Det ljusnar i krumelunten

Publicerat i Eva

Ungen sover.
Alla andra vuxna är någon annan stans.
Tonåringen, som för övrigt snart också är vuxen, är på väg hem på moppen.
Det är tyst och lugnt i huset.

Jag sitter och läser igenom alla gratulationer som strömmat in på FB hela dagen.
Försöker tacka var och en.
Ser hur det kommer nya gratulationer.
Och så kommer de.
Tårarna.
Känslorna.

Känslorna av tacksamhet och kärlek som jag alltid vilar i men som ibland blir så påtagliga att de svämmar över mina ögon.
Vilket liv vi har ändå.
Det är verkligen helt fantastiskt.
Så mycket kärlek att vila trygg i.

Jag tittar tillbaka på det senaste året, halvåret, månaderna och konstaterar att vi har gått igenom en jobbig tid.
Det har varit en riktigt jobbig höst, vinter och vår.

I höstas blev situationen ohållbar för min mamma och vi valde att låta henne flytta hem till oss.
Det var ett stort beslut som innebar stora, och många gånger, svåra förändringar.
För oss alla.
Med den förändringen kom andra stora beslut som måste tas.
Ytterligare saker att bearbeta, besluta om och förändringar.
Så kom sjukdom, akutmottagning, remisser, läkarbesök, ny akutmottagning, sjukhusvistelse, kontakt med kommunen, biståndshandläggare, arbetsterapeut och hemtjänst.
Fler beslut och förändringar.

Så för några veckor sedan blev jag uppsagd.
Ännu mer förändringar
Ytterligare ett par riktigt hysteriska veckor med anställningsintervjuer, funderingar, oro och nya beslut att ta.

Allt det här har tagit på krafterna.
Det har tagit hårt.
Orken har inte räckt till det som jag egentligen behöver för att må bra.
Jag har inte sprungit och jag har inte fotograferat.
Jag har inte orkat.
Kroppen och knoppen har skrikit i protest när jag har tänkt löpning.
Ögonen slutade se i bilder.

Nu känns det som om det faktiskt ljusnar i krumelunten.
Den här veckan och en vecka till sedan kan jag sätta punkt på det senaste kapitlet i min arbetsbok.
Den här veckan och en vecka till, sedan har jag semester.
Den 5 augusti åker jag en ny väg till jobbet.
10 september åker jag till Sicilien.

Jag har börjat fundera på att leta fram löparskorna igen.
I dag frågade Min Älskade försynt om jag möjligtvis inte har funderat på att börja springa igen.
Vännen som ringde sa ”för i helvete Eva, ställ undan bakmaskinen och dra på dig löparskorna igen”.

Jag vet att de har rätt.
Båda två.
Jag börjar längta.
Jag börjar längta efter att springa igen.

Det är nog så att det ljusnar i krumelunten…….

Den siste på den här bollen

Publicerat i Eva

images

Jag måste ju vara den absolut siste som har fattat att det finns en serie som heter Game of Thrones.
Den siste som har börjat titta på serien och den siste som har fattat vad bra den är.
Men bra är den och tittar gör jag.

Betalar extra för att kunna titta på Telia Play +
Med hörlurarna hårt inpressade i öronen och min iPhone i ett fast grepp.
På tåget på väg till Stockholm och i sängen innan jag somnar.
Tittar gör jag som om det inte finns någon morgondag.
Som om Ungen INTE kommer att vakna klockan 05.37 morgonen därpå.

Jäklar vad bra det är.

 

Eva Klantskallen Holm

Publicerat i Eva

Ställde klockan på 06.15 igår kväll.

När klockan ringde var jag helt onaturligt trött men tänkte att det är väl inte så konstigt.
Ungen vaknade och vi låg och pratade en stund.
In på toa, borsta tänderna, på med kläderna och ner.
Kaffe, ringde och väckte Tonåringen, sippa mer kaffe, fixa matlådan, på med ansiktet snabbt som sjutton för att vi skulle komma iväg i tid.

Kommer till datorn och ser att Tonåringen försöker få kontakt febrilt.
”Är du vaken mamma eller har du somnat om ;)”
EH! Jag brukar väl aldrig somna om.
”Men mamma, mina klockor är 5.45, både den på datorn och den på telefonen”
”Mamma, det är en timme före”
”Mamma, du har gått upp en timme för tidigt”

WTF????

Ho Ho

Publicerat i Eva, Reflektioner

Det ekar tomt här inne.
Väldigt tomt.

Vad har hänt?

Herre gud, har människan slutat fotografera?
Tar hon inga bilder på ungen som hon kan lägga ut?
Eller i alla fall på katterna?
Kanske en liten löptur som hon kan skriva om?

Nej, inte just för tillfället.
Ja alltså……..
Bilderna till utmaningen tog slut.
Jag har inga bilder på lager och inte några idéer för nya bilder så utmaningen ligger på is just nu.
Och löpningen.
Löpningen blev inte så som jag hade hoppats under vintern.
Energin, kraften och orken behövdes till annat.
Till förändringar och anpassning till förändringarna.

Men vi mår bra.
Vi är lyckliga.
Katterna och ungarna mår bra.
Solen skiner.
Våren är på väg till Västmanland.

Men det kan nog fortsätta eka rätt tomt här inne.

I will survive

Publicerat i Eva

Idag är Fru Holm inte kaxig.
Igår var hon det däremot.
Igår var hon i riktigt fin form.

Heldag i Stockholm.
Snabb förbättring med rollon, ny topp och boots på och sedan drink och kollegiemingel på kontoret.
Vidare på middag med extremt god mat, goda viner, trevligt sällskap, intressanta samtal och många gapskratt.
Ytterligare vidare till dansställe för en stunds rumpskak.
Så taxi till hotell.

Eftersom jag skulle ta tåget hem på lördags förmiddag och vara med mina barn hela dagen slutade jag tidigt att dricka vin och intog ansenliga centiliter vatten under kvällen.
Så det var inte det.
Det var antingen en bacill eller så var det jag som fick den där enda räkan som var dålig.
Någonting var det för mellan 03.00 och 05.15 låg jag på golvet i det pyttelilla hotellrumemts extremlilla toalett.
Fy fan vad dålig jag var.
Messade till Min Älskade strax före sex och bara grinade när han ringde.
Bokade en biljett på första tåget hem, packade mina prylar, hasade mig till receptionen och beställde en taxi till Centralen, blev hämtad på stationen i Sala, grinade en skvätt till och vinglade upp till sängen och sov som en död i tre timmar.

Efter ytterligare ett par timmars sömn vände det.
En kopp kaffe, en skiva Hönökaka och fem kalla köttbullar senare trodde jag faktiskt att jag ska överleva även detta.

Jag har till och med satt surdeg så att jag kan bara i morgon bitti…….

Det här med surdeg

Publicerat i Eva, Familjen

Det kanske har gått er förbi att jag har börjat baka surdegsbröd.
Eller snarare att jag har blivit helt besatt av att baka surdegsbröd.
Nu funderar jag på hur jag bäst ska kunna ta bra bilder på surdegar och bra bilder på allt bröd jag bakar och på hur jag allra bäst förvandlar den här slumrande bloggen till en levande och puttrande surdegsblogg.

Ja menar……..
Just nu är det ju bara foton.
I en fotoutmaning som jag strävar och verkligen kämpar för att hålla levande.
Springer gör jag inte heller så som jag i höstas trodde att jag skulle göra vid den här tiden.
Livet och familjeförhållandena ser inte riktigt ut som vi i höstas trodde att de skulle göra.

Så man skulle väl kunna säga, i grova drag och inte riktigt till hundra procent överensstämmande, att jag har slutat springa och börjat baka surdeg i stället.

Så ja………någon träningsblogg har det ju aldrig varit.
Men en brödblogg kanske.

Jag säger ja idag också

Publicerat i Eva, Puppe

Idag för fem år sedan
Barfota, klädd i vitt och med blommor i min hand.
På en strand i Thailand.
Sa jag ja till dig, Min Älskade.
Ja till att leva med dig.
I nöd och lust.
Det var så lätt.
Så otroligt lätt att säga ja då.

Idag, fem år senare.
I raggsockor, jeans och flanellskjorta och en smula mer frusen än vad jag var då.
Ingen sol, inget hav och ingen sand mellan tårna.
Men fortfarande lätt att säga ja.

Jag känner sådan enorm kärlek och en enorm tacksamhet för de här fem åren.
Tack Min Älskade Puppe.

Jag säger ja idag också.
Ja till att fortsätta leva mitt liv tillsammans med dig.