Jag har ingen egen släkt.

Eftersom jag aldrig haft någon kontakt med min pappa så har jag heller inte haft kontakt med någon farmor, farfar, faster, farbror eller med några kusiner på min fars sida.
Min mormor dog när jag var liten och min morfar gick bort innan jag blev vuxen.
Jag har haft min älskade moster och morbror i Italien men de finns ju inte heller kvar längre och eftersom de aldrig fick några barn så har jag heller inte några kusiner.

Nu är jag gift och Mannen Min Älskade har föräldrar, systrar, fastrar och syskonbarn.
I förra veckan åkte jag och Bebisen till den stora staden för att presentera honom för, en del, av sina släktingar.
När Bebisens farmor kallade honom ”Älskling” blev jag alldeles varm i hjärtat, när en av kusinerna hade Bebisen i sitt knä och kramade honom kände jag mig glad och lycklig och när Bebisens faster höll upp honom, tittade honom i ögonen och sa ”du ska veta att du är så älskad” då tårades mina ögon.

”Nu har du också släktingar” sa Mannen Min Älskade leende när jag kom hem igen och i morse när jag satt och ammade Bebisen så slog det mig plötsligt.
Jag är ju faktiskt moster.
Ingift moster förvisso men ingifta mostrar är också mostrar.
Jag är moster till fyra människor.
Jag är dessutom svägerska till två människor.
Det har varit så totalt främmande för mig att ha släktingar att tanken nästan svindlade när den kom.

Jag har tänkt på det hela dagen idag.
Smakat på orden.
Tänkt orden.
Moster Eva.

Jag gillar att vara moster.
Jag gillar att vara svägerska.
Jag gillar att ha släktingar.
Jag älskar min familj.

I morgon ska jag träna.
Visst har jag gått mina promenader.
Ordentliga och snabba promenader på sex, sju och åtta kilometer vars syfte har varit att framkalla andfåddhet och svett och de har varit i träningssyfte men i morgon ska jag träna.

I morgon ska jag boxas igen.
Jag har full koll på var träningsskorna och boxhandskarna ligger.
Jag längtar så mycket till i morgon eftermiddag att det bubblar i magen och jag blir alldeles hoppig i fötterna när jag tänker på det.

Vad gör mamman när bebisen skriker otröstligt i en evighet? (läs tre minuter)
Vad gör mamman när bebisen ålar sig som en kålmask och vägrar att ta bröstet samtidigt som han skriker?
Vad gör mamman när hon till sist hittar en ställning som bebisen tycker att är underbart lugn och skön och äntligen tar bröstet?
Vad gör mamman när den ställningen innebär att hon sitter lite snett på sängen med båda benen hängande över kanten och kroppen så kraftigt tillbakalutad att bebisen ligger på mage på hennes mage och äter?
Vad gör mamman när hon precis har hittat den här, för henne, fantastiskt obekväma ställningen upptäcker att hon inte har så mycket som en bebisfilt som stöd under ryggen?

Då tackar mamman sin lyckliga stjärna över att hon har tränat så pass bra i sina dagar att hon har magmuskler kvar………..och ligger kvar.

Borta är väldigt mysigt, kul och bra på alla sätt men hemma har nog aldrig varit så bäst som när vi kom hem igår kväll.

Efter min och Bebisens vådliga resa så konstaterar jag en sak.
Hädan efter, och i resten av mitt liv, så om jag har möjlighet att hjälpa till så kommer jag ALLTID att erbjuda min hjälp till föräldrar som reser ensamma med barn och barnvagn.
Det kommer inte att spela någon roll om det är tåg, buss, färja, tunnelbana eller spårvagn.
Jag kommer att erbjuda min hjälp innan dessa resande föräldrar ens ser ut som om de behöver hjälp.

Borta är bra men hemma är jävligt bäst!

Jag tycker att det är svårt att vara mamma till en 13-åring.
Jag tycker att jag misslyckas hela tiden.

Jag misslyckas med att vara konsekvent.
Jag säger en sak, å det bestämdaste, den ena dagen bara för att ta tillbaka det den nästa.
Jag misslyckas med att stå emot och jag låter mig smittas ner av dåligt humör.
Jag begär för mycket ibland och för det mesta begär jag för lite.
Jag tycker att jag säger fel saker och gör fel saker mest hela tiden.

Idag tycker jag inte alls att jag är någon bra tonårsmamma.

Jag hade egentligen bestämt mig redan tidigare.
Den tid som behövde gå hade gått.
Ilskan var borta.
Sorgen var försvunnen.
Besvikelsen hade raderats ut.
Den ledsna känslan fanns inte längre.
Jag var redo.

Så i lördags kom tillfället.

När tillfället kom fick jag bråttom.

Jag fick så bråttom att ge mig iväg att jag inte tog på mig ordentligt med varma kläder trots att jag förstod att dit jag var på väg skulle det inte vara riktigt varmt.
Jag fick så bråttom att jag inte ens fick med mig en filt till bebisen.
jag fick så bråttom att ge mig iväg att jag inte brydde mig om att ge bebisen mat innan vi åkte.
Jag fick så bråttom att ge mig iväg därför att det jag skulle göra kändes viktigt.
Det kändes viktigt för mig.

I lördags var jag med och knöt ihop ett band som hade brustit.
Egentligen var jag med och löste upp bekantskapsband.
Jag var med och knöt nya band.

Jag var med och knöt vänskapsband.

När Bebisen hade ätit klart klockan var 05.30 visade han tydligt att han tyckte att sova var en överskattad sysselsättning.
Han visade att han däremot tyckte att flina, jollra och vara allmänt ljuvlig var mer passande och eftersom jag inte ansåg att det fanns någon anledning att hålla hela familjen vaken och engagerad i detta så tidigt på morgonen så tog jag Bebisen under armen och marscherade ner i köket.

Nu är klockan 09.00 och Bebis sover stock i sjalen.

Jag har ätit min gröt, druckit kaffe, vikt tvätt, gjort eld, umgåtts med Mannen Min Älskade innan han åkte till jobbet, umgåtts med Ungen innan han åkte till skolan, jag har kollat de bloggar jag läser och konstaterat att det inte verkar som om Michis och Leos Pyret har kommit än och att Fotbollsfrun har fått bebis, jag har pumpat ur ett bröst, bäddat alla sängar, läst DN-debatt två gånger, kollat lokaltidningarna på nätet, druckit påtår och jag har varit på toaletten……….och klockan är bara 09.10

Det här blir en lång dag …..

Det verkar ju vara så otroligt populärt att modeblogga så här kommer en redogörelse för förmiddagens outfit.

• Vita joggingbrallor, Adidas
• Kräkfläckig svart top, HM
• Raggsockor, morsans produktion
• Amningsbh, HM
• Snusnäsduk för att hålla tillbaka det alldeles för långa och oklippta håret, privat
• Missfärgade grådaskiga trosor, ?????

Lägg sedan till läckande bröst och amningsinlägg så är outfiten komplett.

Men jag har egna skitsnygga långa naglar, jag har världens underbaraste bebis som hänger på magen och jag har aldrig känt mig lyckligare, vackrare och kvinnligare än vad jag gör just nu.

Idag, nu men för tretton år sedan låg jag på BB.
Idag för tretton år sedan hade värkarna satt igång på allvar.
Idag för tretton år sedan var jag fylld av förväntan.
Idag för tretton år sedan längtade jag efter att få träffa barnet som låg i min mage.

Imorgon är det en stor dag.
Imorgon fyller Ungen år.
Imorgon blir Ungen tonåring.

Jag har alltid levt i mina tidigare förhållanden med en ”Plan B”.
Jag har alltid haft ett ess i rockärmen, en reservplan att luta mig mot.
Jag har alltid tänkt ut vad jag ska göra, hur jag ska göra det och hur jag ska lösa problem som kan dyka upp.
När förhållandet tar slut………inte om förhållandet tar slut utan när.

Jodå, jag har varit en hängiven mina förhållanden under tiden.
Jag har varit flickvän, älskarinna, städerska, kokerska och tvätterska.
Jag har fixat matdosor, jag har betalat av på skulder och jag har räddat företag.

För att inga oklarheter skulle uppstå när förhållandet tog slut har jag alltid varit noga med att se till att köpa det som har behövts för mina pengar medan jag med skräckblandad fascination har tittat på människor runt omkring mig.
Människor runt omkring mig har köpt soffor, bilar och till och med hus tillsammans och jag har alltid, i mitt stilla sinne, tänkt att det blir ju himla bökigt för dom när förhållandet tar slut och jag har alltid undrat hur de vågat.

Människor runt omkring mig har levt i sina familjer, i sina hus som de har köpt tillsammans och de har sagt till mig att de är lyckliga.
De har sagt att de är lyckliga tillsammans med den människa de har valt att leva tillsammans med.
De har sagt att de är lyckliga och jag har undrat om de verkligen är ärliga.
Jag har alltid undrat om de är ärliga mot mig och om de är ärliga mot sig själva och jag har alltid, i mitt stilla sinne, tänkt att det blir ju himla bökigt för dom när förhållandet tar slut och jag har alltid undrat hur de vågat.

Nu lever jag, för första gången i mitt liv, helt utan en ”Plan B”.
Jag lever i ett förhållande där vi köper bil, möbler, motorcyklar och till och med hus tillsammans.
Jag lever i ett förhållande och i en familj där jag för första gången är riktigt lycklig.
Jag tittar på mitt liv, på Mannen Min Älskade som jag valt att leva tillsammans med, på mina barn och jag är riktigt ärligt lycklig.

Jag tvekar inte en sekund.
Jag är inte rädd.

Äntligen är jag en av dom……..