Solen skiner från en klarblå himmel.
Den har gjord det hela helgen.
Igår förmiddag när jag och Bebis låg och vältrade oss i soffan fick jag en släng av dåligt samvete för att vi inte var ute.
Så klart.
Så tänkte jag en varv till.
Det första jag konstaterade var:
Det går inte att gå på vägarna med vagn eftersom det är alldeles moddigt.
Det går inte att gå på vägarna med pulka eftersom det är alldeles moddigt.
Det går knappt att ta sig från trappen till bilen eftersom hela gårdsplanen består av blankis.
Det andra jag konstaterade var:
Bebis är inte ens två år.
Hans liv har förändrats radikalt den senaste tiden eftersom han har börjat på dagis.
Han är ifrån sin familj fyra timmar varje dag.
Han leker, busar, stojar, äter, sover och är med andra människor fem dagar i veckan.
Han lär sig massor med saker.
Han utvecklas otroligt mycket.
Precis som vi vuxna som är på jobbet och blir överösta av intryck och relationer så blir han det också.
Han behöver också vila.
Han lider inte av att inte vara ute en stund på förmiddagen.
Han behöver vara tillsammans med oss.
Han behöver utöva sin nya hobby.
Han behöver närhet, gemenskap och kärlek.
Jag fortsatte glatt vältra mig i soffan och bestämde mig direkt för att sluta ha dåligt samvete.
Vad skönt det var.
Läs även andra bloggares åsikter om solsken, väder, dåligt samvete, vila
För några dagar sedan fick jag frågan på Facebook om hur jag tycker att det är att springa på löpband.
För att inte svaret skulle dra iväg och bli allt för långt så bestämde jag mig för att det fick bli en liten bloggpostning istället.
Jag tycker fortfarande att det är svårt att springa på löpband.
Innan det kom in på Holmgården hade jag aldrig i hela mitt liv stått på en dylik maskin.
De två, tre första gångerna var det väldigt trevande.
Nästan med skräckblandad förtjusning.
Nu börjar jag känna mig säkrare och säkrare men jag tycker fortfarande att det är svårt.
Jag tycker att det är lite svårt med balansen och vågar inte släppa båda händerna.
Jag har försökt några gånger och det går bättre och bättre.
Nu är jag i läget att jag håller lite försiktigt med högra handen och inte alls med den vänstra.
De första gångerna tyckte jag dessutom att det svajade en aning under fötterna när jag precis hade stannat bandet.
Så där som när man varit på en stor färja i tolv timmar och precis sätter fötterna på land.
Men den känslan var nästan helt borta idag så jag antar att det också är en vanesak.
Det som jag tycker är svårast är ändå hastigheten.
Jag tycker att det är otroligt svårt att veta i vilken hastighet jag ska springa.
Jag vet ju att jag springer förhållandevis sakta när jag springer och har misstänkt att jag har haft aningens för hög hastighet.
Idag provade jag med att sänka en aning och genast kändes det bättre.
Idag gick jag två minuter och sprang fyra minuter i fem kilometer och trots att jag ökade på tiden jag sprang så kände jag knappt något behov av att titta på klockan för att kolla hur lång tid det var kvar på löptiden.
Det är absolut ett alternativ till utomhuslöpning när vägarna är snöiga, isiga eller slaskiga och idag kändes det riktigt bra.
Endorfinerna är på väg tillbaka.
Dom är så välkomna.
Läs även andra bloggares åsikter om löpband, träning, endorfinder
Men har man vårkänslor så har man.
Det har jag idag.
Och tulpaner är vårkänslor.
Bebis register över roliga hobbies att utöva blir större och större.
Här är den senaste.
Läs även andra bloggares åsikter om hobby, dödsföraktande, filmklipp
Det är inte ofta jag tittar på tv.
Men jag hade laddat för finalen i På Spåret.
Jag hade verkligen tänkt titta på den.
Det hade jag.
Plötsligt smider Tonåringen värsta planerna för kvällen.
Plötsligt kommer värsta polaren hit.
Polaren har värsta datorn med sig.
Plötsligt pågår värsta lanet här.
Plötsligt är vardagsrummet ockuperat.
Plötsligt är den inburna dörren mellan köket och vardagsrummet på plats.
Stängd.
Jag antar att programmet går i repris någon dag.
SVT Play kanske?
Googla sig lite på det kanske?
Läs även andra bloggares åsikter om På Spåret, fredag, LAN, vardagsrum
Idag försökte jag stänga av dvd:n genom att trycka på rutan på tv:n.
Det tog exakt en vecka.
Sa jag att jag älskar min iPhone?
Läs även andra bloggares åsikter om iphone
Varför tar det mycket längre tid för en svensk postorderfirma att skicka hit några klädesplagg än vad det tar för en tysk postorderfirma att skicka hit en elgitarr?
Det är en sak som jag inte har berättat.
Vi har köpt ett löpband.
Vi gjorde det redan i höstas.
Efter avklarad Tjejmil så avtog mitt löpande drastiskt.
Det blev snabbt mörkare på kvällarna och i samma period började Bebis vakna så där ofantligt tidigt på morgonen.
Inspirationen och, framförallt, orken tröt.
Mörkret gjorde dessutom att jag inte kunde springa på kvällarna längre.
Relativt snabbt genomgick jag en rätt kraftig humörsförändring.
Till det sämre.
Det tog ett tag innan jag insåg vad det berodde på.
Jag var, och är fortfarande, helt övertygad att det berodde på att jag inte tränade lika mycket längre.
Brist på endorfiner helt enkelt.
Min Älskade är en handlingskraftig man och eftersom han led av min humörssvängning så tog han raskt beslut om att ett löpband skulle inhandlas.
Sagt och gjort.
Ett löpband i mellanprisklassen inköptes och levererades.
Jag kommer inte ihåg exakt när det här var.
Däremot kommer jag ihåg att jag hann prova det en gång innan jag började få ont i foten.
Hela vintern har det stått där ute i gästrummet och hånskrattat åt mig.
För några veckor sedan började jag springa igen.
Försiktigt försiktigt.
Dels för att prova att foten håller för belastningen men också för att formen inte tillåter några milturer på bandet.
Fyra eller fem gånger har det blivit på bandet se senaste veckorna.
Det gör inte ont i foten.
Det går lite lättare och lättare för varje gång.
Det blir lite längre för varje gång.
Jag är i gång igen och det känns underbart.
Läs även andra bloggares åsikter om löpband, löpning, träning
Den här veckan är “Första gången” veckans bloggtema hos Mymlan.
Även den här veckan blir jag inspirerad av Mymland bloggtema men tar mig friheten att avvika en smula eftersom hon uppmanar oss att skriva utifrån oss själva.
Kanske beror det på att jag är tretton år äldre när jag blir mamma den andra gången.
Kanske beror det på att jag är tillfreds med mig själv och med hela mitt liv på ett helt annat sätt än vad jag var för tretton år sedan.
Jag tycker i alla fall att jag har tagit mig tid på ett annat sätt den här gången.
Jag har tagit mig tid att reflektera.
Över det lilla.
Det lilla som ofta är så stort.
Den här gången tänker jag ofta på just första gången.
Många gånger när jag tänker på det blir det så stort att den svindlar.
Tanken växer och gör att det kittlar i magen.
Jag bar ut Bebis i det ljumma sommarregnet för att han skulle få känna och se regn för första gången.
Första gången.
Första gången som han åt potatis.
Första gången i sitt liv som han såg den vita snön.
Första gången i livet som han reste sig upp själv.
Första gången som han åkte vagn.
Första gången som han skrattade.
Tänk er själva.
Tänk att skratta sitt allra första skratt.
Livets allra första skratt.
Så otroligt vackert det blir.
Så många snöflingor, vagnturer och skratt som han sett, gjort och avfyrat efter det.
Men tänk den där allra första gången.
Att göra precis allting för allra första gången.
Visst svindlar det en aning?
Läs även andra bloggares åsikter om bloggtema, bloggen, Mymlan, första gången
Senaste kommentarer