Tack för att du lugnade mig när jag ringde och oroligt frågade om när fan Tonåringen skulle börja prata.
Tack för att du bara svarade att jag snart skulle få se.
Tack för att du sa att tids nog skulle han prata så jag hade såriga öron och bad honom att han skulle vara tyst.
Tack för att du gräddade våfflor över öppen eld på isen varje påsk.
Tack för att du tyckte att jag skulle stå på mig när jag sa att jag ville ha den rödrutiga barnvagnen.
Tack för att du lärde mig att lättgrava laxen dagen innan den ska stekas.
Tack för de vackra och värmande pulsvärmarna som du omtänksamt stickade och skickade i ett kuvert.
Tack för att jag fick skala sillpotatisen och potatisen till Janssons Frestelsen varje jul.
Tack för att jag fick vara med på din 60-års fest.Tack för dina varma kramar.
Tack för ditt fniss när vi viskande gratulerade varandra på namnsdagen varje julafton när alla de andra hade glömt bort.
Tack för att du gapskrattade sa “ja men Eva, skitiga ungar är lyckliga ungar”.
Tack för att du tittade mig i ögonen och kramade mig när vi träffades den sista gången för några veckor sedan.

Tack för att du tog emot mig med öppna armar.
Tack för att du självklart accepterade mig som en familjemedlem.
Tack för att du alltid har fått mig att känna mig välkommen.
Tack för att det var lika självklart för dig att jag fortsatte att vara en familjemedlem under alla år.
Tack för att du villkorslöst och besinningslöst har älskat min äldste son.
Tack för att du har älskat mig.
Jag har älskat dig också.

Tack för allt älskade Farmor.
För allt.
Sov så gott.

Älskade Farmor.

Läs även andra bloggares åsikter om Farmor, sorg

Minsting har ätit jordgubbar.
Min Älskade och Tonåringen har det bra i Söderhamn på Rockweekend.
Jag dricker rosévin och pratar med Farmor.

Allt är bra

Läs även andra bloggares åsikter om farmor, rosévin, kärlek

Det börjar dra ihop sig till semestertider på jobbet.
Den vanligaste frågan i korridorerna just nu är ”när går du då?” och den naturliga följdfrågan på svaret som ingen kommer ihåg är ”ska du göra något speciellt på din semester?”
Jag har också fått frågan.
Härom dagen fick jag den när jag och en av mina favoritkollegor satt ensamma i fikarummet och åt lunch tillsammans.

”Ska du göra något speciellt under semestern Eva? Ska ni åka någonstans kanske?”

Svaret på den frågan är enkel för mig.
Den har inte alltid varit enkel och det har till och med varit så att det inte alltid har varit självklart med sommarsemester för mig.
Nu är det självklart och enkelt.

Jag ska inte göra något speciellt.
Jag ska bara vara hemma.
Jag ska bara vattna gräsmatta, trappor, leksaker och stenar med Minsting.
Jag ska sitta under det enorma parasollet och dricka kaffe tillsammans med Min Älskade.
Jag ska lägga ved på transportbandet tillsammans med Tonåringen.
Jag ska ta promenader och titta på hästar, blommor, vattenpölar och gräs.
Jag ska bara vara ännu mer här och nu än vad jag är idag.
Jag ska inte bry mig om vad det är för dag.
Jag ska äta när jag blir hungrig och jag ska dricka när jag är törstig.
Jag ska springa intervaller och testa backträning.

Allt det här ska jag göra hemma.
Hemma hos oss.

Nu har jag äntligen den familj som jag alltid har drömt om.
Jag har träffat mannen som jag har väntat på i hela mitt liv.
Huset vi bor i älskar oss tillbaka med samma kärlek som vi kände när vi klev innanför dörrarna första gången.

Jag har träffat så många människor under mina år.
Så många.
Kungar och drottningar.
Kända och okända.
Nu vill jag bara vara med de som står mig nära.
Mamma, svärmor, svägerskor, Minstings kusiner, make, barn och nära vänner.

Nu är tiden att vara nära de jag älskar.
Nu är tiden att vara hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om semester, familj, kärlek, hemma

Tänk att gifta sig med den man älskar.
Med den man i sitt hjärta känner att man är ämnad att leva resten av sitt liv tillsammans med.
Det är fantastiskt.

Jag minns själv känslan av förväntan.
Pirret i magen.
Den där morgonen i Thailand för drygt två år sedan.
Middagen var bokad.
Brudbuketten var beställd.
Jag hade bestämt vad jag skulle ha på mig.
Gästerna var på väg.

Jag kände mig så vacker.
Stolt.
Så tacksam.
Jag skulle gifta mig med mannen som jag väntat på i hela mitt liv.
Oändlig kärlek.

Det är den känslan jag önskar för Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel idag.
Det är den känslan jag önskar för alla som gifter sig idag och alla andra dagar.
Känslan av förväntan, tacksamhet, stolthet och oändlig kärlek.

All lycka till er som står som brud och brudgum idag.
All lycka!

Kärleken är fantastisk.
Länge leve kärleken.
I evighet.

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk.
Den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten
men gläds med sanningen.

Allt bär den,
allt tror den,
allt hoppas den,
allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig.

(1 Kor 13)

Läs även andra bloggares åsikter om Kärlek, bröllop, Victoria, Daniel, brudpar

Ljudboken är slut.
Den var bra men den är obönhörligen slut nu och jag har inte hunnit ladda över någon ny till min iPhone.

I morse när jag satt på bussen så lyssnade jag på musik istället.
Det var länge sedan jag gjorde det.
Jag återupptäckte den magiska känslan som uppstår när musiken går rätt in i öronen genom lurarna, vidare ut i kroppen för att till sist landa i hjärtat.

Jag lyssnade på Peter Le Marc när han sjöng ”Handens fem fingrar”.
Jag satt bredvid en söt tjej med brokiga kläder och brokiga hörlurar och runt omkring mig var det fullt med tonåringar.
Rätt var det var insåg jag att tårarna rann.

Musiken hade fått mina tankar tillbaka till Minstings dop när älskade systerdotter sjöng just den sången.
Den vackra höstdagen i den magiskt vackra kyrkan.
Stoltheten och kärleken i Min Älskades ögon.
Minsting som låg i min famn och sov hela dopakten.
Tonåringen som stod längst fram och läste dikten till sin lillebror.
Mormor som satt på första bänken och torkade sina tårar.
Mina svägerskor, min svärmor, min svärfar och hans fru.
Minstings alla kusiner som hade rest den långa vägen för att vara med på dopet.
Mina få vänner som fortfarande står mig riktigt nära.
Min Älskades närmaste vän och glädjen i hans ögon.
All kärlek i kyrkan under den korta dopakten.

Där satt jag i bussen en onsdagsmorgon och tårarna rann av glädje och tacksamhet över all denna kärlek som jag har i mitt liv.

Så många människor som älskar mig.
Så många människor som jag har förmånen att få älska.

Så mycket kärlek jag har i mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, tacksamhet

Det har varit lite drygt de senaste veckorna.
Egentligen så började det före påsk.
Minsting sjuk, familjen och gäster sjuka, Minsting sjuk, Eva sjuk, Minsting sjuk och Eva sjuk igen.
Den enda som har hållit sig någorlunda frisk är Min Älskade.

Vi har varit trötta.
Hela familjen.
Det har varit dryga eftermiddagar och kvällar när jag kommit hem från jobbet.
Minsting har varit helt slut och det har visat sig i missnöje över allt.
Många gånger totalt omöjligt att förstå och inte heller ett allt för nyanserat eller precist missnöje.
Det har varit svårt att vara mamma.
Svårt tycker jag att det är när jag inte vet och förstår vad det är som inte är bra.
Så har han brutit ihop och tacksamt blivit uppburen till sängen, vissa dagar före klockan 18.00

Idag har vi varit lediga.
Jag fick ligga kvar i sängen idag och det kändes inte som någonting annat än en välsignelse.
Sen har det varit en bra dag.
Rakt igenom.
Vi har busat, fnissat, lekt, kramats, varit ute i regnet, klafsat i vattenpölar med gympaskor, vattnat blommorna i spöregnet för säkerhets skull, busat lite mer, fnissat med Tonåringen, kramats och busat i soffan.
Jag har till och med skrattat så tårarna runnit ur ögonen och så att kärleken svämmat över i kroppen.

Minstings onyanserade missnöje har varit som bortblåst hela dagen.
Vi har haft kul och mysigt hela dagen.
Det har varit en vanlig dag.
En vanligt bra dag.

Den bra dagen har lagt sig som bomull runt det lite sargade mammahjärtat.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, familjen, mammahjärta, vila

Första gången jag träffade min svärmor så var jag lite nervös.
Det var egentligen inte enbart för att jag skulle träffa min svärmor för första gången, det var för att jag skulle träffa hela min nya släkt för allra första gången.
Alla systrarna, alla syskonbarnen och svärmor.

Som tur var så gick det första mötet alldeles utmärkt och det visade sig att jag varit nervös alldeles i onödan.
Förresten……..det är man väl alltid.
Nervös i onödan alltså.

Jag har redan tidigare berättat att svärmor är ett modeorakel och hon är en klippa på den svåra konsten att ge bra presenter till alla.
Hon är på hugget, intresserad, uppmärksam och otroligt omtänksam.

Jag hinner knappt säga klart meningen som handlar om att Minsting är intresserad av färger förrän det kommer ett paket med en bok om färger.
Hon frågar med jämna mellanrum hur mycket jag har kvar av mitt älskade Body Butter från The Body Shop och så fort det är slut så kommer det ett paket adresserat till mig i brevlådan.
Hon skickar kortärmade tunna bodies till Minsting när det är varmt ute och hon skickar delikata lammkorvar till Min Älskade.
Hon fnissar, hon dricker snaps med mig när hon är här och hälsar på och hon tittar på Minsting med så mycket kärlek i sina ögon att det får mina att tåras.

Men det som gör att min svärmor ligger i ohotad ledning i tävlingen om världens bästa svärmor är ändå paketet som låg i brevlådan igår.
I ett kuvert som det stod mitt namn på låg det två stycken.
Och det utan att vi ens har pratat om det.

Det är omtänksamhet och kärlek det.

Jag har haft några svärmödrar genom åren men jag har ALDRIG haft någon som är så bra som den jag har nu och ofta ofta tänker jag att det är synd att vi bor så långt ifrån varandra.

Tack älskade svärmor.

Läs även andra bloggares åsikter om svärmor

Vi har haft personaldag på jobbet idag.
Eftersom bussen var förödande sen var jag senare än vad som var tänkt.
Jag var sist.
När jag kom inglidande med en kopp kaffe i ena handen och en macka i den andra satt alla mina kollegor helt tysta.
På sina stolar i en halvcirkel runt några stora tända ljus.
Det var tyst och stilla i det stora konferensrummet.

Uppgiften var att reflektera över några frågor.

• Fattas det någonting i ditt liv?
• Vad behövs för att du ska tycka att det blir spännande att vakna nästa dag?
• Finns det något som du har drömt om att kunna?
• Någon plats som du vill besöka?

Jag knaprade på min macka och drack mitt kaffe och funderade jag också.
Jag behövde inte fundera speciellt länge innan jag visste mina svar.

Det fattas ingenting i mitt liv och jag tycker redan att den här dagen ska bli spännande när jag vaknar på morgonen.

Jag är så enormt tacksam över mitt liv.

Tacksam över Tonåringen som är underbar.
Tacksam att jag har träffat Min Älskade.
Över att vi har en fantastisk son tillsammans.
Jag är så tacksam över att vi har varandra.
Över vårt drömhus.
Vår gård.
Jag känner sådan otrolig ödmjukhet inför och tacksam över vårt liv.

Ibland känner jag mig nästan larvig i min tacksamhet.
Näst intill fånig.
Över att jag är så lycklig i det vanliga livet.
Samtidigt som jag är glad över att jag känner just tacksamhet i det lilla.
Det lilla som egentligen är det som är det stora.
Så otroligt glad.
Det gör att jag vilar.
Jag är nöjd.
Jag är trygg.

(På fråga tre svarar jag rida och på fråga fyra svarar jag att jag önskar att jag får resa till Italien igen.)

Läs även andra bloggares åsikter om tacksamhet, lycka, personaldag, tacksamhet

”Tänk att av alla människor som finns på jorden så fick vi två den som är allra allra finast. Det är fantastiskt.”

Sagt av Min Älskade efter att vi tittat på den här filmen fyra gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek

Min Älskade väntade på mig när jag kom till jobbet.
När jag hade klivit av bussen och stretade i blåsten satt han i bilen utanför ingången och väntade på mig.

”Bara för att jag älskar dig” sa han och sträckte fram den underbaraste buketten med tulpaner.
”Bara för att jag älskar dig, för att du tycker om tulpaner och för att du ska få en ännu bättre dag idag”.

Det har varit en ännu bättre dag på jobbet idag.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Puppe, tulpaner, onsdag