Vi hade främmande igår.
Min bästaste vän var här.
Med sig hade hon ett par flaskor rött vin.
Maten var underbart god.
Vinet var gudomligt.
Det var härligt att träffas igen.
(Dock inser jag att det blev aningen dyrt men mer om det en annan dag. Kanske mot slutet av veckan. Eventuellt)
Mycket prat och många härliga skratt.
Lite som ”förr i tiden” men ändå inte.
I morse när jag vaknade var jag inte den kaxigaste.
Huvudet kändes en halv storlek för litet.
Ett svagt illamående skvalpade omkring tillsammans med första koppen kaffe.
Min Älskade fnissade sig nästan harmynt.
”Frugan” flinade och konstaterade glatt att jag legat av mig sedan sist.
Jag hade helt enkelt ont i håret.
Rejält ont i håret.
Efter att ha läst tidningarna idag på morgonen så förstår jag att det var en rysare.
Det är bra.
Då blir det en stund av nagelbitning i soffan när reprisen visas under dagen.
Grattis Lag Norberg.
Verkligen.
Tre Kronor vann guld i Turin, men tog inte OS i Vancouver på allvar.
Anette Norbergs lag vann också guld i Turin och visade vid det fantastiska andra raka OS-guldet i natt vad man är så mycket bättre på än de svenska mångmiljonärerna i NHL. Nämligen allt.
När Mymlan i måndags annonserade att veckans bloggtema var musik tänkte jag att det var ju ett kul tema.
Den här veckan skulle jag minsann vara med igen för det här var ju en lätt match.
HA!
Eller hur………!
Jag har funderat och funderat och funderat.
Rätt snabbt insåg jag att det här inte var en sådan enkel match som jag hade trott från början.
Det här var vad jag kom fram till.
Jag har egentligen inget direkt förhållande till musik.
I alla fall inte något speciellt passionerat förhållande till musik.
Visst lyssnar jag på musik.
Visst finns det massor med låtar som jag tycker är bra.
Men jag kan leva utan musik.
Helt klart kan jag det.
Jag tror till och med att jag skulle fixa det lätt.
Ibland går det flera dagar, ja nästan flera veckor innan jag, på eget initiativ, lyssnar på musik.
Jag knäpper inte på radion.
Jag lyssnar inte ofta på Spotify.
Jag kollar inte favoritartister på You Tube.
Ibland har jag musik på när jag sitter på jobbet men då är den bara där och jag kan inte påstå att jag lyssnar. Den bara är där.
Visst har jag musik i telefonen men jag lyssnar bara på mina ljudböcker och musiken ligger där mest och tar upp plats.
Ibland kan jag bli lite avundsjuk på Min Älskade som har musik som ett brinnande intresse och alltid har haft det.
Han kan en miljon låttexter.
Han njuter av att lyssna på musik han tycker är bra.
Han ler som ett barn när han lyssnar på en favorit och han älskar ju dessutom att spela själv.
Är det konstigt?
Kanske och samtidigt kanske inte.
Alla förhållanden ser olika ut och det här är mitt förhållande till musik.
Mymlan skriver:
Jag vill att du bloggar om din relation till musik. Skriv precis vad fan du vill, viktigast är dock att du bifogar en Spotifylista, med tio låtar, varken mer eller mindre. Välj gärna ett tema för din lista, det kan vara ”pepp”, ”kärlek”, ”girlpower”, ”vårkänslor”, ”depp”, ”jobba” eller eget valfritt. Och låtarna ska helst inte vara gamla. Jag vill alltså inte ha några gamla favoriter eller tio låtar om ditt liv.
Med nytt menar jag dock inte att de behöver vara från i år, det räcker gott om det är släppt nån gång under detta årtusende.
Till en viss mån har jag bestämt mig för att strunta i Mymlans uppmaning om att listan ska innehålla ny musik.
Som innehavare av den här bloggen så tar jag mig helt enkelt den friheten.
Här kommer min lista på tio låtar.
Jag måste ha lyssnat en del på den här artisten i mina dagar. (antagligen i ungdomen eftersom jag inte kommer ihåg det) Jag blev i alla fall lite snopen när jag lyssnade på den här låten och märkte att jag kunde i stort sett hela texten utan till.
Den här är bara underbar och ja, jag gillar Lisa Ekdahl.
Den här låten har jag som första låt i mitt gympapass. Det svänger skönt och jag blir glad av att lyssna på den. En perfekt början på ett gympapass helt enkelt.
Det har ljusnat ute.
Gryningen är över.
Utetermometern visar fortfarande bara -5.
Jag har bestämt mig för att gå till dagis och åka till jobbet utan täckbyxor.
Det blir första gången utan täckbyxor det här året.
Morgnarna ser ju lite annorlunda ut nu för tiden.
Nu ska Bebis och jag till dagis.
Sen ska jag vidare med bussen.
Det betyder att vi har en tid att passa.
Det är ju i sig inte något egentligt problem.
Men det kan tillstöta problem efter vägen……..om jag säger så.
Så här såg det ut de första 500 metrarna av den 1.02 långa promenaden från hemmet till dagis.
Lugnt, fridfullt och harmoniskt på alla sätt och vis.
De sista 500 metrarna gick till på ett sätt som jag inte klarade av att dokumentera eftersom jag hade en blommig dagispåse, en påse med matlåda, ett pulkasnöre och en handväska i händerna samtidigt som jag önskade att jag kunde limma fast overallen i pulkan.
Det var nämligen då Bebis kom på att han inte alls ville sitta i pulkan längre.
Det var då han kom på att det var roligare att kasta sig ur pulkan.
Det ar då han kom på att det var ännu roligare att kasta sig ur pulkan två, tre och fyra gånger.
Det var då jag insåg, medan svetten rann efter ryggen, att jag föredrar vagnen till vår morgonpromenad.
För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att äta LCHF.
Det gick otroligt bra.
Absolut.
Jag minskade i vikt.
Jag sprang som jag aldrig har sprungit i mitt liv.
Och visst mådde jag bra.
Jag tyckte i och för sig inte att jag mådde bättre än vad jag gjorde tidigare men jag mådde bra.
Sakta men säkert och pö om pö gjorde jag undantag.
En macka på jobbet.
Två mackor på jobbet.
Tre mackor på jobbet.
Lite pasta till middagen.
Mer pasta till middagen.
Lite ris till middagen.
Mer ris till middagen.
Ugnsrostad potatis.
Mjukt bröd till frukosten.
Så har det fortsatt hela hösten och vintern.
Nu börjar jeansen strama en aning.
Säkert är det i kombination med att jag inte har kunnat träna och röra på mig som jag vill på grund av att jag har haft ont i foten.
Men ändå.
Nu är det dags att göra ett nytt försök.
Sedan i lördags har jag ätit strikt LCHF igen.
Hela måndagen och tisdagen utan en macka på jobbet och det är nog ändå mackorna på jobbet som är det svåraste att motstå för mig.
Men eftersom det antagligen är Bregottet på mackan som jag tycker är det godaste så har jag tagit en stor klick Bregott i maten istället.
Det lilla undantaget som jag har lovat mig själv är frukt i rimliga mängder om och när jag blir sugen på frukt.
Jag har inte vägt mig och jag har inte mätt mig den här gången och kanske är det inbillning men jag tyckte att jeansen kändes aningen mindre strama idag.
Man tappar ju lite vätska i början men vad det än är som släpper från kroppen och gör att jeansen känns bekvämare så är det helt OK för mig.
