Min löparklubb

Publicerat i Löpning

Skärmavbild 2013-12-14 kl. 12.56.31

Jag är medlem i en löparklubb, en virtuell löparklubb som heter Lonesome Runners.
Jag har inte sprungit regelbundet på över ett år.
På grund av orsaker, för att citera en klubbkompis.
Men jag har aldrig känt mig så mycket som löpare som jag har gjort de senaste dagarna.
Jag har aldrig känt mig så glad för att vara med i den här löparklubben som jag har gjort de senaste dagarna.

Genom löpning har vi samlat in pengar till Musikhjälpen 2013
Några har gjort det genom att turas om att i ett helt dygn springa runt glasburen på Gustav Adolfs Torg i Göteborg.
Andra har gjort det genom att springa runt ett annat torg.
Några har gjort det genom att springa på andra ställen runt om i världen.
Några av oss har gjort det genom virtuell löpning.
För varje sprungen kilometer har vi skänkt 10 kr.

Torsten, som kom på den här underbara idén, hade trott 35 mil och 3 500 kr och hoppats på knappa 5 000 kr.

Från början trodde jag att vi lätt skulle komma upp i 10 000 kr.
Sen kände jag mig helt säker på att vi skulle komma upp i 20 000 kr.
Plötsligt visste jag att vi skulle samla ihop över 30 000 kr.

I skrivande stund har vi samlat i hop OTROLIGA 34 950 kr.
Jag upprepar TRETTIOFYRATUSENNIOHUNDRAFEMTIO KRONOR.
Nu känner jag mig helt övertygad om att vi kommer att ha samlat ihop över 40 0000 kr när insamlingsbössan stängs i morgon kväll.

Pengar som går till kampen för att alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet.

Jag vet ju att varken jag eller min äldste son skulle ha överlevt om vi inte hade fått hjälp av den moderna sjukvården under hans förlossning så det har syftet ligger mig så klart extra varmt om hjärtat.

Jag känner en enorm stolthet över att vara medlem i den här klubben som är fylld av vanliga människor.
Människor som bevisat att det går bara viljan finns.

Jag känner mig stolt och glad över att vara löpare och jag känner en enorm motivation att komma upp på mitt löpband igen bara min hosta försvinner.
Och jag älskar att vi redan pratar om i vilken stad torget ligger som vi kommer att springa runt nästa år.

(Under tiden jag skrivit har insamlingen nått nya höjder och sprängt 35 000 kr strecket)

Inte mycket men lite

Publicerat i Löpning

Har varit ute och sprungit igen.
Samma vända.
Samma metod.
5 + 2
Springa fem minuter och gå två.
Det kändes lite lättare.
Jag inbillade mig att det gick lite bättre.
Jag ville i alla fall inte dö lika mycket som förra gången.

Jo, det gick faktiskt bättre den här gången.
Inte mycket men i alla fall lite bättre.
Det gjorde det.

Nu ska jag bara igång igen.

Kämpa Eva, kämpa!

Varken det ena eller det andra

Publicerat i Löpning

Idag har jag varit ute och sprungit.
Eller ja, varit ute och rört på mig i alla fall.

Det var inte långt.
Det gick inte fort.
Det var inte skönt.
Inte en enda sekund eller meter var skön.
Det var bara plågsamt och olidligt.

Eftersom jag inte har någon direkt dödslängtan bestämde jag mig för 5:2 metoden, dvs springa fem minuter och gå två och varje sekund jag sprang förbannade jag mig själv att jag inte valde 2:5 metoden i stället

Men bara det faktum att jag fick på mig löparkläderna och tog mig ut känns som en seger i sig.
När jag kom hem så blev det så tydligt.
Att jag saknar löpningen.
Saknar ensamheten.
Jag saknar känslan av att orka och av att min kropp är stark.

Det är dit jag ska igen.
Jag har lovat mig själv att göra mitt bästa för att komma dig igen.
Jag har lovat mig själv att inte låta det ta 2,5 månader innan jag springer igen.
Jag har lovat mig själv att före den 30 september ska jag springa milen igen.

Det har jag.
Det ska jag.

Nej hörrni

Publicerat i Löpning

Det har liksom tagit emot att springa hela vintern.
Kraft, ork och framförallt fokus har jag behövt till annat.
Kroppen och knoppen har sagt i från.

Men nu börjar det spritta igen.
I alla fall i skallen.

Jag har ju faktiskt ett lopp att träna till.
Hade ju tänkt testa att följa ett färdigt träningsprogram.
Tänk om jag skulle ta och ta tag i det nu.
Jag hoppar väl rätt in trots att det börjat redan.
Små detaljer bara.

Få se här nu då.
Hm.
Tisdag 22 jan – 8 km distans 52-53 minuter.
Det blir 6:30 per kilometer.

Det fixar jag.

Jag klev av

Publicerat i Löpning

Det har varit en konstig vecka.
En otroligt intensiv vecka.
En vecka fylld med Stockholm, jobb, tandläkarbesök, tuffa beslut, sena kvällar och rätt mycket bilåkande.
Det har inte direkt funnits varken tid, lust eller kraft för mig att nöta på löpbandet.

Igår fanns det.
Det var fredag och bitarna hade, på ett mirakulöst sätt, fallit på plats.
Vi hade ätit lax.
Mamma gick upp och la sig, Minsting sov redan och Min Älskade tackade också för sig.

På med löparkläderna och upp på bandet.
Laddad för 400m intervaller.
Minst 10 stycken.

Kände direkt att det inte stämde.
Värmde upp i 10 minuter och den där känslan som brukar infinna sig infann sig aldrig.
Jag började springa intervallerna och trots att hastigheten var låg och vilan rätt lång så funkade det inte alls.
Pulsen skenade och jag återhämtade mig otroligt dåligt under vilan.

Jag bestämde mig för att kliva av helt enkelt.
Avsluta, kliva av löpbandet, släcka lampan och gå upp igen.

I går kväll frös jag lite mer än vanligt.
I natt har jag haft konstiga drömmar och kallsvettig rygg.
I dag har jag ont i kroppen och rivningar i halsen.

Just sayin…….

Precis vad jag behövde

Publicerat i Löpning

Jag kommer inte ens ihåg när jag var ute och sprang senast.
När jag tittar tillbaka på Runkeeper så ser jag att det var den 21 oktober men jag kan inte direkt påminna mig det passet.

Jag vet bara att jag inte har orkat helt enkelt.
Jag har flängt fram och tillbaka till Dalarna på helgerna och omställningen till vintertid har ju ställt till en det och lämnat en del att önska gällande sömnen på morgonen.

I dag var det min tur att få sovmorgon och jag gick och la mig tidigt och det hela resulterade i en tiotimmars.
Har väl inte hänt på flera år.
Åt bra frukost.
Hade en bra förmiddag.
Kände mig glad.
Ville ha frisk luft i lungorna och dagsljus i ögonen.

Jag bestämde mig för att fem plusgrader och duggregn var perfekt väder för en löptur.
Det var det.

Det blev tretton och en halv kilometer.
Det gick inte fort idag men det var trivsamt hela tiden.
Lite blött och geggigt på sina ställen och jag var försiktig för att inte halka.
Men trivsamt var det.

Det var dessutom precis vad jag behövde.

Revanschen – eller sanningen om mitt Stockholm Halvmarathon 2012

Publicerat i Löpning

Den 15 september sprang jag Stockholm Halvmarathon.
Jag gjorde det på två timmar och arton minuter.
Och var så besviken.
Jag hade putsat tiden från förra året med 12 hela minuter och satt ett PB som hette duga.
Verkligen.
Ändå var jag helt otroligt besviken.
Jag var så besviken att jag fulgrinade i duschen på kvällen, jag grinade på jobbet dagen därpå och tårarna brände bakom ögonlocken i flera dagar när jag tänkte på loppet.
Alla sa att det var ju helt fantastiskt, jag hade ju sprungit så mycket snabbare än förra året och jag ljög och sa med spänd röst att jo, visst var jag nöjd.

JA MEN ELLER HUR?

Jag var allt annat än nöjd.
Sur, besviken, grinig och förbannad.
Jag visste att jag skulle ha klarat 2.15 om jag bara inte hade tabbat mig så som jag gjorde.
Hade jag bara förberett mig med mellantider så hade jag klarat det.
Jag hade tränat bra, kroppen var stark och jag hade orkat.

Jag grämde mig, grinade och ältade loppet kilometer för kilometer med Linda och det var när hon sa ”Men fan, dra på dig skorna och vätskebältet och spring den där halvmaran hemma så att du får det ur systemet. Du kan ju” som jag förstod att det var precis det jag var tvungen att göra.

Det var precis det jag gjorde igår.
Jag drog på mig skorna, vätskebältet och kepsen och sprang den där jävla halvmaran.
Det var lite regnigt och rätt kallt mot slutet.
Händerna var så kalla att de domnade, jag var iskall om magen och benen hade också en konstig domnad känsla de sista tre kilometrarna.

MEN JAG GJORDE DET!

Jag sprang den där jävla halvmaran, 21 kilometer, på 2 timmar, 12 minuter och 38 sekunder.
Det är den tiden som jag anser att jag skulle ha sprungit den på i Stockholm den 15 september.

Nu är jag ärligt riktigt riktigt nöjd.
Genuint glad över min prestation.
Stolt över att jag faktiskt klarade det.

Jag klarade det på under 2:15 och jag slog nytt fett PB med 6 långa härliga minuter.
Jag klarade det och jag klarade det ensam.
Utan Stockholms skönhet.
Utan medtävlande att ta rygg på.
Utan publik.

Jag Klarade Det!