Före.

Efter:

I onsdags orkade jag verkligen ingenting.
Jag bara satt.
Pillade lite med bloggen och installerade  ett tillägg som visar bilderna i högra kanten.
Det var ungefär allt jag orkade.

Igår kändes det aningen lite bättre.
Jag orkade tvätta en maskin med tvätt, hänga lite tvätt och pilla vidare lite med det nya  tillägget på bloggen.
Jag orkade till och med duscha.
Det var ungefär allt jag orkade igår och då var det ändå mer än i onsdags.

Idag har jag gjort massor.
I alla fall om jag jämför med de två dagarna före.
Jag har plockat på bänken framför fönstret.
Jag har torkat ur av två fönsterbrädor och tvättat två fönster i köket.
(Ett väldigt annorlunda beslut för att vara jag och det förvånade även mig)
Jag fick till och med  lite lust att plocka i ordning i skåpet under diskbänken OCH i det skåp som går under benämningen ”städskåpet” men som inte innehåller en enda städpryl.

Dessutom har jag varit ute och sprungit.
Också.
Som lök på laxen.

Är det kanske riktiga vårkänslor?
Eller vad är det frågan om?

Läs även andra bloggares åsikter om före, efter, vårkänslor, löpning

Minsting låter som LudgoPelle.
Han äter som en häst.
Hostar inte.
Är på ett sprudlande humör.
Solen skiner.
Det är plusgrader både utom- och inomhus.

Idag är Minsting friskförklarad.
Idag blir det dagis.

HEPP!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, frisk, onsdag

Vissa i familjen får inte medan andra får.
Det är helt enkelt skillnad på folk och folk.

Läs även andra bloggares åsikter om skillnad, HP 110C-1190EO, älskarinnan

Jag var ju så på gång för drygt en vecka sedan.
Sprang fem kilometer som ingenting.
Lätt var det.
Så fick jag ont i foten.
Ont i halsen.
Feber.
Jag låg i två dagar.
Sen vaknar Minstingen 4.38 och toppar det med att dom ringer från dagis och talar om att han har 38.5 graders feber.

Jag är trött.
Trött i kroppen.
Trött i huvudet.

Jag har bestämt mig för att springa för min egen skull.
För att jag vill det och för att jag tycker att det är roligt.
Just nu känner jag att kroppen inte vill och att det bara tar emot.
Jag tycker ju i grund och botten att det är underbart att springa och känner jag att kroppen inte vill då är det bara för mig att lyssna.

Jag vill inte känna någon press.
Känna att jag måste springa för att jag ska springa Tjejrusen den 20 maj, eller för att jag har ett träningsprogram som jag måste följa slaviskt, eller för att jag måste klara Tjejmilen på bättre tid än föra året.

Då vilar jag hellre ett par dagar till.
Att vila sig i form är också ett sätt att komma i form.

Läs även andra bloggares åsikter om vila, trött, träning, löpning

Natten har varit förhållandevis lugn.
Minsting somnade redan 17.25 och har sovit lugnt.
Inte lika mycket hosta.
Han vaknade någon gång, låg hos oss en kvart och somnade sedan lugnt om i sin säng.
05.50 var vi nere i köket.

Feber: 38.0 grader.
Humör: Gott
Aptit: God, gröten slank ner i ett nafs

Mammans bedömning: Mamman har gott hopp att det inte ska bli så långvarigt den här gången.
Hostningar som kommer mer sällan, rätt god natt sömn, inte så missnöjt barn och uppäten gröt är hennes underlag för dessa förhoppningar.
En avsevärd ögonglimt läggs också till de positiva bedömningsunderlagen.

Läs även andra bloggares åsikter om feber, hosta, statusuppdatering, tisdag

Jag minns fortfarande hennes något höjde ögonbryn och lätt bekymrade min när hon frågade ”Eva är du i någon slags försenad trettiårskris eller?” efter att skeptiskt ha tittat på mig och mina rosa kläder.
Det var några år sedan nu.

I sommar fyller jag 43.
Fyrtiotre.
Jag använder fortfarande min rosa blus, min rosa skinnrock och mina rosa solbrickor.

Nu har samlingen kompletterats.
Jag har köpt mitt livs absolut första Converse.
Rosa så klart.

Läs även andra bloggares åsikter om sneakers, Converse, rosa, ålderskris

4:38

Så mycket var klockan när Minsting gjorde oss uppmärksamma på att han faktiskt var vaken.
Inte febrig och inte sjuk.
Bara väldigt vaken.

4:38

Läs även andra bloggares åsikter om 4:38, morgon, måndag

Minsting är snorig och hostar.
Vid väldigt gott mod och med god aptit.
Men snorig och hostig.

Jag känner mig fortfarande trött.
Kroppen är trött.
Den svarar liksom inte.

Söndagens kvällbön är en önskan om att vi ska få bli friska.
Helt friska.
Utan hosta.
Utan snor.

En vecka till.
Till att börja med.

Alltså den här helgen.
Överallt tycker jag att jag har sett rubriker som har talat om att det är just den här helgen som våren ska komma.
Ord som talat om att solen ska skina och att värmen ska vara på väg in för att värma oss kylslagna svenskar.

Här har den inte varit.
Inte den varma luften i alla fall.
Visst har solen skinit en del men värmt har den inte.

Vi har i alla fall gjort vad i kunnat för att hjälpa våren på traven.

Läs även andra bloggares åsikter om svinkallt, vårbestyr, foton

Nu är det över för den här gången och jag kan sammanfatta mina allra första dagar tillsammans med min menskopp.

Fascinerande är nog ett ord som ligger rätt nära till hands.
Som jag skrev i mitt första inlägg så är det fantastiskt att den inte känns någonting.
Den bara sitter där och gör det den ska.

Första natten med koppen var jag lite nojjig.
Det var jag första dagen också.
Värsta skräcken skulle ju vara om den skulle råka åka så långt in att jag inte skulle få tag på den.
Tänk att behöva ringa till barnmorskan för att få hjälp att plocka ut en menskopp.
Huvva!
Men i alla fall.
Första natten var en stökig natt överhuvudtaget eftersom Minsting sov som en kråka så det blev många tillfällen att vårda nojjan och känna efter att koppen inte hade försvunnit.

Redan andra dagen kände jag mig mycket lugnare.
Jag kände att jag inte alls behövde kontrollera den utan plötsligt var jag trygg i att den satt där den skulle och det var kvar.
Andra natten sov jag som en stock och glömde nästan bort att tömma och rengöra koppen när jag vaknade.

Under de här dagarna så är det två saker som har slagit mig.

1. Vad lite, i mängd, jag blöder. Jag har alltid tyckt att jag blött rätt mycket den första dagen. Jag har varit tvungen att byta tampong rätt ofta och har känt att jag inte kan springa eftersom jag varit rädd för att jag skulle blöda igenom. Tampongbyterna har känts som blodbad och som allmänt otrevliga historier.
   Nu kan jag konstatera mängden jag blöder inte alls är stor.
2. När jag som trodde att jag blödde rätt rikligt har konstaterat hur lite mängd som lämnar min kropp inser jag att tamponger är usla som mensskydd. De måste vara bland den absolut mest överksattade produkt som någonsin tillverkats och sålts. Den har ju otroligt dålig uppsugningsförmåga. Snacka om att kasta pengarna i papperskorgen.
   Helt värdelöst.

Nej brudar!
Nu är det dags.
Kasta tampongerna oanvända i papperskorgen, surfa in på http://menskoppen.se och köp er en egen.

Jag är otroligt nöjd och min menskopp kommer antagligen att kvala in på 10-i topp listan för bra inköp under 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om menskopp, tamponger, mensskydd