Inspirerad av Linda inlägg ”Mera om amning” på BitterBloggen och av Daniels inlägg om ”Onda ögat” på Korvasbloggen så kommer här min berättelse och syn på det här med amning.

På föräldrautbildningen för dryga tretton år sedan fick jag reda på och jag fick ständigt höra mantrat att ”Alla kvinnor kan amma sina barn”.
Det spelar ingen roll hur brösten ser ut.
Stora eller små. Hängiga eller toppiga. Runda eller avlånga.
Spelar ingen roll………..”Alla kvinnor kan amma sina barn”.

Efter en komplicerad förlossning kämpade vi på sjukhusets neonatalavdelning.
Ungen kämpade på för att återfå sin hälsa.
Jag kämpade med amningen.
På givna klockslag, dygnet runt, satt jag i mjölkrummet med den elektriska pumpen som en sugklocka mot mina bröst. En sugklocka som bara lyckades suga ut några enstaka droppar varje gång medan tårarna rann på mina kinder.

Mellan de givna klockslagen satt jag på rummet och försökte amma.
Jag vägde innan amning.
Jag satt med Ungen vid bröstet medan ångesten rev i bröstet, medan tårarna rann på mina kinder och medan Ungen gallskrek.
Jag vägde efter amning och varje gång visade det samma sak, han hade bara fått i sig några droppar.

Så höll jag på.
Dag ut och dag in höll jag på.
Jag pumpade och grinade, försökte amma och grinade, pumpade och grinade och försökte amma och grinade.
Grinade gjorde jag ju eftersom jag visste att det var mitt fel.
Jag visste ju att det var jag som inte försökte tillräckligt mycket.
Jag hade ju fått lära mig att ”Alla kvinnor kan amma sina barn”.

Till slut fick jag hjälp av en läkare som talade om för mig att alla barn som haft en jobbig start till livet inte orkar ta bröstet.
Så enkelt allting blev.
Jag bad om ersättning, ångesten försvann, jag kunde torka mina tårar och vi fick lämna sjukhuset dagen därpå.

Oavsett vad som sägs på alla föräldrautbildningar i världen och oavsett vad som skrivs i alla föräldratidningarnas amningsbilagor så kan inte alla mammor amma sina barn.
Så ser verkligheten ut.
Jag är dessutom helt övertygad om att nu för tiden så är så gott som alla människor i vuxen ålder väl medvetna om att det bästa för barnet är om det kan ammas men jag kan personligen inte se det positiva i att det ska ske till vilket pris som helst.

Amning är inte alltid mysigt och underbart, amning kan vara smärtsamt och otroligt ångestladdat också och vem mår sämst när mamman (som Daniel i Korvasbloggen skriver i ett annat inlägg) ”gråtande ammar sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis”?

I många år har jag haft köpta naglar.
Mina egna har varit pappriga, spröda och skivat sig och jag har verkligen älskat mina ursnygga köpta naglar.
De har inte bara gjort händerna snyggare utan jag tycker att även ringarna, klockan och armbanden har blivit snyggare.

Jag har, som sagt, älskat mina köpta naglar men när Bebisen kom så kändes det inte alls aktuellt att köpa nya naglar så det har fått bero helt och hållet.
Mina egna har tidigare varit tunna, mjuka och pappriga så döm om min förvåning när mina egna väl började växa ut och de var stenhårda och tjocka.
De har växt och växt och växt och växt och till slut var de lika långa och lika snygga som mina köpta naglar brukar vara.

Tills igår!
Igår fick jag helt enkelt nog.
Igår gjorde jag någonting som jag aldrig någonsin hade trott att jag skulle komma att göra.
Jag klippte och filade ner mina egna naglar för att de var så långa att jag inte tyckte att de var snygga längre…………

Jag kan meddela att morgonens kaffe utan mjölk, som för övrigt intogs väldigt tidigt, inte till 100% var en angenäm upplevelse.
Havregrynsgröt med rivet äpple och fruktsoppa smakade aningens annorlunda.
Mjölkfritt Milda är inte alls lika gott som Bregott.

För övrigt kan jag informera om att det fortfarande är minusgrader här och att det ligger ett tunt lager snö på taken.

Bebisen har några eksemliknande prickar på kroppen.
Vi misstänker dessutom att de här prickarna kliar.
Idag var vi på BVC och där fick vi rådet att jag ska äta total mjölkfri kost i två veckor för att se om Bebisens prickar försvinner.
Totalt mjölkfri kost är inte att leka med.
Det här ska jag INTE äta:

• Choklad
• Creme Fraische
• Filmjölk (inga problem)
• Glass (väldigt trist eftersom det, tillfälligt antagligen, finns Ben&Jerry att köpa i Rättvik)
• Grädde (inga bekymmer)
• Gräddfil (lätt som en plätt)
• Gräddpulver
• Kasein (det vet jag inte ens vad det är)
• Kaseinat (ingen aning)
• Kesella
• Keso
• Kvarg
• Kärnmjölkspulver
• Margarin (har i alla fall inte funnits i det här kylskåpet så länge vi bott här)
• Margarinost
• Mesost
• Messmör (hade precis köpt en ny förpackning)
• Mjukost
• Mjölk (morgonkaffet kommer inte att bli vad det har varit)
• Mjölkalbumin (vet jag inte heller vad det är)
• Mjölkchoklad
• Mjölkprotein
• Mjölkpulver
• Mjölkäggvita (vad är mjölkäggvita?)
• Natriumkaseinat (????)
• Nougat
• Ost
• Ostpulver
• Skorpsmulor
• Skummjölkspulver
• Smältost
• Smör (tur att det går att steka i olja)
• Ströbröd
• Torrmjölkspulver
• Vassle
• Vasslepulver
• Yoghurt (vansinnigt trist eftersom yogurt med hackat äpple och apelsin varit mitt kvällsfika den senaste månaden)
• Ädelprodukter (vad är ädelprodukter?)

Genast så minskar antalet ätbara produkter avsevärt.
Eftersom jag snabbt insåg att morgongröten kommer att te sig rätt torr utan mjölk och att kvällsfikat kommer att bli väldigt torftigt utan yougurt så galloperade jag direkt till affären och köpte tre liter fruktsoppa.
Efter att ha tittat på innehållsdeklarationen på fyra olika leverpastejer så kom den andra insikten.
De närmaste veckorna kommer jag att behöva läsa många innehållsdeklarationer eftersom det mesta verkar innehålla mjölk.

Alla som har haft en bebis vet att det här med rutiner kan vara lite ”luddigt” i början.
Det är väl snarare så att de mer är ickeexisterande.

Någonting är ungefär likadant i ett par dagar och jag hinner tänka ”men vad bra, det här är nog en rutin” bara för att allting ska förändras totalt dagen därpå.
Så blir det där som var en total förändring bestående för ett par, tre dagar och jag hinner tänka ”men vad bra, det här är nog en rutin” bara för att allting ska förändras totalt dagen därpå.

Och så fortsätter det gång efter gång.

Den senaste ihållande bebistrenden hos oss är att Bebisen vaknar och vill ha mat kl 00.05, 04.00 och klockan 06.15 då han för övrigt känner sig sprudlande pigg, är på ett charmerade humör och markerar tydligt att han tycker att det är dags att gå upp.

Det här betyder att idag när klockan var 08.10 hade jag druckit kaffe, bäddat sängarna, fixat håret, lagt en måndagsmakeup, matat Bebisen igen, kokat gröt, brett två mackor och precis lagt ner Bebisen, som nu tyckte att det var hög tid att somna om, att sova i vagnen.

Visst betyder det att jag får en hel del gjort, att jag dessutom får en stund för mig själv och visst blir dagarna väldigt långa men jag tycker nog ändå att 06.15 är onödigt tidigt och jag sätter mitt hopp till att det väldigt snart kommer nya rutiner igen.

Så var det äntligen dags.
Som vi har väntat.
”På söndag är det dags” har Mannen Min Älskade sagt och sett längtande ut varje dag den senaste veckan.
Det var dags att vrida tillbaka klockan.
Det var dags för oss att få tillbaka den stulna timmen.
Det var dags för oss att få sova en timme längre.

Ja Eller Hur?

Det började med att Bebisen vaknade många gånger under natten.
Han vaknade så många gånger som han inte ens gjorde när han var riktigt ny.
Det fortsatte med att hans stora och mörkblå ögon var glittrande och väldigt klarvakna kl 06.30 (vintertid) trots att vi höll honom uppe och vaken långt mer än en timme extra igår kväll.
Det fortsatte med att jag satt vid köksbordet och slevade havregrynsgröt kl 07.30, att vi var ute och promenerade kl 10.50 (och då hade Bebisen redan sovit en halvtimme på morgonen) och sedan har dagen fortsatt med en känsla av att den aldrig skulle ta slut.

Jag har gnuggat mig i ögonen, av trötthet, så intensivt att Mannen Min Älskade bekymrat frågat varför jag grät.
Jag har gäspat käkarna mer eller mindre ur led så många gånger att jag tappade räkningen redan före lunch.
Bebisen har gnessat, gnällt och gäspat mest hela dagen och timmen mellan 18.00 och 19.00 gick på ren mammavilja han sov som det barn han är redan 19.10
Kl 19.45 satt jag och Mannen Min Älskade mitt emot varandra vid köksbordet och konstaterade att klockan bara var kvart i åtta.

Det här med att kunna tillgodogöra mig timmen vid vintertid det gällde tiden FB – före bebis för de senaste fyra månaderna har jag aldrig varit så trött som jag varit idag.

Idag är en sådan där dag som jag måste göra någonting som jag, in i det sista, hade hoppats att jag inte skulle behöva göra.

Kaffet smakar inte riktigt som det ska.
Hjärtat klappar lite extra fort och det svider av obehag i magen.

I drygt tre och en halv månad har jag levt i mina amningsbehåar.
Att gå till frissan har inte varit någonting som har stått speciellt högt upp på prioriteringslistan och när jag väl har ”fixat till” håret så räcker det med ett anfall av amningssvettning för att testarna ska ligga spikraka och slickade efter huvudet.
Ibland har jag rafsat fram Baby Shavern och rakat bort tofsarna under armarna men bikinlinjen har inte blivit ansad på väldigt länge och jag visste inte ens att jag kunde få så långa hårstrån på benen.

Jag har gett upp, för tillfället, hoppet att mina gamla jeans ska kännas bekväma och köpt mig ett par nya i en storlek som är större och som faktiskt är riktigt snygga.
Jag har dessutom börjat sätta lite mascara på fransarna lite oftare.
Jag har också funderat på om det inte är dags att ta ytterligare ett snack med min hårfrisörska.
Jag försöker att sätta på mig en ny överdel när den jag har på mig börjar lukta surt och börjar få för många bebiskräksfläckar.
Tanken på att köpa nya underkläder känns fortfarande lite främmande men jag har faktiskt avlägsnat håren på mina ben.

Jag längtar tillbaka.
jag längtar efter känslan.
Jag försöker hitta tillbaka.

jag försöker hitta tillbaka till känslan av att känna mig läcker.
Jag försöker hitta tillbaka till känslan av att känna mig läcker och sexig.

Det är inte lätt.
Men jag längtar och jag försöker hitta tillbaka.

Vissa dagar har mornar som helt enkelt är lite mindre bra än andra.
Det är när Bebisen tycker att han har sovit klart när klockan är 06.25 och vägrar att somna om.
Det är när Ungen tycker att han behöver sova hur mycket mer som helst och somnar om så många gånger att han blir sur för att han måste skynda sig till bussen.
Det är när gröten blir för salt.
Det är när kaffet kallnar efter tio sekunder.

Idag är det en sådan dag.
Idag är det en sådan dag när jag önskar att det var lördagmorgon, att resten av familjen sov och att jag satt alldeles ensam nere i köket och drack kaffe som var riktigt riktigt hett.

”Hmm………vad ger man en liten varelse som knappt hunnit börja sitt liv här hos oss?
Alla uppslag man får verkar så…….futtiga!
En radiostyrd bil eller en tågbana skulle förmodligen vara slutkörda av pappa och storebror innan Du hinner växa till dig nog att köra själv.
Silverskedar tar ca 60 år att lära sig uppskatta – om det ens någonsin inträffar.

Att försöka ge blir väldigt futtigt inför åsynen av vad du, bara några månader, redan ger.
Du ger ungdom åt en halvgammal morsa.
Du ger ”Svensson” åt en fd biker.
Du ger ”storebror” åt en liten kille.

För den självkänsla jag ser hos din mamma och för den stolthet jag ser hos Ungen vill jag säga:
Tack Joe!

Funderingar nedskrivna av min vän inför dopdagen 2008-10-12.