Det har varit en lång dag med många mil i bilen.
Men det har varit en bra dag.
Den nya människan är döpt och när prästen höll upp henne i luften och visade upp henne för församlingen så föll de obligatoriska tårarna.
Den nya människan lös som den stjärna hon, i ordens alla bemärkelser, är.

Minsting uppförde sig, trots massor av osprunget spring i benen, bra.
Efter två och en halv timme i bilen och en och en halv timme i en lägenhet fixade han inte kyrkan riktigt utan ville hellre vara utanför på den ascoola kullerstensbeläggningen och hoppa.
Det fick han.
Maten var god och umgänget trevligt.

Nu är vi hemma, matlådorna är fixade, Minsting sover natt, Tonåringen sitter vid datorn och Min Älskade har gått och lagt sig.
Vardagen är tillbaka.

Tack alla för en bra dag.

Läs även andra bloggares åsikter om dop, söndag, stjärna, Dahlia

Utan att överdriva skulle jag kunna säga att Minsting är, och alltid har varit, en smula fjär mot andra människor än oss tre som är i den allra närmaste kretsen.

Farmor, älskade Kusinen, mormor och dagisfröknar har fått jobba på rätt bra för att ens tanken på acceptans verkat fladdra i Minstings huvud.
Ytliga bekanta går det an att vinka till när de lämnar gården och helt okända människor bryr han sig inte om.

Men idag hände något.
Minsting slog  mig med häpnad.
Inte bara mig.
Han har även slagit sin mormor och hennes man med häpnad.

Minsting har inte träffats sin bonus morfar speciellt många gånger i livet.
Idag skedde det.
Vi satte oss i bilen och åkte dit helt enkelt.
Efter att ha sovit i bilen i en halvtimme annonserade Minsting med klar stämma att han var vaken och ville bli hämtad.
Lite yrvaket, en smula förvånad och med en hel del skepsis betraktade han den helt nya omgivningen, sin mormor som han bara träffat i sitt eget hem och den finske mannen som är hans bonusmorfar och som han aldrig har träffat.

Efter tjugo minuter satt han i den finske mannens knä och styrde med fast hand en tio år gammal byggkransleksak med fjärrkontroll.
Efter trettio minuter blev jag instruerad att sätta på Minsting dojjorna och jackan.
Utan att tveka la han sin pyttelilla hand i sin bonusmorfars gigantiska näve och gick nedför trappan för att utforska trädgården, fyrhjulingen och vinbärsbuskarna.

Kvar på verandan stod jag och Mormor och plockade upp våra hakor från golvet.

Läs även andra bloggares åsikter om Minsting, bonusmorfar, lördag, häpnad

Jag har bestämt mig för att INTE springa Tjejmilen den 5 september.

Idag bestämde jag mig.

Det känns ledsamt, lite sorgligt och roligt samtidigt.
Det var ett svårt beslut att ta samtidigt som det var det självklaraste och det lättaste och det finns många anledningar.

Jag har inte kunnat springa den här sommaren som jag hade hoppats att jag skulle kunna göra. Det är två och en halv vecka kvar till loppet och jag har inte sprungit en mil än. Det längsta jag har sprungit är 7.4 km.
Det är en anledning.

En av de andra anledningarna är att jag faktiskt har ont.
Jag har ont på framsidan av vänster smalben och jag har haft det i knappt två veckor.
Det gör inte ont i hela smalbenet och det gör att jag har förstått att det inte är benhinnorna utan smärtan är på ett litet men specifikt område.
Jag vet inte riktigt vad det beror på att jag har ont.
Det kan bero på att jag fortfarande har lite känningar i vänster fot som jag hade ont i hela vintern och att det gör att jag belastar helt fel när jag springer och att det har gjort att jag fått ont i benet.
Det jag mest misstänker, tyvärr, är skorna eftersom det onda i benet kom i samband med att jag började springa i  de nya skorna.
Hur som.
Det är bara att acceptera att jag har ont och om det gör ont ska man inte belasta.
Då är det bara att vila och ta det lugnt och sedan börja pö om pö (i de gamla skorna) igen.

Men den största och mest självklara anledningen till att jag har bestämt mig för att inte springa Tjejmilen är att vi är bjudna på dop.
En av Minstings kusiner blev pappa i våras och just den 5 september är det dags att döpa den minsta människan i familjen.
Dop är viktiga saker.
Familjen är viktiga saker.

Tjejmilen är inte så speciellt viktig…….om man tänker efter.
Inte viktig alls faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om Tjejmilen, beslut, sorgligt, roligt, dop, familjen

Redan när jag vaknade kände jag att det var en bättre dag.
En bättre dag än igår.
Trots att jag kände mig som norra Europas tröttaste mamma och hann somna mellan varje YouTubesnutt Minsting såg på min iPhone så kände jag att det var en bättre dag.

Det är en bättre dag.
Idag är det en bra dag.

Idag kommer Älskade Favorit Kusinen.
Jag bara älskar henne.

Läs även andra bloggares åsikter om semester, fredag, kusin, Sanna

Trots sjukdom så har det ju faktiskt varit underbart väder några dagar.
Så i söndags tog jag mig samman och packade in båda mina söner i bilen och drog till stranden.
Premiär för Beach 2010.

Det var väl inte direkt succé med 100%

Tonåringen såg lagom uttråkad ut men han hade ju sin mobil med sig och behövde inte ta någon paus i sitt frenetiskt sms-ande.

Att springa omkring utan blöja, byxor och skor var otänkbart, i alla fall för Minsting.
Däremot är vattenkannan som låg i en plastpåse i vedboden när vi köpte huset ingenting annat än dundersuccé.
Att jag tog med den till Beach 2010-premiären var också en succé.
Oändligt med vatten.

En mamma som fyller på kannan.
En helt ny gräsmatta, nya blommor och nya bänkar att vattna.

Så nära en kioskvältare man kan komma.

Läs även andra bloggares åsikter om beach 2010, Minsting, Tonåring, Eva, vattenkanna

Tonåringen är frisk.

Minsting är aningens snorig fortfarande, äter inte just någonting men är på ett relativt strålande humör och transporterades till dagis idag.

Min Älskade klagade över ont i bihålorna och feber igår  och han är sämre idag.
Mycket sämre.
Han är svettblank i pannan och på ögonen och har gått upp och ner mellan sängen och soffan hela eftermiddagen.

Jag kände mig lite bättre igår eftermiddag men rasade under kvällen och bestämde mig redan då för att vara hemma från jobbet idag.
Det var tur eftersom jag är sämre idag.
Jag pratade med sjukvårdsupplysningen idag.
Jag berättade att jag har haft fyra infektioner med halsont och feber under kortare period än sex månader och frågade hoppfullt om det inte fanns något prov dom kunde ta.
Det fanns visst någon odling att göra på ett halsprov och jag tror att det är det jag har fått tid för att göra imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om feber, halsont, sjuk, less, sjukstugan

Det börjar dra ihop sig till semestertider på jobbet.
Den vanligaste frågan i korridorerna just nu är ”när går du då?” och den naturliga följdfrågan på svaret som ingen kommer ihåg är ”ska du göra något speciellt på din semester?”
Jag har också fått frågan.
Härom dagen fick jag den när jag och en av mina favoritkollegor satt ensamma i fikarummet och åt lunch tillsammans.

”Ska du göra något speciellt under semestern Eva? Ska ni åka någonstans kanske?”

Svaret på den frågan är enkel för mig.
Den har inte alltid varit enkel och det har till och med varit så att det inte alltid har varit självklart med sommarsemester för mig.
Nu är det självklart och enkelt.

Jag ska inte göra något speciellt.
Jag ska bara vara hemma.
Jag ska bara vattna gräsmatta, trappor, leksaker och stenar med Minsting.
Jag ska sitta under det enorma parasollet och dricka kaffe tillsammans med Min Älskade.
Jag ska lägga ved på transportbandet tillsammans med Tonåringen.
Jag ska ta promenader och titta på hästar, blommor, vattenpölar och gräs.
Jag ska bara vara ännu mer här och nu än vad jag är idag.
Jag ska inte bry mig om vad det är för dag.
Jag ska äta när jag blir hungrig och jag ska dricka när jag är törstig.
Jag ska springa intervaller och testa backträning.

Allt det här ska jag göra hemma.
Hemma hos oss.

Nu har jag äntligen den familj som jag alltid har drömt om.
Jag har träffat mannen som jag har väntat på i hela mitt liv.
Huset vi bor i älskar oss tillbaka med samma kärlek som vi kände när vi klev innanför dörrarna första gången.

Jag har träffat så många människor under mina år.
Så många.
Kungar och drottningar.
Kända och okända.
Nu vill jag bara vara med de som står mig nära.
Mamma, svärmor, svägerskor, Minstings kusiner, make, barn och nära vänner.

Nu är tiden att vara nära de jag älskar.
Nu är tiden att vara hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om semester, familj, kärlek, hemma

Den här helgen är vikt för att vara hemma på gården.
Trädgårdspyssel blir det för min del.
Det är dags att göra det stora inköpet av säsongens sommarblommor och att i alla fall börja plantera ut dom.

Lite mer shopping blir det också eftersom jag som nyutnämnd gräsansvarig för den här sommaren behöver ett par gummistövlar.
I första hand ska de vara billiga men det gör ingenting om de är snygga också.

Som gräsansvarig blir det nog dessutom läge att använda gummistövlarna direkt eftersom jag är sjukt sugen på att ta ett varv runt tomten med trimmern och ytterligare ett varv med gräsklipparen.

Det är något terapeutiskt över gräsklippning förresten.

Sen kommer Minstings mormor hit.
Så klart hoppas jag stenhårt på fint väder.
På att värmen äntligen ska komma.
Det kanske rent av blir lite grillning.
Kanske jag rent av ska slå på stort och köpa en flaska bubbel.
Helgen hade jag tänkt avsluta med en relativt kort löptur på söndag.

För övrigt ber vi om sovmorgon och sovmorgon är numer all tid efter klockan 04.20 som är den här veckans tidigaste notering.

Läs även andra bloggares åsikter om helg, planer, sovmorgon, solsken, trädgårdsarbete

En solig lördag i mitten av maj i en trädgård nära dig.

Medverkande: En mamma (Eva), en mormor (mormor), en snart tvåårig pojke (Minsting) och en avancerad leksaksmotorcykel med backspeglar, gashandtag, vindkåpa, packbox och ljudeffekter.

Eva och mormor sitter tillbakalutade i trädgårdsfåtöljerna och småpratar.
Solen gassar, det är varmt i luften och livet känns underbart.
Minsting leker nöjt på motorcykeln. Han kliver på. Han kliver av. Han håller i handtagen. Han öppnar packboxen. Han stänger packboxen. Han trycker på knapparna som genererar de olika ljudeffekterna. Han är glad. Han är nöjd. Han ömsom ler och skrattar. Vinden gör att hans blonda lockar blir ännu mer rufsiga och ostyriga.

Eva: Han är allt bra fin ändå (flinar kärleksfullt och nickar mot Minsting)
Mormor (väldigt glatt och entusiastiskt): Ja tänk att sådana där leksaker fanns det väl inte när Tonåringen var så där liten för då skulle han ha fått en sådan utav mig.

RIDÅ!

Läs även andra bloggares åsikter om Minsting, Eva, mormor, leksaksmotorcykel, ridå

I morse när vi kom ner i köket konstaterade jag att spöregnet var inne på sitt tredje dygn.
Det var vattenpölar på gårdsplanen där det aldrig varit pölar tidigare.
Himlen var grå.
Igenmurad.

På förmiddagen kollade jag vädret på klart.se (finns som app till iPhone också)

Glad i hågen bringade jag Min Älskade den glada nyheten att klockan 13.00 skulle det bli fint väder.
Han tittade på mig som om jag var helt galen.
”Ja men eller hur” sa han och fortsatte med ”du har inte tittat ut genom fönstret idag eller?” medan han himlade menande med ögonen.

Nu visade det sig att prognosen hade fel.
Det slutade regna redan 10.18 och klockan 10.23 var vi ute på gården och testade vattenpölarna.
Redan då kändes det att värmen var på väg.

Sen har vi varit ute hela dagen.
Mormor har varit här och inte ens hon har frusit.
Trädgårdsstolarna har kommit fram.
Vi har gått i kortärmat och utan strumpor.
Vi har suttit med näsorna mot solen och ögonen stängda.
Vi har tittat på svalorna som flyttade in idag.
Vi har druckit kaffe.
Vi har pratat.

Minsting har varit yster som en kalv som blivit utsläppt i hagen för första gången i livet.
Han har suttit på trappan och ätit äpple.
Han har sprungit och sett ut att njuta av vinden i de blonda lockarna.
Han har lekt i sandlådan.
Han har skrattat.
Han har vattnat sina skor, mina skor, gräsmattan, blommorna, trappan, gruset, sanden och kvarnstenen.

Det har varit en underbar dag.
Det har varit en underbar kväll.

Som vi behövde det här

Läs även andra bloggares åsikter om solsken, värme, äntligen, lycka