Om en sjuk man och en randig trasmatta

Publicerat i Min mamma, Reflektioner

Min mammas man är sjuk.
Väldigt sjuk.
Han har varit sjuk i många år.
Fler år än jag kan förstå.
De älskade varandra.
Min mamma och min mammas man.
Jag hoppas att de älskade varandra med en kärlek som liknar den jag och Min Älskade känner för varandra.
Jag hoppas att det var en sådan kärlek.
Kanske finns den kärleken kvar.
Hon min mamma vet jag att den finns.
I min mammas mans dimmiga sjukdom tänker jag att den ändå finns hos honom.
Ibland.

För många år sedan lovade han att han skulle hjälpa mig.
Han har hjälpt mig otaliga gånger.

Eftersom jag bodde utan möjlighet att själv tvätta mina trasmattor lovade han den här gången att han skulle hjälpa mig.
Att tvätta mina trasmattor.
Hans hjälp resulterade i mattor som doftade ljuvligt av såpa men det var halvsmutsiga mattor som var randiga av såpan han hade sprutat över dem.

Idag är mammas man sjuk.
Bortom all räddning.
Jag har gjort vad jag kan för att hjälpa.
Honom.
Mamma.
Jag ordnade så att han fick flytta från hemmet han älskade.
Jag tror att jag genom det räddade livet på min mamma.
Antagligen släckte jag den sista lågan i hans liv.
Jag hade inget val.

Jag har inte haft honom i mina tankar på länge.
Han har inte funnits där på flera månader.
Sommaren har gått utan hans närvaro.

Igår ringde min älskade son.
Min äldste.
Hans röst var låg.
Han var dämpad.
Jag frågade om någonting hänt.
Orolig.
”Jag har varit och hälsat på morfar” var hans svar.
”Han är sängliggande nu, har inget liv kvar.”

Mannen har funnits i mina tankar sedan dess.

I dag har jag städat.
Ut med mattor, skurat och torkat.
Så var jag upp på vinden och hämtade en matta som jag hämtat i mins mammas hus.
Kände mig välsignad.
Tänkte att jag har trasmattor och raggsockor i minst 30 år till.
Tänkte att jag kan åldras med vackra trasmattor som min mamma vävt.
En vacker matta.
Det såg jag när den var ihoprullad.
I grått, rosa och lila.
Vacker.

Rullar ut mattan på mitt nyskurade golv och ser.
Att den är ren känner jag på doften.
När jag ser den känner jag att allting kommer tillbaka.
Så klart att jag skulle ta fram den mattan just idag.

Visst var den ren.
Så ren.
Tvättad på samma sätt.
Det sätt som var min mammas man att tvätta trasmattor.
Det sätt som lämnar mattorna med en doft, och ränder av …….. såpa.

IMG_0355

Det sätt som var min mammas man att tvätta mattor.

Måtte jag aldrig glömma att min mamma älskar just den här mannen.

När min mamma flyttade hit #minmamma

Publicerat i Min mamma

Måndag

Det fanns aldrig något alternativ.
Inte för mig.
Inte för Min Älskade.

Vi hämtade min mamma.

Hon kunde inte bo ensam.
En liten undernärd gumma.
I ett gigantiskt hus.
Mitt i skogen.
Med vedeldning men ingen som hjälpte henne att bära in ved.
En dotter 17 mil bort.
En stor gård men ingen som hjälpte till med snöskottningen.

Det fanns inte en möjlighet.
Det skulle inte gå.
Vi hämtade henne helt enkelt.

Jag kommer inte ihåg vilket datum det var.
Jag kommer inte ihåg vilken veckodag det var.
Jag kommer inte ens ihåg vilken månad det var.

Ja kommer ihåg att solen sken.
Att jag låg på trappan och fotograferade.
Jag kommer ihåg är vilken bild jag tog precis när bilen med min mamma i baksätet rullade in på gården.

Allt som var kvar var ensamhet och sorg #minmamma

Publicerat i Min mamma

PrästkrageAttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ChrisK4u

Mamma tog länge hand om sin älskade.
Alldeles för länge.

Det tog alldeles för lång tid innan hon erkände för oss och för sig själv
Att det inte gick längre.
Att hon inte orkade.
Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att det inte gick längre.
Att hon inte orkade.

När hon väl erkände och när jag väl hade förstått det gick det fort.

Jag har talets gåva när jag väl behöver det.
Kunde prata för hennes älskade, även om han inte förstod.
Kunde prata för min mamma, även om hon kanske inte förstod allting.
Jag såg till att de fick hjälp.
Det jag ansåg var hjälp.
Det som var den enda räddningen.
Egentligen.

Hjälpen, räddningen, bestod i ett nytt boende.
För honom.
Hans hjälp blev till någonting annat för henne.
Inte bara avlastning och lättnad.
Jag är inte ens säker på att hon upplevde någon lättnad.
Inte säker på att hon upplevde det som en hjälp.
För min mamma blev det någonting annat.

Ensamhet.
Sorg.

Det tog alldeles för lång tid #minmamma

Publicerat i Min mamma

silhouette of train

Det tog så lång tid innan jag förstod att det var någonting som inte stod rätt till.
Det tog alldeles för lång tid.
Jag var så otroligt lycklig över mitt liv.
Lycklig i mitt äktenskap.
Fascinerad över mina barn.
Rusig av tacksamhet och lycka.

Så rusig att jag inte såg.
Så rusig att jag inte förstod.
Jag förstod inte att det var någonting som var otroligt fel.

Jag fattade inte varför mamma inte ville komma och hälsa på.
Varför hon var så stressad när hon väl var hos oss.
Varför hon inte ville sova över.
Varför hon inte var intresserad av att lära känna sitt andra barnbarn.
Varför hon inte ville spendera tid tillsammans med oss.

Det tog alldeles för lång tid innan jag förstod att någonting av allvarligt fel.
Så lång tid……..

Innan jag visste #minmamma

Publicerat i Min mamma

Up with the Birds

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved  by floato

Det började för så länge sedan.
Långt långt innan jag ens hade en föreställning om att det var någonting som hände.
Den lilla förändringen.
Jag tror att det var långt innan min mamma ens hade en föreställning om vad det var för någonting som hände.
Så subtila förändringar.
Var det där verkligen en förändring eller har det alltid varit så?
Men vad konstigt han sa nu, eller har han alltid sagt så?

Det började innan jag visste att det var en helt ny väg vi hade börjat gå.
Om jag hade försökt fantisera.
Då.
Så skulle jag aldrig ha lyckats ta mig i närheten av vart den vägen idag har lett oss.

Det var så länge sedan.
Då innan jag visste.
Det började för så länge sedan.

Långt långt innan jag ens hade en föreställning om att det var någonting som hände.
Den lilla förändringen.
Jag tror att det var långt innan min mamma ens hade en föreställning om vad det var för någonting som hände.
Så subtila förändringar.
Var det där verkligen en förändring eller har det alltid varit så?
Men vad konstigt han sa nu, eller har han alltid sagt så?
Men vad konstigt han gjorde nu, eller har han alltid gjort så?

Det började innan jag visste att det var en helt ny väg vi hade börjat gå.
Om jag hade försökt fantisera.
Då.
Så skulle jag aldrig ha lyckats ta mig i närheten av vart den vägen skulle leda oss.

Det var så länge sedan.
Då innan jag visste.

Min mamma och jag #minmamma

Publicerat i Eva, Min mamma

 

 

Körsbärsblom_2

Jag har alltid upplevt min mamma som en stark kvinna.
Stark och handlingskraftig.
Hon har studerat, skaffat sig en utbildning och ett yrke.
Rest en del.
Alltid försörjt sig själv och mig.
Tidvis även tagit hand om och försörjt sina föräldrar.
I mina ögon varit stark och handlingskraftig.
Hon har stridit sina strider på egen hand.
Skaffat sig ett liv.
Ett eget liv.
Ett bra liv.

När jag stod inför faktumet att bli ensamstående mamma till min äldste son så skrämde det mig aldrig, inte en sekund, eftersom det var det som var det sättet att leva som jag kände till.
Min mamma har alltid levt ensam tillsammans med mig.
Klarat det bra, gett mig en bra uppväxt.
Aldrig låtit mig förstå att hon tyckte att det var jobbigt.
Varit stark.

I mina ögon har mamma alltid stått stadigt.

Nu gör hon inte det längre.
Hon är inte längre min mamma.
Nu är det jag som är mamma.

Mamma till min mamma.