and friends spoken using text-to-speech technology. Have emails automatically sent as you run to keep family and friends notified of your progress and location.

Det lät ju nästan för bra för att vara sant.
Men nu har jag testat och det funkade klockrent.
Helt otroligt egentligen.
När jag var ute och sprang så hörde jag Min Älskades ”Go fru Holm Go” i lurarna när han skrev det som en kommentar på inlägget som talade om att jag startade min runda med Runmeter och jag hörde att han informerade mig om kilometertiden hela tiden.
Jag fick dessutom hela tiden uppgifter om sträcka, total tid och tid per kilometer av programmet precis som i RunKeeper.

Den här appen var en trevlig bekantskap och den ska jag helt klart fortsätta använda ett tag till.

Tekniken är underbar helt enkelt och jag bara älskar den.

Läs även andra bloggares åsikter om Runmeter, träning, löpning, iPhone

Idag kändes det som rätt dag att damma av träskorna igen.
Lite sommarkänsla trots att det är rätt krispigt ute.

- Bloggat från min iPhone -

Häromdagen utmanade jag ödet och tog fram sommarskorna.
De med lite högre klack OCH bara tår.
Jag ställde fram dom i hallen.
När jag stod vid diskhon och sköljde av frukosttallriken så undrade jag vad fasiken det var som lät.

Det här var det som lät.
Jag vill att ni observerar den förfinade tekniken i de höga klackarna i kombination med den stundtals väldigt höga hastigheten.

Mot catwalken!

Läs även andra bloggares åsikter om Minsting, sommarskor, kilklack

……har mina tankar gått runt alla heta diskussioner i media om det faktum att Kronprinsessan Victoria vill bli förd till altaret av sin far.

Jag har tänkt att hon lär ju inte få bestämma så himla mycket själv.
Hon får inte bestämma sin religion.
Hon får inte bestämma vem hon ska gifta sig med utan måste ha pappas OCH regeringens tillåtelse.
Hon har antagligen inte själv fått bestämma vilken skola hon ska gå i, vad hon ska utbilda sig i eller vilka vänner hon får umgås med.

Hon har säkert inte fått bestämma datum för bröllopet, kyrka eller middag själv.
Eller ens vilka som ska bjudas.

Kan hon i alla fall inte få bestämma en liten sak om sitt eget bröllop.
Kan hon då inte få gå fram till altaret tillsammans med sin farsa?
Men så många som tittar på en (miljoners miljoners) kan jag inbilla mig att man känner sig lite skakig och att då gå tillsammans med gamla farsgubben måste ju vara det optimala.

Ungefär så är mina tankar runt hela ”altargate” som det tydligen kallas.

Ketchupmamma har också skrivit bra om det här.

Läs även andra bloggares åsikter om Kronprinsessan, Victoria, bröllop, altargate

Jag hade tänkt att jag skulle springa.
Det hade jag.
Först hade jag tänkt att jag skulle göra det igår men eftersom jag har tagit på mig gräsansvaret den här sommaren så var jag tvungen att valla den nyservade klipparen.

Sen hade jag tänkt att jag skulle göra det idag.
Men nu är det så här att Minsting har återtagit sina väldigt tidiga morgonvanor och tyckte att det var dags att vakna när klockan var 04.21 imorse.

Trots att jag hittat en ny löparapp till min iPhone som jag är sjukt sugen på att testa så orkar jag inte.
Jag är så trött att jag är kallsvettig och har hjärtklappning.

Det började faktiskt regna också.
Spöregna som omväxling.

Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig.
Så då gjorde jag det.

HEPP!

Läs även andra bloggares åsikter om gräsklippning, löpning, Runmeter, ändra sig