En vecka utan smajlisar #nosmiley

Publicerat i Bloggen, Twitter

Jag uppmärksammade när #nosmiley drog förbi förra gången i november 2009.
Då var jag inte direkt aktiv på Twitter men följde Mymlan som då bloggade om detBloggvärldsbloggen på Aftonbladet.

Nu är det dags igen.
Jag har bestämt mig för att haka på eftersom jag tycker att det är intressant.
Jag anser inte själv att jag är någon missbrukare av smajlisar utan anser att jag är en helt vanlig brukare.
De syns aldrig i mina bloggposter men ibland dyker de upp när jag svarar på kommentarer.
Däremot duggar de rätt tätt i mina tweets.

Jag har funderat lite över varför det är så och den enda förklaringen jag har kommit fram till är att jag är mer rädd för att bli misstolkad på twitter än jag är här.
Bloggen känns mer ”hemma hos mig”.
Här känner jag mig mycket tryggare och lever i en tro att ni som är här med mig ”känner mig” rätt väl vid det här laget.
Jag tror att ni förstår när jag skojar och att ni förstår när jag är allvarlig utan att jag behöver förstärka mina ord och formuleringar med smajlisar.

På twitter känns det däremot som jag umgås med människor som jag inte känner lika väl.
Några är jag mer bekant med än med andra, men i stort sett känns det som jag umgås med främlingar och kanske gör det att jag känner ett större behov av att förstärka mina formuleringar för att inte bli missförstådd när jag skojar.

Jag har bestämt mig för att försöka låta bli att använda smajlisar under nästa vecka och ser det som en utmaning.
En utmaning för mig att utforska om jag är kapabel att uttrycka mig, framför allt på Twitter, på ett sätt som gör att jag inte blir missförstådd.
Kanske blir det också en utmaning för att träna mig på att inte vara så rädd för att bli missförstådd.

Mymlan har väckt liv i den här #nosmiley veckan och hon berättar också om syftet med den.
Här hittar du det publika evenemanget på Facebook.

 

Tack Mymlan

Publicerat i Twitter

Jag vill verkligen tacka @Mymlan för att hon inspirerade mig att börja twittra.
Det var hennes gästinlägg om att börja twittra på bloggen 365 saker som fick mig att börja på allvar.
I mars skrev jag och berättade om hur det gick till när jag började twittra och om min mål att få någonting av twitter för att jag skulle fortsätta.

De första veckorna efter mitt beslut att fortsätta kände jag mig nästan nyförälskad i Twitter.
Så där barnsligt kär men ändå osäker på om det verkligen var på riktigt.
Nu har förälskelsen övergått till någonting annat.
Ett stabilt förhållande som jag känner mig trygg, nöjd och glad i.
Jag är inte alltid där, långt ifrån, men jag vet att när jag har lust så finns twitter där för mig och vill att jag ska vara där.

Det jag framför allt uppskattar ofantligt med Twitter är att det över överfullt med hjälpsamma människor.
Efter sju månader tillsammans har jag tappat räkningen på allt jag har fått hjälp med.
Jag har fått tips om ett kanonbra plugin till bloggen som gör att jag lätt kan infoga mina bilder från Flickr, jag fick hjälp med att installera nytt Googlekonto på Tonåringens androidtelefon och jag har fått tillfälle att prova värsta delikatesserna från Butik Citronodlingen.
Bland annat.
Nu är det så att om jag stöter på någon teknisk fråga som jag behöver hjälp med så känner jag en fullkomlig trygghet i att jag vet att jag alltid kan fråga Twitter och det finns alltid någon som vill hjälpa till.
Tänk att veta att det alltid finns någon som kan hjälpa en när man själv och ens närmaste har gått bet med någonting.

Sen kan jag tycka att det är rätt praktiskt också.
Jag som inte är så mycket för att titta på tv kan ändå vara uppdaterad i hur det går i Idol, Körslaget och Melodifestivalen om jag vill.
Jag kan få hjälp med ledtrådar till Melodikrysset om jag nu skulle vilja det.
Jag följde valvakan på Twitter och jag fick igår kväll reda på att ytterligare en svensk avlidit i Afghanistan innan jag hade sett rubrikerna på tidningarnas hemsidor.

Så tack igen @Mymlan.
Jag känner verkligen tacksamhet för att du inspirerade mig att börja twittra.

Det här gör mig glad

Publicerat i Bloggen, Twitter

Det är mycket som gör mig glad.

Min Älskade som ler mot mig.
När favoritjeansen som förut var lite trånga känns bekväma igen.
Minsting som skuttar omkring på köksgolvet med plirande ögon.
När hösten har blivit så kall att det är legitimt att ta på snyggbootsen till jobbet.
Tonåringen som fnissar.

Så blir jag glad av ett sådant här meddelande som jag fick av @VimleAnna på Twitter.

Skärmavbild 2010-10-17 kl. 09.49.17