Nu har jag snart jobbat i Leksand i en hel vecka.
Det har gått en vecka med ny busstur och nya tider.
Under den här nästan hela veckan har jag upptäckt några saker.

1. Det gör ingen skillnad att lämna på dagis en halvtimme tidigare.
2. Jag tycker verkligen att det är mysigt att åka buss.
3. Det senaste modet bland unga tjejer är svarta tights, svart t-shirt och Converse i valfri färg.
4. Trots att det bara är 303 meter till hållplatsen hinner jag INTE med bussen om jag börjar stänga ner datorn på jobbet fyra minuter innan bussen går.

Dessutom har jag upptäckt Dalatrafiks app för iPhone.
Den är helt fantastisk.
Verkligen bra.
I det närmaste genialisk.
Den har till och med kvalificerat sig till en plats på min förstaskärm.

Den visar i realtid när bussarna från önskad till önskad hållplats går.
Den visar om det är någon försening.
Den visar dessutom rätt försenad tid.
Den visar hur mycket resan kostar.
Hur mycket den kostar i ALLA olika prisklasser, för enkel resa och hur mycket det kostar att köpa ett månadskort, i ALLA olika prisklasser, för just den sträckan.
Om jag vill kan jag se på kartan var turen går.
Den visar både tåg- och bussavgångar.

Den är enkel, snabb, korrekt och smart och den har redan hunnit hjälpa mig många gånger bara på fyra dagar.
Den är så bra att det är synd och skam att inte Dalatrafik marknadsför sin app bättre. Just nu syns det inte ens på förstasidan på www.dalatrafik.se att den finns.

En annan sak som är synd och skam är att @Dalatrafik inte är aktiva på Twitter eftersom det skulle ha varit ett perfekt komplement till kundtjänst.

Men deras app till iPhone är gudomlig.

Läs även andra bloggares åsikter om Dalatrafik, app, iPhone, bussresor

Som jag har nämnt i förbifarten tidigare så verkar det som om vi har hittat ett vinnande koncept vad det gäller vår natt- och morgonsömn.
Nätterna är lugnare, vi sover bättre och lite längre.
Det är en helt oslagbar kombination.

Resultatet av det här är att Min Älskade gjorde danssteg i söndags morse, Minsting är glad (som vanligt) och jag och min kropp verkar reagera på det hela med insikt om att vi lidit av extrem sömnbrist och har en del sömn att ta igen.

Vi (jag och min kropp) märker det eftersom jag är trött på eftermiddagarna och kvällarna på ett sätt som jag inte varit på länge och eftersom jag längtande börjar titta på klockan redan runt 20.02 och undrar om jag snart kan gå och lägga mig.

Nattsömnen är i alla fall bättre och NATURLIGTVIS finns det en app till iPhone som kan mäta exakt hur bra jag sover på nätterna.

Sleep Cycle heter den och natten till måndagen testade jag den första gången.
Lite spännande kändes det att gå och lägga sig med iPhonen under lakanet och spännande att se resultatet från natten.

Så här såg det ut första natten:

Så här såg det ut andra natten:

Och så här såg det ut natten till idag:

När jag först såg nattens resultat så tänkte jag att jag i det närmaste måste ha sovit som en död kvinna.
Lite märkligt tyckte jag att det var eftersom jag kom ihåg att jag hade drömt rätt livligt.
Riktigt rätt kändes det inte.
När jag idag läste lite närmare på Sleep Cycles hemsida så förstod jag att nattens kurvor, eller snarare brist på kurvor, var som taget ur skolboken för exempel när iPhonen inte har kunnat registrera mina rörelser korrekt.

Inte sovit stock alltså.

Lite kul är det i alla fall.

Förresten, har jag sagt att jag är en nörd och att jag är galet förtjust i min iPhone?

Läs även andra bloggares åsikter om app, Sleep Cycle, iPhone, kärlek, nörd

Jag är lite av en nörd.
Det är bara att erkänna.
Jag gillar tekniska prylar.
Inte alla tekniska prylar.
Men vissa tekniska prylar.

Tex älskar jag mobiltelefoner och har alltid gjort.
Just nu älskar jag min iPhone villkorslöst.
Jag älskar även datorer och har gjort det rätt länge.
Just nu älskar jag min lilla rosa villkorslöst.
Sen är det ju så att jag älskar min blogg och Internet också.
Ni som hängt här ett tag vet att jag är sjukt stolt över min blogg och över det faktum att jag fixat den själv.
Att jag har skaffat domän, installerat WP, fixat utseendet och fixat funktionen som jag vill ha det själv och att jag genom det har lärt mig otroligt mycket.

Så klart älskar jag det faktum att det går att koppla ihop de här tre (eller fyra) älsklingarna och på så sätt få ut ännu mer av dom.
Dom liksom kompletterar varandra på ett underbart sätt.

Jag bara älskar att det är så.
Jag känner mig hur nördig som helst och jag bara älskar det också.

Läs även andra bloggares åsikter om nörd, iPhone, HP 110C-1190EO, teknik

Det är en sak som jag inte har berättat.
Vi har köpt ett löpband.
Vi gjorde det redan i höstas.

Efter avklarad Tjejmil så avtog mitt löpande drastiskt.
Det blev snabbt mörkare på kvällarna och i samma period började Bebis vakna så där ofantligt tidigt på morgonen.
Inspirationen och, framförallt, orken tröt.
Mörkret gjorde dessutom att jag inte kunde springa på kvällarna längre.

Relativt snabbt genomgick jag en rätt kraftig humörsförändring.
Till det sämre.
Det tog ett tag innan jag insåg vad det berodde på.
Jag var, och är fortfarande, helt övertygad att det berodde på att jag inte tränade lika mycket längre.
Brist på endorfiner helt enkelt.

Min Älskade är en handlingskraftig man och eftersom han led av min humörssvängning så tog han raskt beslut om att ett löpband skulle inhandlas.
Sagt och gjort.
Ett löpband i mellanprisklassen inköptes och levererades.
Jag kommer inte ihåg exakt när det här var.
Däremot kommer jag ihåg att jag hann prova det en gång innan jag började få ont i foten.

Hela vintern har det stått där ute i gästrummet och hånskrattat åt mig.

För några veckor sedan började jag springa igen.
Försiktigt försiktigt.
Dels för att prova att foten håller för belastningen men också för att formen inte tillåter några milturer på bandet.
Fyra eller fem gånger har det blivit på bandet se senaste veckorna.

Det gör inte ont i foten.
Det går lite lättare och lättare för varje gång.
Det blir lite längre för varje gång.

Jag är i gång igen och det känns underbart.

Läs även andra bloggares åsikter om löpband, löpning, träning

Någonstans längst inne har jag vetat hela tiden.
Därför har jag avsiktligt avhållit mig.
Jag har inte läst (så mycket), jag har inte googlat, jag har inte lyssnat och jag har låtsas inte förstå när alla skrivit och sagt att den är så otroligt speciell.
När alla har skrivit och pratat om “kärlek vid första ögonkastet”.
Tjafs har jag fnyst och hållit fast vid att min är bäst.
Jag har varit lojal och trogen.

Jag har hela tiden vetat att om jag får en i min hand så är jag såld.
Jag har bara vetat att det är så.

I lördags var Frugan här.
Hon har en.
Jag fick titta på den.
Jag kände på den.
Jag pillade lite.
Jag testade den.

Jag visste det!
Jag har vetat det hela tiden.

På söndag förmiddag beställde jag en egen.

Nu känns det som om jag håller på att vänta ihjäl mig.
Det finns en liten liten möjlighet att den kan komma idag.
Jag vet att det är en pytteliten möjlighet.
Men den finns.

Läs även andra bloggares åsikter om mobiltelefon, iPhone 3GS, längtan

Den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge.

Efter några telefonsamtal, lite trixande och fixande så är den här nu.
Telefonen alltså.
Det är bara ett litet problem.
Det är som jag befarade.

Mina kontakter är som bortblåsta.
Jag sitter här med en telefonbok som är helt tom.

Är det någon av er som tycker att ni borde finnas i min telefonbok så hör av er för Guds skull.

Skicka ett mess (tala nogsamt om vem ni är hehe) eller skicka ett meddelande här med ert mobilnummer.

Själv ska jag fortsätta ägna kvällen åt att fippla med mobilinställningarna och förhoppningsvis knappa in en hel hög med telefonnummer.

Läs även andra bloggares åsikter om telefonbok, Nokia N79

En stor eloge till mitt försäkringsbolag som skickade pengar utan att ifrågasätta min klantighet.
Självklart beställde jag en ny mobiltelefon direkt.
Samma kväll.

Få se nu……..det var i onsdags.
Jag fick besked om att de skickade telefonen redan på torsdagen.

Kanske kan det vara så att den kommer idag.
Hoppas.
Hoppas.

Läs även andra bloggares åsikter om hoppas, mobiltelefon, Nokia N79

Inte mycket att hurra för.
En jävla skitdag var det egentligen.

Jag betedde mig som ett äkta klantarschel och tappade min fina mobiltelefon i golvet.
Med för mycket i händerna och för lite i huvudet så gled den mellan mina fingrar och rätt ner på kontorsgolvet.
Displayen dog.
Stendog.
Jag är ju lite fånig vad det gäller mina tekniska prylar.
Jag blev jätteledsen.
Mailade Min Älskade och berättade med tårar på kinderna.

Sen hem och vara ömsom deppig och ömsom lätt hysterisk.
Plocka fram gammal mobiltelefon
Ringa försäkringsbolaget.
Leta efter inköpskvittot.
Inte hitta inköpskvittot.
Vara ännu mer hysterisk.
Hitta inköpskvitt med hjälp av min icke hysteriske make.
Konstatera att jag inte kommer in i telefonen ens via usb kabel för att säkerhetskopiera över alla kontakter.
Packa ner telefon tillsammans med upphittat inköpskvitto för att skicka till försäkringsbolag.
Försöka komma ihåg hur den gamla telefonen fungerar.
Vara en aning lite mindre hysterisk.

Få många och vackra tulpaner av Min Älskade.
Sluta vara hysterisk.

Läs även andra bloggares åsikter om mobiltelefon, Nokia N79, display, tulpaner, klandarschel

*************************************************************************************
Läs även andra bloggares åsikter om HP 110C-1190EO, Puppe, leka med elden